Ett SVERIGE

av KULTURREGIONER 

"REGION 99" modellen 

FÖRSLAG till REGIONALISERING

med folkliga, geografiska, kulturhistoriska och  ekologiska utgångspunkter

1993-04-20

STIFTELSEN SKÅNSK FRAMTID
Marieholm

Innehållsförteckning

• Bakgrund

• Statens regionalisering i Sverige Skåne som specialprojekt

• SSF' s syn på regeringens handläggning

• SSF'S FÖRSLAG

• En folkligt kulturell regionalisering

• Den logiska geografm

• Det hushållande samhället

• Den historiska bakgrunden

• Kulturprofilen

• Landskapet och Identiteten

• Mångfald och Kvalitet

• Näringslivsmönstret

• Det folkliga alternativet

• Ett Sverige med 9 (10) kulturregioner

• Sverige-kartan

• Sverige och Norden

• En sydsvensk lösning

• Regioner enligt Närhetsprincipen

• Skånelandsregionen

• Sydskandinavien-kartan

• Särskilda kulturregionala insatser

•  TIDSSCHEMAT

• SAMMANDRAG

• UPPMANING

BAKGRUND

Statens regionalisering i Sverige - nuläget

Inför en förestående europeisering står Sverige inför uppgiften att indela riket i regioner. Av flera anledningar kräver EG att regioner skapas som bildar territoriella statistiska enheter. Dessa enheter benämns NUTS-regioner, vilket står för Nomenclature Units for Territorial Statistics.

Varje stat ges möjlighet att själv avgöra hur dessa NUTS-regioner skall utformas. Inga principer för regionbildningen har uppställts utöver att regionerna skall kunna fungera som användbara enheter för bedömning av bl.a. utvecklingsnivå och stödbehov. De svenska EG-förhandlama och EG:s regionaliseringskontor har redan diskuterat lämpliga storlekar på de svenska regionerna och ramarna för dessa är idag uppställda i tillgängliga EG-dokument. Av dessa dokument framgår att man inom ramen för EG-diskussionerna fastställt, att det i Sverige bör finnas 2-4 NUTS l-regioner, att NUTS 3-regionerna bör vara samma som länen och att det bör finnas 3-9 NUTS 3-regioner (län) inom varje NUTS 2-region. Det är således NUTS 2-regionema som vi i Sverige idag diskuterar och försöker fastställa lämpliga storlekar på. Det är dessa som skall ha regionala besluts organ (exempelvis parlament).

Frågan om hur man hos oss vill forma och organisera regionerna i Sverige är fortfarande oklar. Det är också osäkert vilka befogenheter de regionala organen skall få. Allt från att regionerna blir nya centralstyrda storlän till att de blir decentrala enheter som i det tyska ländersystemet med regionala parlament har förts fram. 

I Sverige tillsattes en enmansutredning 1991 och ett regionförslag framlades 1992. Denna utredning - B. O. Birgerssons ( BOB) - föreslog ett Sverige uppdelat i 8-9 regioner enligt 3 alternativa modeller. Bl.a. förslag BOB, en Västsverigeregion bildad av flera landskap som inte har gemensam kulturhistorisk bakgrund och med olikartade geografiska orienteringar, kom under sommaren 1992. Under hösten tillsatte regeringen en ny utredning. Av sammandraget av de nya utrednings­direktiven kan konstateras att regeringen önskar en regionalisering baserad enbart på funktionella grunder. Ekonomi och offentlig administration är sålunda de enda kriterierna regeringen ger utredningen. 

I regeringens direktiv till regionutredningen ligger Västsverigeförslaget kvar. Regeringens direktiv ber utredningen att ta ställning till tre olika förutsättningar: 

• Alt. I: Staten skall ha ansvar för de regionala utvecklingsfrågorna (mao allt förblir som vanligt).

• Alt. II: Kommunerna i samverkan dvs (kommunförbund av regional typ får ansvaret för de regionala frågorna).

• Alt. III: Det bildas nya folkvalda organ i regionerna (regionala parlament).

Det betonas i direktiven att den geografiska indelningen bör vara utformad efter näringsgeografiska utgångspunkter, att regionerna bör vara mera utformade efter samhällsplaneringens behov än vad som är fallet idag och att subsidiaritetsprincipen (närhets-) skall gälla. I övrigt innehåller kommittédirektiven krav om att utredningen skall skapa en effektiv förvaltning och att hushållning med den offentliga sektorns ekonomiska resurser skall beaktas. l direktiven nämns inte de historiska och kulturella bakgrundssammanhangen eller näringslivets problem och förutsättningar.

Regeringens taktik i regionindelningsfrågan har sålunda gått ut på att först tillsätta en enmansutredare för att utreda en så viktig fråga som den framtida regionala indelningen. Regionerna gavs inte något direkt inflytande. Efter omfattande regionala protester mot enmansutredarens förslag tillsatte regeringen en ny utredning den 27 augusti 1992. Även denna brister i regionalt inflytande. 

Civildepartementets utredare utsänder därefter en remiss till utvalda instanser i riket - länsstyrelser, övriga statliga organ, landsting och kommuner. Remisstiden utgick redan den 15 november 1992, mindre än 3 månader efter utredningens tillsättande. Endast 4 av 32 Skåne­kommuner fick tillfälle att yttra sig. Bara 3 yttrade sig verkligen och man kan därför säga att remissvaren inte har särskilt stark folklig förankring. 

Den 1 april 1993 skulle ett förslag ha presenterats av beredningen för riksdagsbeslut vad gäller "ändrad uppgiftshantering för Skåne", dvs en särlösning för enbart Skåne. Den 1 mars 1994 skall förslaget om övriga Sverige vara klart. I skrivande stund kan konstateras att utredningen tagit intryck av protesterna mot en särlösning för Skåne och det förslaget kommer att fördröjas till senare hälften av 1993.

Skåne som specialprojekt
Man kan fråga sig vilka motiv som ligger bakom regeringens direktiv att åstadkomma en särlösning för Skåne, medan utredningen skall komma med ett regionförslag för övriga Sverige först l mars 1994. Visserligen hänvisar kommittédirektiven till "en begäran (från Skåne) om en ändrad uppgiftshantering för Skåne", men det framgår inte varifrån denna "begäran" kommer eller vilken bakgrund denna har. 

Flera kommuners remissyttranden innehåller också starka reservationer mot denna särlösning med motiveringen att en sådan kan komma att fördröja och fördyra tillkomsten av andra och mera lämpliga regionbildningar. Klart är att denna särlösning för Skåne, som regeringen förespråkar i sina direktiv, har en tendens att permanentas och låsa diskussionerna om en framtida regionbildning i Sverige. 

I Halland och Blekinge, där motståndet mot en särlösning för Skåne är som starkast, förekommer också både förvåning och irritation över att det inte varit möjligt att få de skånska kommunernas ledningar att vilja debattera regionfrågan i allmänhet och särlösningen för Skåne i synnerhet. 

SSF:s syn på regeringens handläggning
En så stor fråga som etablering av regionenheter i Sverige, måste hanteras på ett annat sätt än det som sker. Regionaliseringen måste ha rimliga utgångspunkter, en folklig förankring och en acceptabel genomförandetid. SSF anser inte att detta är fallet. Ett alternativt sätt att se på regionfrågan har utarbetats av SSF. Detta beskrivs i sina huvuddrag i det följande.

 

SSF's FÖRSLAG

En folkligt kulturell regionalisering - ett alternativ
En regionalisering som skall vara både hållbar, ha demokratisk förankring och kulturell substans, måste utgå från andra kriterier än byråkratins, den kortsiktiga ekonomins och centralstatens värderingar. Någon regional vision med utgångspunkter av det förstnämnda slaget har ännu inte skisserats. Vi har stort behov aven sådan vision och här skall göras ett försök att beskriva en regionalisering på en naturlig, folkligt kulturell bas. Följande kriterier är då väsentliga.

Den logiska geografin
Geografen Richard Griggs vid Berkeley Universitetet använder begreppet "den logiska geografin" vid beskrivningen av hur vår territoriella organisation bör formas. Många gränsdragningar idag har sitt ursprung i militära och ekonomisk-politiska maktförhållanden. Istället för sådana gränser som formats av "bajonetter", bör vi gå mot en värld där gränserna formas efter naturliga förhållanden. I ett öppet fritt samhälle inrättar sig territorierna efter geografins logik. Vi måste ordna så att denna logik får möjlighet att prägla vår regionalisering.

Det hushållande samhället
I framtiden kommer hushållning med samhällsresurserna att vara den mest betydelsefulla faktorn. Samspelet mellan samhällsekonomin (läran om penningströmmama), och samhällsekologin (läran om energi- och materiaströmmama), måste utvecklas. Ekonomiska system är alltid en del av mer eller mindre begränsade ekologiska system. Därför kommer de regionala, ekologiska förhållandena att få stigande betydelse. 

Det är också så, att logisk geografisk indelning innebär en hushållningsmässig inriktning. Ett samhälle som önskar att utnyttja sina resurser med optimal effektivitet anpassar sig smidigt till sina geografiska förutsättningar. Alla artificiella gränser och onaturliga organisationsmönster innebär resurs spill. Det tryck som mänsklighetens tillväxt fått på de globala resurstillgångarna gör det viktigt - inte minst i den regionala skalan - att inrätta sig efter hushållningskriterier dvs efter en samhällsekologi. 

Den historiska bakgrunden
Det framhålls ständigt att historiekunskap inte bara är viktig men till och med nödvändig. Den historiska kunskapen är en ovärderlig hjälp för manövreringen in i framtiden och det historiskt medvetna samhället kan ha större möjligheter att undvika faror. Men historien har också en kollektiv funktion. En folkgrupps gemensamma historia är den mest betydelsefulla psykologiska sambandsstrukturen. Det är ur denna historia som händelser, hjältar och martyrer, sånger och litteratur, anekdoter och myter hämtas. Historien är en källa/ör identitetsuppbyggnaden och som sådan oumbärlig. 

Varje folkgrupp har enligt de mänskliga rättigheterna, rätten till sin egen historia. I de stater som består av folkgrupper med olikartad bakgrund måste därför flera olika historieprofiler finnas. I framtidens regionala samhällen är det varje historieregions uppgift att ta hand om sin egen historia, och att lyfta fram denna som en folklig rikedom. 

I en stat anpassar sig de flesta till staten och detta gäller i mycket hög grad den akademiska sektorn där bl.a. historieforskning och läroböcker skapas. I många stater tonas det regionala perspektivet ner och det centralstatliga dominerar. Historia kan tolkas på många sätt och tolkningarna kan formuleras olika. Därför rymmer historiebeskrivandet många framställningsmöjligheter och i centralstaten är det normalt att lojaliteten mot denna väger tyngst. Historien blir statens historia. 

I ett framtida regionalt samhälle - t.ex. i regionernas Europa - kan historiebeskrivarna bli lojala mot regionerna eller det egna kulturfolket. Då har vi möjligheten att få historier som stärker de regionala identiteterna. Speciellt har detta betydelse i kulturregioner där den egna historien blivit eliminerad totalt, som i Skåneland. Att lyfta fram de regionala historierna så att de kan fungera som vägledare in i framtiden och som identitetsbas i nutiden är väsentligt. 

Kulturprofil
Den historiska processen i det specifika territoriet leder till regionala kulturuttryck. Inom näring, handel, byggande, sång och musik, litteratur och språk, konst och hantverk etc, etc. har varje region utvecklat sin kulturella profil.

Under påverkan från centralstaterna samt den industriella standardi­seringen och stordriften har den regionala kulturvariationen avtagit. Denna sentida nivellering bör inte få skymma det faktum att det finns en mängd kulturregioner i botten på vårt samhälle som har egna kulturella potential. Dessa möjligheter - såväl de synliga kulturella särarterna, som de latenta - är oerhört betydelsefulla kvaliteter. Inget samhälle har råd att undvara den kraft som ligger i en historisk territoriell kultur eller i dennas förädling. 

Det är med sin kulturella särart som en folkgrupp eller region kan uttrycka sig utåt och personifiera sig inåt. Som ett exempel kan man peka på skottarna som med sina kiltar och säckpipor, sin tatoo och sin whisky m.m. uttrycker sig som specifik folkgrupp. Om varje kultur­grupp bidrar med sina specialiteter blir världen rikare. Detta sikte - en rikare varierad kulturell global väv - är en grundläggande princip för regionaliseringen.

Landskapet och Identiteten
Den folkliga identiteten knyter sig oftast till enheter som inte är synonyma med centralstaten. I t ex Storbritannien är det att vara walesare, skotte, comwallian betydligt starkare än att vara britt. I Sverige är det vanligt att man har en dubbel-identitet, man är svensk utåt, men inåt (och delvis utåt) är man dalmas, smålänning, gute etc. Landskapstillhörigheten är utomordentligt stark och denna måste anses vara en positiv folklig kulturfaktor. Landskapsindelningen är urgammal, gränserna mellan landskapen har legat fast i historisk tid. 

I en tid när centralstaten avtar i betydelse är det viktigare än någonsin att stärka den landskapliga identiteten. I Sverige måste det vara så att man även i framtiden skall kunna identifiera sig med sitt landskap och vara värmlänning, smålänning, närking etc. Därför måste centralstatens avtagande dominans balanseras med landskapens ökande kulturella betydelse. Varje förslag till regionalisering i Sverige måste därför ha odelbara landskap som element. Principen att landskapsgränserna inte skall förändras bör fastslås.

Det enskilda landskapet kan inte bilda "region i Europa". Därför måste flera landskap tillsammans bilda de nya regionala enheterna. Lyckligtvis finns det en nivå mellan landskap och stat som är historisk och som representerar en folkgrupps struktur. I Sverige utgörs denna av Svealand, Götaland med Småland, Skåneland, Bohuslän, Gotland, Jämtland/Härjedalen, Sameland och Norrland. Dessa enheter - som kan jämföras med den tyska förbundsstatens "länder" - har var och en sin historiska, kulturella och territoriella identitet. Även om den svenska centralstaten sökt nivellera bort dessa enheter finns de och är utvecklingsbara. Till skillnad från alla artificiella byråkratiska försök att etablera nya enheter så har dessa en historisk/kulturell kvalitet. De är därför också lämpliga som regionenheter.

Det är i landskapet och det kan bli i den kulturella regionen som det går att finna bas för framtidens svenska och europeiska folkidentiteter. 

Mångfald & kvalitet
Det framhävs ofta att Europas stora kvalitet är dess mångfald. Varje försök att samla eller samordna Europas framtida aktiviteter måste givetvis omfatta åtgärder som tillvaratar och vidareutvecklar denna mångfald. 

Hur stor är denna mångfald? Vid University of Berkeley i Kalifornien har man arbetat med att katalogisera den mångfald av kulturregioner och/eller nationer som finns i världen. Det nuvarande registret över tänkbara nationer i Europa omfattar ca 100 sådana. Till nationsmönstret räknas då t ex Katalonien, Friesland, Vallonien, Bayern, Bretagne, Cornwall och Friaulien. Många av dessa präglas f.n. av stark kulturell dynamik och önskan att synliggöra sig på den Europeiska arenan. 

För Nordens vidkommande finns det goda möjligheter att bidraga till den europeiska mångfalden. Att vi gör detta är särskilt viktigt. De nordiska staterna har kommit långt ifråga om materiell välfärd och allmän utveckling. Men historiekunskap och folkligt kulturmedvetande är svaga. Förankring i rötter och hembygd och därmed i det grundläggande variationsmönstret är viktigt. I dessa regionala mönster finns särarternas rötter och många kulturdrag att bygga vidare på. Det är därför viktigt för de nordiska välfärdsstaterna att de förmår att utveckla sina kulturer och att visa att de folkliga, kulturella och historiska mönstren inte ödelagts för gott. 

Regionindelningen i Sverige kan bli och bör bli ett instrument för att återskapa strukturer som kan bidra till Europas nationsbildning och mångfald. Men då måste man i Sverige hantera regionbildningen kulturellt rätt. Man måste också inse att medborgarskap är något som hör till staten och att ett sådant är utbytbart, medan nationalitet är en kulturell gemenskap som är tidlös. Med detta synsätt finns flera tänkbara framtida nationer inom det nuvarande rikssvenska territoriet. Detta är lyckligt och möjligheten bör tillvaratas. Sveriges inträde i Europa bör vara sådant att man bidrar med flera regioner/nationer. 

Näringslivsmönstret
Näringslivet är i grunden regionalt orienterat. Den geografiska och ekologiska bakgrunden, transportflödena och befolkningskoncentra­tionerna är basen för näring och handel. Varje förslag till en framtida regionalisering måste vara aven sådan karaktär att näringslivets grundstrukturer gynnas. Det går inte att komma ifrån att näringslivet är basen för samhället. En regionalisering får därför inte ha den offentliga sektorns verksamhet som fundament. Denna bör istället ta hänsyn till grundläggande industriella, företagsmässiga och näringsekonomiska mönster. 

Viktigt är att en ny ekonomisk situation kommer att råda i Europa. I framtiden kommer de fyra friheterna att gälla för ekonomin - fria flöden för kapital, arbetskraft, varor och tjänster. Detta betyder att alla kan handla med alla och producera för alla. Regionalt innebär detta fritt utbyte mellan alla regioner. I de olika regionerna kan man konkurrera eller samverka med varandra ekonomiskt. På vissa platser kan tvärregionala, lokala aktiviteter etableras som naturliga samband - t.e.x. mellan Kungsbacka och Göteborg, mellan Malmö och København, mellan Jönköping och Borås, mellan Kalmar och Karlskrona. 

Men dessa fria ekonomiska nätverk är föränderliga, dynamiska och instabila. Det är inte de som skall styra regionbildningen. De skall istället fungera på sina egna villkor tvärs över alla gränser och effektivast möjligt i alla tider. 

Däremot finns det möjligheter till samverkan mellan marknadsföring av produkter från en region och dess kultur. Näring och kultur i samverkan kan för vissa typer av produkter ge en särskild styrka. Finns sådana möjligheter bör de givetvis utnyttjas. 

Allmänt kan dock sägas att den kulturella regionen med sina stabila kulturella mönster skall bilda bas för det regionala livet men inte styra eller bli styrd av de ekonomiska mekanismerna.

 
Det folkliga alternativet - regionalisering för närhet
Med ovanstående sju element som regionbildande basprinciper så ter sig bilden av Sveriges regionalisering annorlunda än den som centralstaten ställer upp. Stiftelsen Skånsk Framtid anser att dessa framtidsorienterade principer skall vara vägledande vid regionbildningen. Inom ramen för dessa kan man tänka sig olika organisatoriska lösningar. SSF skall nedan skissera ett förslag.

Ett Sverige med 9 (10) kulturregioner
Med utgångsbas i de sju principerna - den logiska geografins, samhälls­ekologins, historiens, kulturens, landskapsidentitetens, mångfaldens samt ekonomins frihet - så tecknar sig en klarare bild av Sverige. Det blir då tal om:

1. Sameland (ingående i Nordkalotten)
2. Norrland (ev. övre och nedre)
3. Jämtland/Härjedalen i samspel med Tröndelag
4. Svealand
5. Götaland
6. Gotland
7. Bohuslän med Göteborg
8. Småland
9. Skåneland i samspel med Sjælland

Det vill säga nio eller tio regioner/nationer.

Var och en av dessa bör ha sitt eget parlament och från centrala riksorgan tillföras beslutskompetens och beslutshantering enligt principen om närhet. Denna kan här formuleras som "att allt som kan beslutas regionalt skall beslutas i regionen".

Sverige och Norden
I många avseenden utgör de nordiska staterna en enhet - inte minst kulturellt. Genomförs en regionalisering och beslutsdecentralisering i samband med denna är det tänkbart att en nordisk samordning av kvarblivande centrala organ, till exempel ett nordiskt naturvårdsverk, är lämplig. Dessa kan då föras in under Nordiska Rådet.
 

En sydsvensk lösning i Skåneland och Småland
De två sydligaste kulturregionerna i Sverige är Skåneland och Småland och relaterat till de sju principerna kan man om dessa notera att: 

Det regionala Sverige och det mångfaldiga Europa kan också i framtiden innehålla ett Skåneland bestående av Skåne, Halland, Blekinge (och Bornholm) med 1,5 miljoner invånare, och ett Småland plus Öland med 0,8 miljoner invånare som två svenska/nordiska regioner.

I dessa kan finnas:

Regionala parlament:

- ett Skånelandsparlament, och

- ett Smålandsparlament

Inget hindrar olika former för speciell ekonomisk samverkan mellan dessa om så skulle vara fördelaktigt. T.ex. skulle Sydsvenska Handelskammaren kunna utvecklas att företräda denna dubbelregion.

Regioner enligt Närhetsprincipen
En helt avgörande fråga i regionaliseringen är beslutsförskjutningen från riksnivå till regionnivå. Det är omfattningen av denna som avgör om de nya regionerna skall bli "centralstyrda storlän" eller mera autonoma enheter. Närhetsprincipen (subsidiariteten) talar för autonoma regioner, vilket SSF också verkar för.

SSF föreslår att riksorganen regionaliseras samt decentraliseras eller sprids över de olika regionerna. Det finns i framtidens kommunikations­täta samhälle goda möjligheter att sprida funktioner och få positiva effekter av detta över hela regionen.

Skånelandsregionen
Skånelandsregionen består av Skåne, Halland och Blekinge (ev. med Bornholm). Regionenheten har en historisk, en nutidig och framtidsinriktad bas.

Historiskt
vilar den på de avtal som upprättats mellan Danmark och Sverige i Roskilde 1658 i København 1660 samt i Fontainebleu och Lund 1676. Dessa är bilaterala avtal som säkrar Skånelands kulturella m.m. autonomi. Vidare finns ett avtal, Malmö Recess 1662, mellan Sveriges Regering och Skånska Lantdagen.

Nutidigt
vilar enheten på det krav om upprättandet av NUTS-regioner som de europeiska organen ställt och som Sverige nu utreder.

Framtidsmässigt
vilar regionenheten på de internationella proklamationer och deklarationer om mänskliga, kulturella rättigheter som FN, UNESCO, ESK, Europarådet, EG m.fl. utvecklat för att säkerställa den kulturella och folkliga mångfalden i världen.

Skåneland är sedan 1991 medlem i FUEV (Föderalistische Union Europäischer Volksgruppen) och sedan 1993 medlem i UNPO (Unrepresented Nations and Peoples Organisation). Genom dessa medlemskap har Skåneland fått internationella accept på att regionen skall betraktas som speciell minoritetskultur och därmed respekteras som en sådan.

Skåneland skall, enligt SSF:s förslag, lyda under ett regionalt demokratiskt valt organ - Skånelandsparlamentet . Detta Regionparlamentet skall ha två ledamöter från varje kommun samt en ytterligare från de sex stora kommunerna, i allt 48 st. Dessa skall utses genom personval.

I spetsen finns en Region-President och en Vice-President. Dessa väljs genom personval. Skånelandsparlamentet skall ligga i Kristianstad där regionala planerings- och utvecklingsorgan upprättas.

Parlamentets administrativa uppgifter skall handhas av länsstyrelserna som ombildas och omskolas till decentrala regionala Områdes/Läns­departement. I Skåne upprättas ett nytt län: Helsingborgs län (Båstad, Engelholn, Höganäs, Åstorp, Bjuv, Helsingborg, Landskrona).

Skånelandsregionen kommer då att bestå av 5 länsdepartement.

1. Malmöhus län
2. Kristianstad län
3. Helsingborgs län
4. Hallands län
5. Blekinge län

(och eventuellt Bornholms amt)

Med ett decentraliserat regionstyre innebär detta att Skånelands­parlamentet i Kristianstad förlängs ut till departementsstäderna Malmö, Helsingborg, Kristianstad, Halmstad och Karlskrona. Regionsjukvården som samlas direkt under parlamentet får sitt huvudsäte i Lund under ett speciellt sjukvårdsting. Lund är och blir Stiftsstad för Skåne, Blekinge och Halland, som före 1658.

Från centrala riksorgan regionaliseras en rad funktioner och verksam­heter. Regionala organ tar över uppgifterna. Samtidigt rationaliseras dessa så långt som möjligt. De lokaliseras så att de om möjligt förstärker traditioner eller utnyttjar geografiska fördelar. Detta betyder att de kan fördelas över regionen.

Särskilda kulturregionala insatser
För Skånelands del behövs en kulturell restaureringsinsats. Upprättandet av ett kulturuniversitet, en Musei- & Antikvariefunktion och en speciellt förstärkt historiekunskapsavdelning vid ett regionalt skolverk är viktiga. Detta bör kompletteras med skapandet av ett skåneländskt museum samt en speciell institution för kultur- och historiesamverkan med Danmark.

TIDSSCHEMAT

• Vid 1994 års regionberedning måste anvisas ett ramverk för en regionbildning som följer EG-principerna och som tar hänsyn till kulturhistoriska grundmönster i Sverige.
• Vid 1994 års EG-omröstning måste den framtida regionbildningen i Sverige och regionernas villkor vara klarlagda.
• Vid 1994 års val måste stå klart att landstingsvalet är det sista i sitt slag och att nästa val 1997-98 blir till regionala parlament. Före 1994 års val skall de nödvändiga konstitutionella förändringarna presenteras.
• Vid 1998 års val skall valfunktionen för regionala parlamentsval vara klara samt omfattningen av regionens styrelseformer vara klarlagda.
• År 1999 skall regionreformen till sina väsentliga delar vara genomförd.

SAMMANDRAG
SSF anser att en regionalisering i Sverige skall ske med följande kriterier som utgångspunkter:

1. på en naturlig, folkligt-kulturell grund.
2. enligt de sju basprinciperna.
3. enligt den logiska geografm
4. sarnhällsekologin
5. med historien som viktig faktor
6. i enlighet med den folkliga landskapsidentiteten
7. baserat på mångfaldsprinciperna
8. baserat på ekonomifriheten.

 En regionalisering skall ske genom bildande av nio eller tio regioner. Dessa benämns:

1. Sameland (ingående i Nordkalotten)
2. Norrland (ev. övre och nedre)
3. Jämtland/Härjedalen i samspel med Tröndelag
4. Svealand
5. Götaland
6. Gotland
7. Bohuslän med Göteborg
8. Småland
9. Skåneland i samspel med Sjælland

·               så att varje region får ett regionalt parlament med närhetsprincipen som inriktning för beslutsöverföring från centralmakten till regionernas beslutsorgan.

·               respektera Skånelandsregionen som en historiskt-kulturell region samt ta hänsyn till de mänskliga kulturella rättigheter som avser minoritetskulturer

År 1999 skall regionreformen i enlighet med "Region 99"­-modellen vara genomförd till sina väsentliga delar.

UPPMANING
Det är av stor betydelse att vi såväl inom Sverige som i ett framtida europeiskt samarbete låter vår region stå på en kulturhistorisk grund. Stiftelsen Skånsk Framtid uppmanar alla - privatpersoner, föreningar, organisationer och politiska partier - att slå vakt om Skånelandsregionen som både en historisk och en framtida enhet. En sammanhållen Skånelandsregion är vår bästa möjlighet i ett regionernas Europa.

 - o -

Stiftelsen Skånsk Framtid
Stiftelsen Skånsk Framtid (SSF) är en ideell organisation som är partipolitiskt obunden och oavhängig av utomstående ekonomiska intressen. SSF verkar för öppna förbindelser i alla riktningar.
     SSF och medlemsorganisationen Föreningen Skånelands Framtid har som främsta mål att, i Sverige och på sikt i det framtida Europa (EG), bevaka Skånelandsregionens kulturella, sociala och ekonomiska rättigheter och möjligheter.

STIFTELSEN SKÅNSK FRAMTID
signed
Marieholm,