BAKGRUND

EU och regionbegreppet

Utifrån dessa insikter har regionbegreppet vuxit fram som en väsentlig del av EU-konstruktionen och redan i Romfördraget från 1952 lanserades regionbegreppet som en grundläggande regionalpoltisk enhet. I de texter och regler som framkommit sedan dess ingår regionen som en viktig europeisk beslutsenhet.

Medlemskapsansökan till EU 1991
I och med medlemsansökan 1991 stod det klart för den svenska regeringen att det skulle bli nödvändigt att anpassa Sverige regionalt i enlighet med EU s regionalpolitik. De grundläggande regionala enheterna inom gemenskapen måste ha en likartad struktur för att regionalpolitiken skall bli effektiv. Sverige var också skyldigt att informera EU om en regional indelning av Sverige i enlighet med det s.k. NUTS-klassificeringssystemet.

På grund av den långa traditionen av centralt politiskt styre försattes det officiella Sverige med detta i ett svårartat bryderi. Lösningen på detta dilemma blev att man bröt loss den inhemska regionindelningsprocessen från förhandlingen om EU-regionerna och i gjorde stället frågan till ett internt inomstatligt projekt vars syfte var att effektivisera den offentliga sektorn. Regeringen förhandlade sålunda med EU-kommissionen om en regional EU-indelning för Sverige samtidigt som Regionberedningen fick uppdraget att skapa en "imhemsk" regionindelning för Sverige.

Det försiggick sålunda regionindelningsprocesser på flera plan samtidigt, utan synbarlig korrelation.

Civildepartementet erhöll en skrivelse från Skåne (daterad 15 maj 1992) och undertecknad av Malmö Stads kommunstyrelse, de båda skånska landstingen samt från de två skånska länskommunförbunden, innehållande en ansökan "om ändrad regional uppgiftshantering i Skåne". D.v.s. man uttryckte önskemål om en effektivisering av den offentliga verksamheten genom en sammanslagning av de båda länen för vissa offentligt- administrativa uppgifter.

Regeringen tillsatte under våren 1992 en enmansutredare med uppgift att utreda frågan om en regionindelning av Sverige. Denna utredare föreslog en storregion, en Region Väst, som består av ett konglomerat av landskap vilka historiskt sett aldrig hört samman. I BOB s förslag låg tre territoriella förslag för "region Skåne". Inget av dessa följer de det urspungliga landskapsbaserade regionmönstret i Sverige. Både den historiska Skånelandsregionen och Småland styckas i bitar. Varför, frågar man sig, går offentliga utredare så långt i sin strävan att bortse från kulturhistoriska realiteter, att de inte ens i ett förslag av tre möjliga kan förmå sig att diskutera fördelarna av sammanhållna kulturregioner i Sverige?

Regionberedningen
I regeringens direktiv till regionutredningen ligger att Regionberedningen skulle ta ställning till tre olika basförutsättningar:

1. Staten skall ha ansvar för de regionala utvecklingsfrågorna
   (m.a.o. länsstyrelserna tar hand om de regionala frågorna och allt förblir som vanligt).
2. Kommunerna i samverkan får ansvaret för de regionala frågorna
   (man formar ett regionalt politiskt indirekt valt kommunförbund).
3. Det bildas nya folkvalda organ i regionerna
   (regionalt folkstyre).

Civildepartementets utredare skickade sitt första förslag, baserat på Västsverige-förslaget - till utvalda remissinstanser i riket. Det är värt att notera att endast 4 av 32 Skånekommuner (c:a 10%) fick tillfälle att yttra sig trots att det var Skåne som i första hand berördes av förslaget. Endast 3 kommuner yttrade sig verkligen. Förslaget inte fick stöd i remissinstansernas yttrande, remissförfarandet var otillfredsställande och proceduren förhindrade en rimlig folklig förankring.

Ett nytt regionförslag
Protesterna mot det första förslaget från regionberedningen och den bristande förankringen i Skåne gjorde intryck på regionberedningen. I december 1993 presenterade regionberedningen ett nytt förslag som skickades på en ny remissrunda till utvalda instanser. Detta förslag skiljde sig i verkligheten mycket lite från det första och protesterna mot det uteblev inte.

I den lagtext som ingick som en del i det nya förslaget kan man konstatera att det föreslagna regionala organets ansvarsområden som i sin helhetnästan är identiskt med de som man i Maastrichtavtalets tilldelat EU s regionkommitté. Därav kan slutsatsen dras att det i verkligheten var den regionala anpassningen till EU-medlemskapet som ligger i botten och inte "en begäran från Skåne om en ändrad regional uppgiftshantering" som man hävdat.

"Regional framtid" - ett nytt försök
Under våren 1995 kom regionberedningen med sitt senaste förslag "Regional Framtid". Detta gick på remiss under våren och Civildepartementet begrundar nu remissyttrandena och de konsekvenser som kommer ut av dessa. En riksdagsproposition är att förvänta och det är tänkt att förslaget, åtminsotne för Skånes del, skall träda i kraft den 1 januari 1997.

Stiftelsen Skånsk Framtid (ssf) blev 1994 en officiell remissinstans för Regionberedningens förslag. SSF's yttrande överlämnades tillCivildepartement den 2 oktober 1995. Detta yttrande innehöll ett förslag till regional indelning för Sverige - "Sverige 12"-förslaget.

SSF stödjer Regionberedningens förslag på vissa punkter men förkastar ändå förslaget då det är behäftat med viktiga principiella brister på områden som kulturen, EU-anpassningen, demokratin, den geografiska indelningen och den regionala samordningen.