SSF's yttrande till Civildepartementet innehöll två delar. Dels den del som innehöll de DIMENSIONER SOM SAKNAS som återges här, dels på annat ställe i denna databas återgivna kommentarer till Regionberedningens förslag punkt för punkt.

Det borttappade alternativet

1. Statligt regionalt ansvar.
   En företrädesvis inomstatlig organisationsöversyn, där staten enligt den sektorsamordnade organisationsmodellen kraftsamlar sina resurser i länsstyrelserna, som skall
   a) verka för att nationella mål får genomslag,
   b) bevaka riksintressen, främja utvecklingen i regionen med användning av statliga medel , vara statens förhandlingspart i förhållande till kommuner, landsting och näringsliv,
   c) vara regionens företrädare inför andra regioner i och utom landet.

2. Kommuner i samverkan.
   Landstingen avskaffas och närhetsprincipen renodlas. Kommunerna övertar - var för sig eller i samverkan - landstingens uppgifter. Regionala statliga arbetsuppgifter förs över till lokal statlig förvaltning eller till kommuner.

3. Regional folkstyrelse.
   Självstyrande och direktvalda organ med egen beskattningsrätt inrättas för att ha ansvaret för sådana offentliga uppgifter på regional nivå, som syftar till en hållbar utveckling i olika delar av landet och som avser ansvaret för att tillhandahålla och finansiera sådan offentlig service, som kräver ett stort befolkningsunderlag. Dessa ersätter de nuvarande landstingen. Länsstyrelserna omvandlas till renodlade myndighetsutövande statliga organ.

SSF's kommentarer: Regeringen har gett Regionberedningen (RB) i uppdrag att utreda tre olika alternativ. Avsikten med detta är uppenbarligen att regeringen önskar finna det alternativ som ger den största möjliga gemensamma nyttan för alla samhällsnivåer. För att detta skall uppnås krävs att RB undersöker konsekvenserna för varje enskilt alternativ för sig. Detta har av oklar anledning inte gjorts.

RB's utredning bortser nästan helt från alternativ tre - Regional folkstyrelse. RB's förslag är i praktiken en kombination av alla tre direktivförslagen med tyngdpunkt på de två första. RB's förslag klargör inte tillräckligt tydligt samhällskonsekvenserna för varje enskilt alternativ för sig.

RB har undlåtit att redogöra för konsekvenserna av att införa ett renodlat regionalt folkstyre - det borttappade alternativet. Detta ger RB's förslag ett begränsat värde.

Regionkomplexet

Begreppsoklarheten. Ordet region är ett begrepp som saknar en fast dimension eller principiell bas. Ordet region används i alla möjliga sammanhang - ekonomiskt, territoriellt, administrativt, historiskt, etc. I EU- sammanhang har ordet region en klarare definitionsbas. Man talar om historiska och kulturella regioner men också om regioner i samband med den regionala indelning som ligger till grund för EU's regionalpolitik - det s.k. NUTS-klassificeringssystemet. En fastare form för regionbegreppet håller dock på att växa fram. Detta beror på den samstämmighet som uppstår när gränserna för de kulturella och de statistiskt/administrativa regionerna i en framtid kommer att sammanfalla.

NUTS-regioner. EU s regionalpolitik är baserad på en regional indelning i enlighet med det s.k. NUTS-klassificeringssystemet. Detta system förutsätter en uppdelning av staten på tre regionnivåer - NUTS 1, 2 och 3. NUTS 2-regionen är den regionala nivå som av medlemsstaterna har ansetts vara den viktigaste regionnivån.

"Basic Region". NUTS-2 regionen kallas också inom EU för "Basic Region". Detta är således den egentliga nivån på vilken man försöker analysera och lösa EU 's regionala och statsbaserade problem och det är denna nivå som man för närvarande i högre grad borde diskutera i Sverige när det gäller den framtida regionindelningen.

Kulturregion. En kulturregion är ett territorium där det finns en historisk, språklig och kulturell samhörighet. Det finns ett klart uttalat önskemål inom vägledande EU-kretsar att basregionerna (Basic regions) så småningom skall överensstämma med kulturregionerna, d.v.s. det europeiska kulturella mönstret skall sammanfalla med det administrativt/ ekonomiska.

Funktionsregion. Funktionsregion är benämningen på den territoriella enhet som valts för att passa till en särskild situation eller en specifik funktion. Exempel på funktionsregioner är de svenska administrativa regionala indelningarna som gjorts av statliga organisationer och affärsdrivande verk som tullen, posten och skolverket, etc. I Sverige är denna regionstruktur sektoranpassad.

Samarbetsregion. Samarbetsregion är benämningen på mer eller mindre lösa samarbetskonstellationer mellan olika intressegrupperingar där den gemensamma nyttan avgör territoriets utformning - en ad hoc-region. Exempel på samarbetsregioner är näringslivets samarbete över gränserna (via intresseorganisationer som t.ex. Sydsvenska Handelskammaren) eller mellan högskolor i olika regioner (t.ex. mellan högskolorna i Karlskrona och Kalmar).

Spontana regioner.. Spontana regioner uppstår när de naturliga sambanden får verka fritt. Oftast rör det sig om periodiska och sektoriella samarbetsformer. Den tvärregionala utvecklingen är baserad på geografiskt-ekologiska och praktiskt-ekonomiska grunder. Om utvecklingen blir bestående kan nya framtida kulturregionala mönster uppstå i dessa spontana regioner.

SSF's kommentarer: I den allmänna debatten om framtidens regioner är oklarheten kring de olika regionbegreppen stor. Det talas om Hansaregioner, Öresundsregioner, Nordkalottregioner m.fl.. Dessa regionbildningar är till sin natur funktionella och samarbetsmässiga och inte regionalt politiskt-administrativa. Vad gäller denna form av regionalt politiskt samarbete saknas för närvarande ett nödvändigt regionalt demokratiskt mandat för att bli accepterade och bestående. Regionberedningen (RB) belyser och klargör inte problemet med regionbegreppsförvirringen i sin utredning.

EU förespråkar och stödjer ett regionalt samarbete över statsgränserna inom ramen för EU's INTEREG-projekt. Dessa pengar försöker man på sina håll komma åt utan att det finns ett regionalt politiskt mandat för detta. De legala och moraliska konsekvenserna av dessa aktiviteter har RB inte heller tagit upp till diskussion.

RB berör i sin utredning inte det EU-anpassade regionkomplexet och de negativa konsekvenser som kan bli resultatet av bristen på övergripande politisk kontroll av regionala gränsöverskridande aktiviteter i de olika regionerna.

RB's regionförslag "Regional framtid" skapar inte klarhet i regionbegreppen utan gör, om möjligt, den politiskt/administrativa begreppsoklarheten ännu större. Med en sådan oklarhet kan inte regionkomplexet hanteras på ett tillfredsställande sätt.

Subsidiariteten

EU - Stat - Region - Kommun
Europa-trenderna. Det finns två tydliga trender i Europa idag. Den ena har sitt ursprung i insikten om värdet av att de politiska besluten fattas närmare folket och den andra är behovet av en gruppmässig identitet. Effekterna av detta är krav dels om regionala beslutsorgan och dels om en förstärkning av kulturella gemenskaper. Revitaliseringen av det europeiska kulturmönstret samt etableringen av regionala starka beslutsorgan har därmed blivit klara trender i Europa idag. Administrativa strukturer måste för att vara praktiska också vara i harmoni med de kulturella, politiska och näringslivsmässiga.

Subsidiaritetsprincipen. Subsidiaritetsprincipen - närhetsprincipen - innebär att besluten skall skjutas neråt i hierakierna så att de tages så nära de berörda parterna som möjligt. I denna definition ligger också insikten om att goda beslut ofta förutsätter att de som fattar dem också blir delaktiga i beslutens konsekvenser. För att detta skall bli relevant måste praktiska beslutsnivåer finnas. Det är knappast möjligt att tala om en närhetsorienterad beslutsstruktur med endast två nivåer - en statlig och en kommunal. Då hamnar ju ändå alla övergripande regionala beslut på statlig nivå.

SSF's kommentarer: Inom ramen för konceptet "Regionernas Europa" förespråkar både EU, Maastrichtfördraget och de mänskliga rättigheterna att de tre beslut För att detta skall bli verklighet krävs att det skapas en verklig regional politisk nivå, med ett tydligt regionalt väljarmandat, som kan bevaka den egna regionens intressen på alla politiska områden.

Detta är en grundläggande fråga för Sverige och EU inför regeringsförhandlingarna om Maastrichtavtalet och EU's framtid som skall påbörjas 1996. Skall Sverige medverka till att utveckla konceptet "Regionernas Europa" eller vill man återgå till det gamla med staterna som de enda legitima förhandlingsenheterna?

EU's regionpolitik kommer i framtiden att kräva fyra politiska beslutsnivåer - kommunen, regionen, staten och EU. Detta är absolut nödvändigt, inte minst i alla de stater som har olikartade geografiska, historiskt/kulturella och näringslivsmässiga förhållanden, att en regional politisk beslutsnivå skapas.

Regionberedningen (RB) bortser i sin utredning från EU- dimensionen som hanteras i denna som en offentligt- adminstrativ effektivitetsfråga. Det är inte möjligt att få en uppfattning om regionernas betydelse ur ett EU-perspektiv genom att enbart ta del av RB's utredning "Regional framtid". Detta ger utredningen ett begränsat värde. Det faktum att subsidiariteten mellan stat och region inte klarlagts innebär en ny form för "demokratiskt underskott" som ger utredningen en allvarlig slagsida.

Staten och näringslivet
Staten och de regionala marknaderna
Den logiska geografin. Begreppet "den logiska geografin" används för att beskriva hur vår territoriella organisation bör formas. Många gränsdragningar idag har sitt ursprung i militära och ekonomiskt-politiska maktförhållanden. Istället för sådana gränser som formats av gångna tiders maktstrukturer går Europa nu mot en värld där gränserna formas efter människors och verksamheters "naturliga" behov och önskemål. I ett öppet fritt samhälle inrättar sig territorierna efter geografins logik. Det är viktigt att tillse att denna logik får möjlighet att prägla även vår framtid.

Näringslivsmönstret. Näringslivet är i grunden regionalt orienterat. Den geografiska och ekologiska bakgrunden, transportflödena och befolknings-koncentrationerna är basen för näring och handel. Varje förslag till en framtida regionalisering måste vara av en sådan karaktär att näringslivets grundstrukturer gynnas. Det går inte att komma ifrån att näringslivet är basen för samhället. En regionalisering får därför inte ha den offentliga sektorns verksamhet som huvudfundament. Denna bör istället ta hänsyn till grundläggande industriella, företagsmässiga och närings- ekonomiska mönster.

Viktigt är att en ny ekonomisk situation kommer att råda i Europa. I framtiden kommer de fyra friheterna att gälla för ekonomin - fria flöden för kapital, arbetskraft, varor och tjänster. Detta betyder att alla kan handla med alla och producera för alla. Regionalt innebär detta ett fritt utbyte mellan alla regioner. I de olika regionerna kan man konkurrera eller samverka med varandra ekonomiskt. På vissa platser kan tvärregionala, gränsöverdragande lokala aktiviteter etableras som naturliga samband - t.e.x. mellan Kungsbacka och Göteborg, mellan Malmö och Köbenhavn, mellan Jönköping och Borås, mellan Kalmar och Karlskrona. Men dessa fria ekonomiska nätverk är föränderliga, dynamiska och instabila. Det är inte de som skall styra regionbildningen. De skall istället fungera på sina egna villkor tvärs över alla gränser och effektivast möjligt i alla tider. Allmänt kan dock sägas att den kulturella regionen med sina stabila kulturella mönster skall bilda bas för det regionala livet men inte styra eller bli styrd av de ekonomiska mekanismerna.

Näringslivets regionbildning. De stora företagen bortser idag från statsgränserna i sina marknadsanalytiska strategiska långtidsplaneringar. Man ser m.a.o. inte längre Sverige, Norge, Danmark och Finland som olika enskilda marknader i Norden. Istället är dessa företags produktutveckling och marknadföringsaktiviteter riktade mot de fyra tunga befolkningstäta områdena Stockholm/Mälardalen, Göteborg/Bohus/Oslo/Sörlandet, Sydsverige/Sjælland och Helsingfors/Tallin/S:t Petersburg. Dessa regioner kommer i framtiden att profileras genom en spontan regionbildningsprocess.

SSF's kommentarer: Ett för regionerna stort problem i Sverige är den näringsliv- och arbetsmarknadsmässiga koncentrationen till Mälardalen. I nästan hela Europa ser man problemet med starka huvudstadsområden och svagare periferiregioner. De senare har reducerats till matarenheter för ett fåtal växande storstadsregioner. Centralstatliga historiska och ekonomiska faktorer samverkar i denna process. Själva statskonstruktionen bidrar alltså till denna för många regioner så ofördelaktiga utveckling. Detta försöker man nu lösa inom ramen för EU's regionbaserade regionalpolitik.

Att periferiregionerna missgynnats i modern tid framgår av den statistik som EU tagit fram och som ligger till grund för EU's regionalpolitik. (Objective/mål 1,2 och 5b.). Av denna statistik kan man sluta sig till att flertalet EU-stater, på de näringslivsmässiga och ekonomiska områdena, har problem med starka/rika centralregioner och svaga/fattigare periferiregioner.

För centralstater gäller dessutom att den offentliga utgiftsandelen av BNP är mycket hög jämfört med federala stater vilket bl.a. beror på de tunga centralsystemen. Sverige har dessutom skaffat sig en förstaplats när det gäller offentlig utgiftsandel av BNP (Sverige 65-70% - federala stater 41% i genomsnitt).

Utan att här fördjupa sig i de politiska orsakerna till att ett flertal mycket stora företag har lokaliserats till Stockholmsområdet, kan vi notera att inte mindre än femton av de tjugotvå största företagen i Sverige, som står för 60% av den svenska exporten, ligger i östra mellansverige och Mälardalsområdet. Av de övriga sju ligger tre i norra, två i västra och två i södra Sverige. Förutom den direkta lokaliseringen av stora företag till Mälardalsområdet så ägs eller kontrolleras stora delar av de medelstora och mindre företagen runt om i Sverige från Stockholm via investmentbolag. Detta för i sin tur med sig en negativ regional utveckling på områden som arbetsmarknad och lönesättning.

Ett positivt undantag utgör Västtyskland. På grund av sin regionala statsstruktur med ett antal politiskt jämbördiga och självstyrande regioner, har under efterkrigstiden ingen stark centralregion utvecklats. I stället har "länderna" genom sina politiska beslutsorgan kunnat försvara de egna regionernas ekonomiska utveckling. Slutsatsen av detta torde bli att de centrala statsstrukturerna medverkar till uppkomsten av dessa svaga periferiregioner med regional oförmåga att bevaka egna intressen, vare sig dessa är kulturella, territoriella eller ekonomiska. Lösningen på detta problem måste vara en politik som leder från en central styrning fram mot ett starkare regionalt inflytande.

Regionernas ofördelaktiga utveckling på näringslivsområdet har RB inte tillräckligt beaktat i sin utredning. Den viktiga inställningen som förts fram bl.a. av Sydsvenska Handelskammaren och som ligger nära utredningsalternativ 3 (regional folkstyrelse) har helt utelämnats. Detta visar att Regionberedningen saknar förståelse för näringslivets krav. Eftersom ett samhälle i grunden lever av sitt näringsliv måste för näringslivet gynnsamma förhållanden vara basen för regionbildningen. Offentliga strukturer måste anpassas till dessa krav.

NUTS-klassificeringssystemet
EU's Regionkommitté

SSF's kommentarer: EU som institution har en klar regional inriktning och en stark trend mot friare regioner. Regionerna har haft en framträdande plats i EU's regionalpolitik allt sedan Romfördraget från 50-talet. Regionbegreppet befästes ytterligare i Maastrichtavtalet. Det är mycket märkligt att Regionberedningen (RB) helt bortsett från det Europeiska perspektivet i sin utredning vilket ger förslaget "Regional framtid" ett mycket begränsat värde.RB har överhuvudtaget inte nämnt i sin utredning att den svenska staten och EU- kommissionen under våren 1995 överenskommit om en regional indelning där Sverige indelas i 8 stycken NUTS-2 regioner, s.k. basregioner (Se karta Bilaga 1). Dessa regioner skall vara de statistiska enheter som skall ligga till grund för EU's regionalpolitiska satsningar.

För södra Sveriges del gäller NUTS-2 regionen Sydsverige bestående av Skåne och Blekinge. Hur har det varit möjligt för regionberedningen att bortse från detta i sitt förslag? Vilka politiska, ekonomiska och Europamässiga komplikationer kommer den territoriella disharmonin mellan å ena sidan RB's förslag med enbart Skåne som region och å andra sidan NUTS-indelningen "Sydsverige" med Skåne och Blekinge att föra med sig? Vilka inhemska regionala konsekvenser kommer att bli resultatet av att EU-regionerna och den politiska ansvarsområdena inte överensstämmer, t.ex. i fall som rör bidrag från EU's regionalpolitiska strukturfonder som ju har ett starkt regionalt inslag. RB har inte tagit med EU-perspektivet i sin utredning vilket naturligtvis ge utredningen en bristande koppling till verkligheten.

Regional disharmoni

Den geografiska röran. Geografiskt rör det sig om statliga verk och myndigheters territoriella funktionsindelningar. På detta område har varje sektor/enhet på egen hand indelat riket utifrån egna funktionskrav. Detta innebär att det idag finns ett otal av olikartade regionindelningar utan inbördes symmetri. Inför en regionalisering med klara ansvarsförhållanden kommer denna sektor-regionala territoriella disharmoni att skapa omfattande framtida problem. En omstrukturering måste komma till stånd så att territoriell harmoni uppstår.

Den politiska röran. Politiskt rör det sig om en långvarig central-orienterad inriktning som lett till dagens oklara och ineffektiva beslutsstrukturer. Detta har fört till en allmän politisk oförmåga att nå till enighet i regionala frågor. Inför framtiden kräver EU:s regionalpolitiska inriktning klara beslutsnivåer med starka mandat. Därutöver gäller att en allmän regional beslutsdelegering i enlighet med subsidiaritetsprincipen innebär effektivisering och demokratisering av en politisk process som idag p.g.a. den politiska röran gjorts otillgänglig för den enskilde medborgaren.

Den terminologiska röran. Begreppsmässigt används ordet region i alla möjliga sammanhang. Även andra begrepp och benämningar används likartat utan definitionsmässig precision. Förutsättningen för att en allmän debatt skall bli tillgänglig för medborgarna är att terminologisk klarhet skapas vad gäller regionbegrepp och utformning. I regionsammanhang är det förödande om man blandar ihop geografiska begrepp som Skåne med Sydsverige, regioner med diverse konstellationer på kommunförbundsnivå eller andra administrativa, politiska, näringslivsmässiga och kulturella sammanslutningar.

SSF's kommentarer: Den regionala bergeppsförvirringen och den stora oklarheten i regionmönstren är ett problem som hindrar en logisk regionaliseringsdebatt. Utformningen av den regionala indelningen kommer i det längre perspektivet att få stora konsekvenser inom alla samhällsområden. Därför är det nödvändigt att medborgarna ger tillfälle att medverka i debatten om regionernas utformning. Denna medverkan försvåras eller omöjliggörs på grund av den förvirring som skapas av "den regionala röran". Regionberedningens utredning bidrar knappast till att skapa klarhet i frågan om framtidens regioner.

Kulturlivet

Kulturprofilen. Under påverkan från centralstaterna samt den industriella standardiseringen och stordriften har den regionala kulturvariationen avtagit. Denna sentida nivellering bör inte få skymma det faktum att det finns en mängd kulturregioner i botten på vårt samhälle som har egna kulturella potentialer. Dessa möjligheter - såväl de synliga kulturella särarterna, som de latenta - är oerhört betydelsefulla kvaliteter. Inget samhälle har råd att undvara den kraft som ligger i en regional historisk kultur.

Landskapen och identiteten. Den folkliga identiteten knyter sig oftast till enheter som inte är synonyma med centralstaten. I t ex Storbritannien är det att vara walesare, skotte, cornwallian betydligt starkare än att vara britt. I Sverige är det vanligt att man har en dubbel-identitet, man är svensk utåt, men inåt (och delvis utåt) är man dalmas, smålänning, gute etc. Landskapstillhörigheten är utomordentligt stark och denna måste anses vara en positiv folklig kulturfaktor. Landskapsindelningen är urgammal, gränserna mellan landskapen har legat fast sedan historisk tid.

I en tid när centralstaten avtar i betydelse är det viktigare än någonsin att stärka den landskapliga identiteten. I Sverige måste det vara så att man även i framtiden skall kunna identifiera sig med sitt landskap och få vara värmlänning, smålänning, närking etc. Därför måste centralstatens avtagande dominans balanseras med landskapens ökande kulturella betydelse. Varje förslag till regionalisering i Sverige måste därför ha odelbara landskap som element. Principen att landskapsgränserna inte skall förändras bör fastslås.

Mångfald och kvalitet. Det framhävs ofta att Europas stora kvalitet är dess mångfald. Varje försök att samla eller samordna Europas framtida aktiviteter måste givetvis omfatta åtgärder som tillvaratar och vidareutvecklar denna mångfald.

Hur stor är denna mångfald? Vid University of Berkeley i Kalifornien har man arbetat med att katalogisera den mångfald av kulturregioner och/eller nationer som finns i världen. Det nuvarande registret över tänkbara nationer i Europa omfattar ca 120 sådana. Till nationsmönstret räknas då t.ex. Katalonien, Friesland, Vallonien, Bayern, Bretagne, Cornwall och Friaulien. Många av dessa präglas f.n. av stark kulturell dynamik och önskan att synliggöra sig på den Europeiska arenan.

För Nordens vidkommande finns det goda möjligheter att bidraga till den europeiska mångfalden. Att vi gör detta är särskilt viktigt. De nordiska staterna har kommit långt ifråga om materiell välfärd och allmän utveckling. Men historiekunskap och folkligt kulturmedvetande är svagt. Förankring i rötter och hembygd, och därmed i det grundläggande variationsmönstret, är viktigt. I dessa regionala mönster finns särarternas rötter och många kulturdrag att bygga vidare på. Det är därför viktigt för de nordiska välfärdsstaterna att de förmår att utveckla sina kulturer och att visa att de folkliga, kulturella och historiska mönstren inte ödelagts för gott.

Regionindelningen i Sverige kan bli och bör bli ett instrument för att återskapa strukturer som kan bidraga till Europas nationsbildning och mångfald. Men då måste man i Sverige hantera regionbildningen kulturellt riktigt.

 SSF's kommentarer: I hela Europa talas det om vikten av att skydda och utveckla den kulturella mångfalden. Detta betyder att man lyfter fram den kulturhistoriska regionen som bärare av de folkliga och identitetsmässiga mönstren. Ingen regionbildning är långsiktigt hållbar som bortser från denna bas.

Sverige som stat har under den senare delen av sin historia lagt ett antal territorier och folk under sig som inte är av ursprunglig svensk nation. Detta är i och för sig inte unikt i Europa där flera stater har en expansiv historisk bakgrund. Det unika är att man i Sverige förnekar denna historiebild medan man inom övriga EU lyfter fram den kulturella regionen som en positiv mångfaldskvalitet. Bilaga 1 visar den expansiva historiebilden i Sverige.

Den sydligaste regionen i Sverige är ett exempel på hur Regionberedningen (RB) försöker skapa regioner utan hänsyn till kulturella och historiska bakgrundsmönster. RB bortser ifrån att Skåneland - dvs Skåne, Halland och Blekinge - har en gemensam historia som sträcker sig tillbaka så långt som till början av förra årtusendet. Omkring år 380 dyker den första kände kungen över Skåneland upp som tecknar sig som Rex Scaniæ. Nordens äldsta lantlag - den Skånske lov - omfattar hela regionen. Omkring år 1000 märker man ut gränserna mot Småland med gränsstenar - gränser som aldrig ändrats. År 1103 bekräftar påven den gamla regionen "Terra Scaniæ" - Skåneland - genom att skapa ett stift med säte i Lund. Detta stift innefattade Skåne, Halland, Blekinge och Bornholm. Skånelands olika delar har sålunda aldrig under dess historia varit skilda åt, de har alltid utgjort en sammanhållande enhet. Det är svårt att tänka sig att man någonstans i Europa idag skulle komma på idén att idag dela upp en så gammal kulturregion i bitar.

I Sverige har den allmänna historielösheten samt århundraden av nationalstatspropaganda på många håll skapat stora identitetsmässiga problem. Detta har bl.a. orsakat att RB inte vågat ta upp en debatt om de kulturhistoriska bakgrundsmönstren i en öppen och förutsättningslös atmosfär vilket återspeglar sig i RB's förslag. Kulturell utarmning i Sverige blir konsekvensen av detta, vilket strider både mot de kulturella mänskliga rättigheterna och EU's principer.

Det kan vara på sin plats att här citera den danske antropologen Anne Knudsen: "Om européerna skall kunna organisera sig kring deras gemensamma övernationella intressen, kan det inte tjäna något till att inrätta gemenskapen på ett sådant sätt att priset blir kulturell utarmning."

RB-förslaget präglas av stora brister i synen på de historiska, språkliga och kulturella bakgrundsmönstren samt en okunnighet om den europeisk inställningen till kulturens nya villkor. Detta, i kombination med ett antal faktorer som föråldrade politiska strukturer och ett kvardröjande centralmaktstänkande, kan riskera att spela bort regionernas framtidsmöjligheter.

Miljö och hushållning

Det är också så, att logisk geografisk indelning innebär en hushållningsmässig inriktning. Ett samhälle som önskar att utnyttja sina resurser med optimal effektivitet anpassar sig smidigt till sina geografiska förutsättningar. Alla artificiella gränser och onaturliga organisationsmönster innebär resursspill. Det tryck som mänsklighetens tillväxt får på de globala resurstillgångarna gör det viktigt - inte minst i den regionala skalan - att inrätta sig efter hushållningskriterier d.v.s. efter en samhällsekologi.

Miljön. Det är uppenbart att miljön har allt att vinna på att besluten rörande regionalt/ territoriellt relaterade miljöfrågor flyttas till regionala beslutsorgan. Den kan förväntas att människor blir varsammare i sin miljöbedömning när det direkt berör den egna hembygden. Att överregionala miljöfrågor flyttas till överstatliga organ är likaledes fördelaktigt då de stora miljöproblemen inte stoppas av statligt-politiska gränser.

SSF's kommentarer: Miljö- och resurshushållningsfrågor bör ligga dels på en överordnad europeisk nivå dels på en regional närhetsnivå. För dessa frågor uppnås det bästa engagemanget hos befolkningen och den bästa effekten om regionen är en enhetlig kulturhistorisk och näringsmässig enhet.

De fyra friheterna och de fyra rötterna

De fyra friheterna Debatten i Sverige om den territoriella indelningen i regioner visar att de grundläggande kriterierna i regionbildningen är både komplicerade och svårgripbara. Vilka kriterier och hänsynstaganden skall t.ex. utgöra grunden för den territoriella indelningen? Och vilka parametrar är av betydelse?

Om man startar med EU så är avsikten med konstruktionen att främja fri handel, fred, demokrati, närhet och kultur. Grundläggande, och redan infört, är principen om de fyra friheterna, d.v.s. fri rörelse av varor, tjänster, kapital och människor. Detta betyder att alla kan handla och samverka ekonomiskt med alla andra utan territoriella eller marknadsmässiga bindningar. Rent generellt bör därför inte näringslivs- och offentligt/funktionella argument kunna lyftas fram som parametrar för territoriella regionbildningar.

Kulturaspekterna däremot har en stor plats i det nya Europa som håller på att växa fram. Jacques Delores poängterade kulturens vikt i utvecklingen inom EU med följande uttalande: "Europas kulturella mångfald är dess varumärke, dess värdefullaste tillgång. Ett politiskt Europa förutsätter därför ett kulturellt Europa". Även upphovsmannen bakom EU- konstruktionen, fransmannen Jean Monnet har understrukit kulturens värde: "Om jag fick börja om från början med att tänka ut konstruktionen av den europeiska gemenskapen hade jag börjat med kulturen." I svenska näringslivskretsar i Bryssel är inställningen till de kulturella värderingarna lika klar; dessa anses mycket viktiga.

Hamburgs senatsdirektör Jürgen Mantells synpunkter kan tjäna som en illustration på hur man i Europa ser på de kriterier som ligger till grund för regionpolitiken: "Att stycka och ta de rikaste delarna från våra grannar är fullständigt otänkbart. Lösningen på våra regionala problem är inte att ändra gränserna utan att samarbeta över dem istället". (Hallands Nyheter 5/4 1995)

De fyra rötterna. De fyra friheterna skall sålunda per definition inte avgöra territoriernas framtida utformning, de skall ju stödja fria aktiviteter över gränserna. Istället kan man tala om de fyra rötterna som grund för regionernas utformning. Dessa utgörs av territoriet, historien, folket och kulturen, dvs om oföränderliga eller långsamt föränderliga faktorer. Väldigt ofta är de ursprungliga historiska enheterna synonyma med det geografiskt naturliga. För territoriets del gäller geografiska strukturer som endast påverkas genom mycket stora tekniska insatser. Man kan se "den logiska geografin" som ett uttryck för att man skall låta naturliga förhållanden råda när det gäller umgänge och handel mellan folken och inte bygga in onaturliga administrativa eller politiska gränser, påtvingade handelsflöden eller dylikt.

När det gäller historien så är denna inte heller påverkbar, även om makten ofta försökt presentera och tolka den som stöd för egna strävanden. Likaså utgör folkkontinuiteten en stabil faktor. De flesta regioner har en befolkning som bott där sedan gammalt och där utvandrare lämnat regionen och invandrare kommit till under årens lopp. Denna långsamt föränderliga folklighet blir därmed också en stabil kollektiv bärare av de regionala och de lokala kulturerna.

De fyra rötterna är inte bara stabila, de är också för människor speciellt närliggande kvaliteter. I en värld som blir alltmera nivellerad är det en absolut nödvändighet att världens många kulturfolk och regioner fasthåller sina geografisk-historiska och folkligt-kulturella särarter. Dessa regionala kulturidentiteter är, fastän föränderliga, ändå lika viktiga som de biologiska mönstren - biotoperna. Ekologisk och kulturell mångfald är grunden för livet och samhället.

Det är svårt att se regionfrågan annorlunda än att det är de fyra friheterna som skall ge alla möjlighet att fritt över gränserna samverka med alla andra, medan de fyra rötterna skall bilda bas för folklig kultur, språk, identitet och samhörighet. Regionbildningen skall därför utgå från de fyra rötterna och regionerna kan därefter samverka fritt ekonomiskt och näringslivsmässigt inom ramen för de fyra friheterna. Om denna princip fastlägges uppstår klarhet i regionfrågan.

När regionfrågan diskuterats i Sverige har, som vi skall se, en rad instanser föreslagit regionbildningar som totalt saknar kulturhistorisk förankring. Anledningarna är flera. Man har inte insett de fyra friheternas fundamentala poäng, man har sökt skapa nya maktpositioner eller man är helt enkelt kulturellt och historiskt okunnig. Alla förslag som förts fram har inneburit att våra urgamla landskap styckats i bitar. Samhällets samlade kulturkrafter måste fråga sig om denna utveckling är önskvärd utifrån kulturella värderingar. Skall framtiden behöva dras med ett delat Halland eller Blekinge, ett sönderskuret Småland, eller ett illa hopkokt Västsverige?

En intressant principfråga gäller Kungsbacka i Halland. Vid varje tillfälle då frågan om de kulturhistoriska gränserna tas upp kommer exemplet Kungsbacka fram. Problemet är följande:

Kungsbacka är en gammal del av Halland och ursprungsbefolkningen är hallänningar. Närheten till Göteborg har gjort att många göteborgare bosatt sig i Kungsbacka och samspelet med Göteborg är stort. Av denna anledning säger en del att Kungsbacka bör höra till Göteborgsregionen (Västsverige). I ett sådant resonemang bortser man från att Kungsbacka inom ramen för de fyra friheterna kan ha hur stor samverkan som helst med Göteborg, vad gäller varor, tjänster, människor och kapital, utan att för den skull bli en del av Göteborg. Detta är en fundamental EU-princip.

Man bortser också ifrån att hallänningarna i Kungsbackafrågan faktiskt har mänskliga rättigheter till det territorium de fått i arv av sina förfäder. De har en rättighet - och kanske rent av en kulturell plikt - att fortsätta att vara hallänningar. Om handels- och servicevägarna idag råkar gå mot Göteborg så behöver detta inte vara fallet i all framtid. Därför skall inte detta orsaka en delning av Halland. Om det flyttar ryssar till Narva som sedan bildar en majoritet där, skall då denna stad avskrivas av Estland för att tillföras Ryssland? Om Malmö i en framtid får stor handel och samverkan med Köbenhavn när bron byggts, skall då Malmö dras ur Skåne och bli en del av Sjæland? Naturligtvis inte.

SSF's kommentarer: Historiska rötter och landskapsidentiteter har 1000-årig hävd och vilar på geografisk och ekologisk grund. Av alla förslag om en regionindelning som presenterats de senaste åren av organisationer, myndigheter och politiska partier har inget tagit hänsyn till dessa kriterier. De har alla skurit landskap och kulturregioner i bitar. Det är inte de fyra friheterna som skall styra regionbildningen. Istället är det de långlivade och långsamt föränderliga kulturmönstren - det fyra rötterna - som skall ligga till grund för de regionala territoriernas utbredning. Regionberedningen (RB) har inte klargjort frågan om de grundläggande kriterierna för den regionala indelningen utan istället uppehållit sig vid frågan om den offentliga sektorns effektivisering. Den offentliga sektorn - d.v.s. även landstinget - ingår i de fyra friheterna och skall därför samarbeta över gränserna. RB har inte behandlat detta i sin utredning.

De mänskliga kulturella rättigheterna

Det är inte fruktbart att försöka analysera utveckling i Europa utan att ta de mänskliga rättigheterna med i diskussionen. I regiondebatten handlar det om de mänskliga rättigheter som rör kulturens framtid och människors rätt till respekt och värdighet.

Det är otänkbart att EU-konstruktionen, med Maastrichavtalet som den senaste byggstenen, skulle kunna utvecklas utan att man tog hänsyn till de mänskliga kulturella rättigheterna. EU's avtalstexter måste inkludera, inte bara dagens syn på de mänskliga rättigheterna, utan även morgondagens. Det är därför nödvändigt att de hänsynstagande som ligger bakom arbetet med att ta fram en regional indelning i Sverige också tar hänsyn till dessa rättigheter.

Det framstår idag som alltmera klart att morgondagens mänskliga rättigheter i allt större utsträckning kommer att handla om kollektiva rättigheter för jordens alla kulturgrupperingar. Tre organisationer står som föregångare när det gäller den nya synen på de mänskliga kollektiva rättigheterna nämligen Europarådet, EU och ESK.

Hittills har de mänskliga rättigheterna inom FN-sfären knutits till individen som medborgare i en stat. På senare år har man insett att detta inte är tillräckligt och nu framstår det tydligt att kulturella särarter och minoritetsidentiteter måste erkännas, respekteras och skyddas mot vanvård, ringaktning och förstörelse. Dessa kulturella rättigheter handlar om språk, historia, folklig identitet och rätten till det territorium de olika grupperna fått i arv av sina förfäder.

På detta området har FN hamnat på efterkälken. Det förefaller dock som om FN är på väg att tänka om. Från FN i Genéve kommer signaler om att en mellanstatlig debatt om den framtida synen på folkgruppers rättigheter är långt framskridna.

Sverige har varit bunden till de konventioner och avtal som under åren antagits av rådet. Medan man i flertalet västeuropeiska stater inkorporerat Europakonventionen för de mänskliga rättigheterna som en del av den egna lagstiftningen, har man i Sverige avstått från detta. Man har ansett att den inte är förenlig med svenska rättstraditioner på det område som resolutionen omfattar. På grund av att Sverige inte inkorporerat konventionen i den egna lagtexten, har man många gånger fått finna sig i att ha blivit dragen inför rätta i Strasbourg.

Europakonventionen ingår som en del i Maastrichtavtalet och detta hart fört med sig att Sverige efter medlemskapet automatiskt har anslutit sig till konventionen även i den egna lagstiftningen. Europakonventionen innehåller i §14 en bestämmelse om åtnjutande av kulturella fri- och rättigheter och det är troligen på grund av att den stödjer en inomstatlig mångkulturell utveckling som den orsakat bryderier hos myndigheterna i Stockholm under årens lopp: "I stater med etniska, religiösa eller språkliga minoriteter får personer tillhöriga sådana minoriteter inte undanhållas rätten att, tillsammans med andra som tillhör samma grupp, utöva sitt eget kulturliv, bekänna sig åt och utöva den egna religionen eller tala och skriva sitt eget språk."

I Europarådet pågår sedan en tid tillbaka ett intensivt arbete för att ge ett ännu starkare skydd för minoriteter och specifika kulturgrupper. Bland annat diskuteras upprättandet av särskilda mekanismer inom Europarådet för att skydda de nationella minoriteterna. Som ett led i detta arbete togs ett avtal fram som skall skydda Europas småspråk vilka håller på att försvinna under trycket från såväl de statsdominerade officiella språken på hemmaplan som för de stora tunga EU- språken. Detta avtal - Europarådets avtal om regionala och nationella språk - godkändes av en stor majoritet av Europarådets ledamöter. Även de närvarande ledamöterna från Sverige godkände avtalet i dess slutliga form, men man har från centralt håll i Sverige ännu inte ratificerat avtalet.

Hur ser då den nya synens definition av begreppet folkgrupp eller kulturgruppering ut? Här finns flera formuleringar men man kan säga att dessa i princip betyder detsamma. I korthet kan sägas att de mänskliga rättigheterna, som de olika staterna och institutionerna ovan ger uttryck för, handlar om kulturgrupperingars rätt till det egna språket, historien, den folkliga identiteten och rätten till det territorium som de olika folkgrupperna fått i arv av sina förfäder.

Vad gäller definitionen av begreppet "folkgrupp", den definition som staterna så konsekvent sökt undvika att ge uttryck för, kan följande kriterier användas: en folkgrupp bebor ett klart definierbart territorium, den har en egen kultur, dess historia skiljer sig från omgivande folkgruppers och den har eller har haft ett eget språk.

Även Svenska Unescorådet har anammat en ny och modern tolkning av begreppet kultur. (Det Svenska Unescorådet är en statlig institution som sorterar under civildepartementen och har inget direkt samband med Unesco i Paris vilken är en kulturorganisation som sorterar under FN) Det Svenska Unescorådet uttrycker kulturdefinitionen på följande sätt:

"I Unescos definition är kultur inte längre kopplad till konsten och litteraturen utan också till människors levnadssätt, grundläggande rättigheter, värderingar, traditioner och trossatser. Genom denna definition har man också lagt en grund för erkännande av olika nationers och folkgruppers egenart. Man har erkänt alla folks kulturella identitet och markerat att alla kulturer utgör människosläktets gemensamma arvedel."

SSF's kommentarer: I EU-konstruktionen - och för EU's framtid - är det uppenbart att man tagit stort hänsyn till de mänskliga kulturella rättigheterna, inte bara med utgångspunkt från gårdagens tolkning utan från dagens och morgondagens. Skulle EU gå emot dessa regler skulle detta resultera i protestaktioner både från människorättsorganisationer och från de regioner som redan uppnått regionalt självstyre - eller är på väg mot en ökad autonomi på olika områden.

Flera av de frågor som berör regionernas framtida möjligheter att bevara sina kulturella och språkliga särarter hänger ihop med EU's fundamentala principer - nämligen fri rörlighet för varor, tjänster, personer och kapital. EU's grundenheter - d.v.s. regionerna - sammanfaller ofta med kulturregionerna. EU ger därmed kulturregionerna helt nya möjligheter att genom egna beslutsorgan bevaka de egna intressena.

Regionberedningen (RB) måste - liksom EU - införa de mänskliga kulturella rättigheterna i diskussionen om den framtida regionala indelningen i Sverige. Detta har man inte gjort vilket är mycket allvarligt ur såväl demokratiska som humanistiska perspektiv.