Scania
A Region in Europe


 

Del 1 

SKÅNELANDS FLAGGA  

"Historia och historier bakom den rödgula korsflaggan"

The Scanian Flag - in English. 

av fil.dr. Sven-Olle R Olsson, Malmö

Utgiven och copyright: Stiftelsen Skånsk Framtid 1993.

 På grund av omfånget på denna skrift har den delats upp i tre delar:
Del 1: Förord - Den äldre historien.
Del 2: Historier om den moderna Skåneländska flaggan.
Del 3: Efterskrift - Bilagor - Enkät om flaggan.

Hela publikationen i pdf-format här.

 

Förord

Runt den rödgula korsflaggan som ofta kallas "den skånska", men som är en hembygds- och kulturflagga - nationsflagga, om man så vill - för hela Skåneland, råder stor förvirring. För att skapa ordning i begreppen och reda i bakgrundsbeskrivningen har Stiftelsen Skånsk Framtid bett fil dr Sven R Olle Olsson i Malmö, att forska i saken. Vad som hittills kunnat klarläggas redovisas i denna essä som innehåller både historia och historier.

Från Stiftelsens sida känns det viktigt att understryka att Skånelands flagga är officiellt registrerad i Skandinavisk Vapenrulla (SVR 431/92) och totalt fri från speciella relationer till politiska partier eller organisationer.

Flaggan symboliserar vår region och vårt historiska och kulturella Skåneland. Stiftelsen Skånsk Framtid uppmanar alla att använda den.

Stiftelsen Skånsk Framtid (Copyright)

 

DEL  I

Den äldre historien

Skånelands flagga, i dagligt tal oftast kallad den skånska flaggan har genom hävd blivit Skånelands; Skånes, Hallands, Blekinges och Bornholms gemensamma samlande symbol, men dess tidigare bruk är höljt i ett dunkel.

Liksom fallet är med den samlade skåneländska historien, så har intresset för att forska i den skåneländska flaggans bakgrund varit begränsat. Därför saknas ännu klara belägg för händelser, som från olika håll blivit knutna till den rödgula korsflaggan.

Lundaärkebiskopen
Således förknippas flaggan med Lundaärkebiskopen, som skall ha fört dessa färger som banér redan på 1100-talet.

Det nordiska området bröts på 1100-talet ut ur Hamburg-Bremen ärkestiftet, för att bilda en egen enhet. Primas för detta blev ärkebiskopen i Lund, som därmed blev skånsk-nordisk ärkebiskop. Det är troligt att ärkebiskopen i Lund hade någon form av standar. Ett sådant banér hos Lundaärkebiskopen har då troligtvis erhållits av påven. Eftersom Hamburg-Bremens ärkebiskop förde färgerna vitt kors på röd botten, är det osannolikt att det nya självständiga nordiska ärkebiskopsdömet skulle föra samma färger. Därför är det mer sannolikt att ärkebiskopen i Lund förde färgerna gult kors på röd botten än vitt kors på röd botten.

Korsvapnet
Korsvapnet, liksom de nordiska korsflaggorna, har naturligtvis sitt ursprung i de korsbanér som medeltidens kristna furstar förde under korstågen. Baneret var härskarens personliga värdighetstecken. Både den tyske kejsaren och den franske kungen förde ett rött vapen med silverkors. Detta vapen lever kvar i Dannebrogen och i Schweiz flaggor.

Korsvapnet var inte framträdande hos de gamla katolska ärkebiskoparna i Lund. De hade istället Laurentiushalstret som symbol, vilket ännu idag utgör Lundastiftets vapen. Detta är inte så konstigt i och för sig efter som Lundadomen är helgad åt helgonet S:t Lars. Korsriddarna av orden S:t Laurentius förde för övrigt ett grönt kors på vit botten.

Däremot har man hittat ett mynt präglat i Lund någon gång mellan 1182-1202 under Knud VI:s regeringstid (fig 1).

Detta föreställer på frånsidan en sk. gonfalonflagga med ett korsvapen liknande Schweiz flagga och försedd med fyra fransar. Flaggtypen återfinns också i Frosta Härads vapen (fig 2).

Liknande flaggor förekommer framförallt som banér och man anser att flera av dessa har givits av påven. Ett exempel på detta är gonfalonflaggan (fig 3) från Bayeaux-tapeten, som föreställer Wilhelm Erövrares besegring av England i slaget vid Hastings1066. Tapeten anser man gjordes något decennium senare.

Flaggans färger
Denna gonfalon med färgerna vitt och gult (gult kors på vitbotten) lär Wilhelm ha fått av påven Alexander II, 1061-1073 (Lindsay Galbreath 1972). Därför ligger det nära till hands att så också är fallet med Lundagonfalonen. Färgerna, tinkturerna eller metallen i denna sistnämnda vet vi ännu inget om. Under alla omständigheter kan vi vara säkra på att detta fynd representerar det äldsta danska flaggfyndet. Detta innebär ju i sin tur att en dansk korsflagga fördes redan vid1100/1200-talsskiftet och därmed är denna flagga utan jämförelse den äldsta i världen. Den danska rödvita flaggan återfinner vi senare hos Valdemar Atterdag (1320-1375) i hans vapen. (Fig. 4).

Enligt legenden fick danskarna Dannebrogen vid Volmerslaget vid Reval år 1219 under Valdemar Sejrs korståg till Estland och det säges att johanniterna under detta fälttåg förde sitt vapen, det vita korset på röd botten. Däremot sägs att skåningarna, som egentligen lydde under ärkebiskopen, Andreas Sunesson, förde hans vapen, gult kors på röd botten. Valdemar Sejr hade för övrigt blivit krönt av Andreas Sunessön i Lunds Domkyrka. I motsats till detta har Carl-Gustav Liljenberg i brev påpekat att Valdemar helt enkelt stal de lågtyska, sachsiska, Gotlands och Livlandsfararnas rödvita fana, som var ärkebiskopsdömets Hamburg-Bremens vapen. Denna legend kan sedan ha kopierats av svenskarna, eftersom de ej ville vara sämre än danskarna.

Enligt den svenska legenden fick Erik den helige det gula korset från den blå himlen i Finland under sitt korståg år 1157. Alf Åberg har för övrigt framlagt teorin att den svenska flaggan uppkom som en motståndsflagga mot den danska unionen vid mitten av 1400-talet och att det var upprorsmakaren Karl Knutsson Bonde, som låg bakom detta. En annan teori, som Carl-Gustav Liljenbergframfört är att Erik XIV av Sverige anammade staden Rigas blågula korsvapen år 1562 för att inkorporera Rigas betydelsefulla handelssystem i det svenska. De första bilderna av en blå duk med gult kors som en svensk flagga är ett landskapsvapen för södra Finland från 1550-talet och ett för Gotland i Gustav Vasas liktåg från 1562 uppger statsheraldikern Clara Nevéus i brev.

Uppsalaflaggan
Uppsala-ärkebiskopen Nils Allesson från 1296 förde ett korsvapen, vars färger vi inte känner. Först i mitten av 1400-talet framträder färgerna gult kors på röd botten i ärkebiskopen Jöns Bengtsson (Oxenstierna) vapensköld i Rasbo kyrka från 1456. Detta vapen har sedan bibehållits som Uppsala ärkestifts vapen och sedermera flagga. Den svenska kyrkans vapen och flagga är de inverterade färgerna och försedd med en guldkrona i korsets mitt, vilket i sin tur grundar sig på ett vapen från 1300-talet i Uppsala Domkyrka (fig 5). Det är alltså fullt tänkbart att Nils Allesson fått vapnet från sin primas i Lund på samma sätt som Åbostift fått sitt inverterade korsvapen från Uppsala ärkestift. Ett annat intressant fynd är att Riga ärkebiskopssäte sedan senmedeltiden förde ett rött vapen med guldkors. Dess ursprung är oklart.

Den Nordiska flaggan
En världslig nordisk flaggsymbol skapades på 1400-talet av unionskungen Erik av Pommern. Han skrev år 1430 att: "rykinsbaner Swa som aer eth röth kors oppa eth gulth fiaeld" och detta betyder att detta korsbanér var eller skulle vara rikenas eller rikets gemensamma vapen. Här har vi alltså den äldsta nordiska unionsflaggan och den har under senare år introducerats som sådan av föreningen Norden (fig 6). Skulle Erik av Pommern kunna ha fått idén till denna design från Lundaärkebiskoparnas vapen? Det förefaller mycket logiskt att han använder ärkebiskoparnas symbol för den nordiska kyrkan och inverterar färgerna när han skall skapa en världslig nordisk symbol. Dessutom visar Bengt Olof Kälde, som är svenska kyrkans heraldiker, att gult och rött var vanliga färgkombinationer i 55 undersökta medeltida korsvapen. Dessutom var det ganska naturligt att konungen respektive ärkebiskopen över hela Norden använde sig av den finaste metallen guld och den finaste färgen purpur rött i sina vapen.

På flera håll i Norden förekommer i kyrkligt sammanhang det rödgula korsvapnet. Detta är logiskt, om det utgått från Lund och alla biskoparna lydde under ärkebiskopen i Lund, som var primas. När den nordiska sammanhållna kyrkoorganisationen slutligt splittrades på 1500-talet i olika statskyrkor, har dessa vapen kommit att förlora sin ursprungskontakt och utbredas vidare enligt individuella linjer.

Norge och Finland
I Norge finns det rödgula korsvapnet som ett solkors i S:t Olavs, Olav den heliges, vapen och det är detta vapen som nationalsamling (NS) använde under 1930-40 talen. I Oslo Universitetsoldsakssamling finns en målning från en okänd kyrka, 1320-1340, i Trondheim , som visar Olavs II Haralsson den helige, död vid slaget i Stikkelstad år 1030. Hans vapen är en röd sköld med ett guldkors.

I Finland användes den rödgula korsflaggan främst av finlandssvenskarna och den kan kanske ledas tillbaks till Åbo stifts vapen, som i sin tur kan härledas från Uppsalas ärkestift, som nämnts tidigare. Innan den finska blåvita flaggan blev accepterad som riksflagga 1917 var den rödgula korsflaggan en stark pretendent. Riksvapnet är ju ett gult lejon på röd botten och då vore det ju naturligt med en rödgul riksflagga.

Vapen i Skåneland
I Skåneland finns det röda korsvapnet i Sölvesborgs vapen (fig. 7)från 1535: ett rött kors omsatt med fyra s-liknande figurer i silverfält. I det moderna vapnet har dessa s-liknande figurer blivit ålar. Ett annat ur flaggsynpunkt mycket intressant stadsvapen är Trelleborgs från 1421 och 1556 (fig 8). Fältet är i blått och borgen och vågorna är i silver, månen och stjärnan i guld och flaggorna är Dannebrogen, röda med silverkors. Det har även framförts av Hans Sivörn, Växjö, i en insändare i Arbetet 1967 att det rödgula korsvapnet har varit Värends vapen och att det kanske fördes av Nils Dacke i hans kamp mot den svenska centralstaten.

Dessa fakta visar på möjligheten att det rödgula korsvapnet mycket väl skulle kunna varit de nordiska och skåneländska Lunda- ärkebiskoparnas vapen och att det sedan har givits åt Nidarosstiftet i Trondheim och Uppsala stift samt legat tillgrund för den världsliga maktens nordiska unionsvapen.

Nordisk flaggsymbolik
I detta avsnitt har två legender åberopats, dels Dannebroglegenden och dels Erikslegenden. Det måste i detta sammanhang betonas att legenden som litterär metod eller kunskapskälla icke är historiskt redogörande. Den är snarare en predikan, som baseras på ideal man ser upp till hos legendens subjekt. Därför är naturligtvis legenden liksom i många fall bibliska berättelser föga historiskt eller biografiskt trovärdiga.

I de nämnda legenderna förekommer flaggtecken på himlen och detta skall tolkas som idomatiskt uttryck, en metafor, som har förebilder i biblisk apokalyptisk litteratur och medeltida konstnärers tolkning av densamma. Uttrycket användes för att beskriva seger och vems seger det rör sig om. Det är med andra ord ett bildspråk för en existentiell fråga.

Denna symbolik finns som segerflaggor inom kristenheten, Kristi seger över döden i t ex Stora Köpinge kyrkas predikstol och i Perstorps altartavla. Även Gotlands och Visby Stifts vapen omfattas av denna symbolik (Fig.5), Agnus Dei, Guds lamm, med flaggan som segertecken. Guds lamm är Kristus, som offras men som segrar med den höjda fanan vid uppståndelsen och himmelsfärden. (Fig. 9)

Fortsätt till del II

© SSF
 

 
 


Back
Main Page