SOU 1993:27 "Regional framtid"

Avsnitt 6.0 Ansvarsfördelningen mellan staten och den kommunala självstyrelsen

Under senare år har en tyngdpunktsförskjutning ägt rum på regionalpolitikens område från att betona omfördelningen av resurser till att framhålla den regionala utvecklingen utifrån de förhållanden och förutsättningar som varje region erbjuder. Denna förändring har medfört ett ökat utrymme för regionala intressen att komma till uttryck i fråga om användningen av de regionalpolitiska stöden. Detta gäller även möjligheterna till samordning och kraftsamling av olika insatser som är av betydelse för den regionala utvecklingen.

Ansvaret för den regionala utvecklingen bör därför bli en självstyrelseuppgift inom den nationellt beslutade politikens ramar. Vissa kompetensförskjutningar från länsstyrelserna till landstingen föreslås som en konsekvens därav. Ansvarsfördelningen mellan staten och den kommunala självstyrelsen bedöms i övrigt vara väl avvägd.

SSF's kommentarer: Om inte en regional besluts- och maktkompetens införs skjuts alla övergripande interkommunala frågor - som inte löses på frivillighetens bas - till centrala statliga beslutsorgan. Detta innebär att de regionala självstyrelsemöjligheterna begränsas eller omöjliggörs.

Trots att EU lyfter fram regionen som den viktigaste fördelningspolitiska grundenheten ger inte Regionberedningen (RB) denna några verkliga möjligheter. RB är fångad i ett alltför utpräglat centralstatligt synsätt vilket har lett till en tankemässigt begränsande vokabulär, t.ex. "som kräver stor enhetlighet eller överblick över hela landet" och "inom den nationellt beslutade politikens ramar". För att RB förutsättningslöst skall kunna utreda alternativ 3 (regionalt folkstyre) enligt regeringens direktiv krävs en friare syn på regionbegreppet.

Effektiva insatser för regional utveckling förutsätter ett nära samarbete mellan regional och lokal nivå. Kommunerna bör därför engageras i det regionala utvecklingsarbetet. Frivillighet och ömsesidigt förtroende bör därvid vara de främsta drivkrafterna. Landstingen bör också samverka med statlig regional förvaltning. Regionberedningens förslag innebär att beslutsbefogenheter förs över från länsstyrelserna till landstingen. Den regionala beskattningsrätten behålls. Kommunerna har kvar sitt nuvarande ansvar för utvecklingsfrågor på lokal nivå.

SSF's kommentarer: SSF stödjer Regionberedningens (RB) förslag om att omforma landstinget från att vara en renodlad hälso- och sjukvårdsinstans till att få ett större ansvar för det regionala utvecklingsarbetet. RB's formuleringar om den regionala utvecklingen tar inte tillräckligt starkt upp frågan om en verklig regional politisk beslutsenhet, d.v.s en regionbildning enligt Europeisk modell. RB klargör heller inte på ett tillfredsställande sätt varken frågan om det övergripande politiska ansvaret eller det nödvändiga politiska mandatet i regionerna. Detta måste klargöras innan beslut fattas om en regional indelning i Sverige.

Avsnitt 7.2 Regionala utvecklingsfrågor

SSF's kommentarer: I Regionberedningens skrivning saknas helt tankar om hur politisk och offentlig verksamhet på regional nivå skall kunna samverka med det regionala näringslivet. Oklarheten beträffande näringslivsområdet gäller också övriga områden som nämns.

Avsnitt 7.3. Näringsliv och sysselsättning

Regionberedningen föreslår att beslut om den vidare fördelningen inom regionerna bör fattas av landstingen istället för av länsstyrelserna. En närmare samverkan bör etableras mellan landstingen och länsarbetsnämnderna på arbetsmarknadspolitikens område i frågor rörande främst utbildning och ungdomspraktik. Kommunerna behåller sitt ansvar på lokal nivå för åtgärder i fråga om näringsliv och sysselsättning.

SSF's kommentarer: Regionberedningens (RB) förslag saknar den dimension som handlar om det fria näringslivets regionala framtid samt föreställningen om en regional hantering av sysselsättningsfrågorna.

Avsnitt 7.4 Fysisk planering

Erforderlig samordning bör kunna ske på frivillig väg genom samarbete mellan landstingen och kommunerna. Någon förändring av plan- och bygglagen bedöms därför inte nödvändig. Behovet av regionplanering enligt plan- och bygglagen i de tre storstadsområdena bedöms vara stort. Därför föreslås att landstingen i de nya Skåne och Västra Götalands län får samma uppgifter i fråga om regionplanering som Stockholms läns landsting har i dag.

SSF's kommentarer: Den fysiska planeringen i regionerna måste ha en överordnad beslutsnivå omfattande hela den geografiska regionen. Som Regionberedningen (RB) anger är kommunikations- och miljöfrågor speciellt viktiga områden som bör ligga på denna nivå.

Den regionala planeringen bör helt och fullt ligga under ett mandatmässigt starkt regionalt beslutsorgan. Med detta följer att ord som "riksintresse" försvinner helt ur den politiska begreppsfloran inom dessa områden. De "intressen" som skall styra utvecklingen i regionerna skall ha regional grund. Normal samverkan och koordinering med statliga svenska, nordiska och övergripande europeiska organ skall givetvis ske.

De geografiska och klimatmässiga skillnaderna mellan de olika delarna i Norden är mycket stora. En speciell regional plan- och bygglag bör därför utarbetas. Harmoni mellan interstatliga grannregioner i Norden kommer att bli nödvändig i framtiden. Som exempel kan nämnas Öresundsregionen vars gemensamma storstadsområde inte i längden kan ha olika plan- och byggregler.

Avsnitt 7.5 Miljö

SSF's kommentarer: Även miljöfrågorna måste regionaliseras vilket också EU förespråkar genom att lägga miljöfrågorna inom EU- regionkommitténs ansvarsområde. En interregional miljöinstans bör upprättas för södra Sverige och Sjælland som utarbetar likartade regler för miljöområdet.

Miljöproblemen i Europa kan indelas i två grupper - de superstatliga d.v.s. gränsöverskridande miljöproblemen och de substatliga, d.v.s. de regional/lokala. Man kan inte bortse från att de infarktbetonade miljöproblemen i centrala Europa också berör oss. Sådana problem kan bara lösas genom överstatligt samarbete. När det gäller de substatliga, t.ex. de regionala, framstår det som uppenbart att miljön bara mår väl av lokalt engagemang och lokal kontroll. Såväl svenska som danska s.k. "riksintressen" bör därför avlösas av regionalt ansvar och regionala ordningar.

Avsnitt 7.6 Kommunikationer

Därutöver anser Regionberedningen att beslutanderätten ifråga om de nuvarande länstrafikanslagen bör föras över från länsstyrelserna till landstingen. Landstingens och kommunernas gemensamma ansvar för kollektivtrafiken ändras inte av beredningens förslag.

SSF's kommentarer: SSF stödjer Regionberedningens (RB) uppfattning om vikten av goda och fungerande kommunikationer. Med RB's förslag om en organiserad samverkan mellan regionens beslutsorgan - landstinget - och Vägverkets väghållarregioner måste följa en geografisk harmonisering mellan de politiska regionala ansvarsområdena och Vägverkets regionala funktionsindelning.

Generellt kan sägas att den kaotiska regionala funktionsindelningen som kännetecknar svenska statliga institutioner, organisationer samt statliga affärsdrivande verk är ett område som RB inte tagit upp till diskussion. Under åren som gått har offentliga organisationer, institutioner och affärsdrivande verk, etc. fått dela upp landet i funktionsregioner utan inbördes samband. Vägverket har t.ex. två olika geografiska funktionella regionbildningar - en för väghållningen och en annan för produktionsenheten. Denna oharmoniska indelning gör att det är svårt att få en överblick över den geografiska funktionsindelningens konsekvenser - både på det ekonomiska, politiska eller kulturella planet.

Som ett exempel på hur vissa regionala indelningar har fått direkt negativa konsekvenser på det kulturella området är Sveriges Televisions beslut att föra över Halland till region Västsverige. Detta ogenomtänkta beslut har skapat allvarliga identitetsproblem bland hallänningarna vilket borde ha borgat för ett regionalt politiskt inflytande på detta område när beslutet togs. Andra indelningar är helt obegripliga - man har ryckt Blekinge ur sitt östdanska kultursammanhang och fört över ortnamnsarkivet till Uppsala medan Skåne och Halland ligger kvar under Lund.

Väljare och skattebetalare i regionerna har en demokratisk rättighet att kräva politiskt ansvar från de nya regionala politikerna. Detta försvåras av den oharmoniska funktionsregionala indelningen i landet.RB har inte tagit upp detta problem i sin utredning.

SSF's kommentarer: SSF stödjer tanken om en övergripande samordning av sjuk- och hälsovård för hela regionen.

Avsnitt 7.8 Utbildning och forskning

Landstingen bör i fortsättningen svara för de uppgifter på utbredningsområdet som nu åvilar länsstyrelserna. Nya former för landstings och kommuners medinflytande på högskoleutbildningen och forskningen bör prövas. Beträffande kommunernas ansvar för skolväsendet föreslås ingen ändring.

SSF's kommentarer: Stockholm har under årens lopp absorberat näringslivsmässig och ekonomisk makt till Mälardalsregionen i ett omfång som troligen är unikt i dagens Europa. Mälarregionens dominans i Sverige med hänsyn till forskning och utveckling inom high- tech är överväldigande. Tillgänglig statistik visar att satsningar på forskning och utveckling inom näringslivet, universiteten och offentliga affärsdrivande verk till Stockholm och övriga Mellansverige är så markant att situationen måste betraktas som allvarlig för regionernas framtidsmöjligheter.

Alltmedan man i de övriga regionerna i Sverige i huvudsak är upptagna med sin traditionella industri, d.v.s. i de sydliga med produkter som jordbruksvaror och livsmedel och de nordligare med pappers-, trävaru- och råvaruproduktion görs i Mälarregionen de framtidsinvesteringar som gör att regionen har de största möjligheterna att profilera sig på framtidens utlandsmarknader. Detta gör att man i bl.a. sydsverige kommer att befinna sig i ett mycket utsatt läge för den traditionella näringen.

Research, Technology & Development indexet (RTD-indexet), d.v.s. det index som visar en regions ställning inom forskning, teknisk nivå och utvecklingsmöjligheter, är en indikator på regionens framtida utvecklingspotential. Detta RTD-index visar att Mälardalen ligger mycket bra till inför framtiden genom de satsningar som görs där på forskning och utveckling inom näringslivet, universiteten och offentliga affärsdrivande verk. Övriga regioner, d.v.s. även de sydligaste regionerna tar plats bland Europas utvecklingssvagaste. SSF noterar att samtliga regioner i södra Sverige genom denna politik har hamnat på en forskningsinvesteringsnivå som ligger långt under medeltalet inom dagens EU.

Inget förslag för regionindelning i Sverige är relevant som inte presenterar en lösning på detta mycket allvarliga problem med koncentrationen av RTD-faktorer till Mälardalsregionen.

SSF's kommentarer: Kulturens betydelse understryks ofta av Europas ledande ideologer och även här i Sverige görs idag uttalanden som framhäver det Europeiska mångfacetterade kulturarvets betydelse. EU handlar inte bara om ekonomi och handel utan också i mycket hög grad om kultur och kulturella värderingar. Nu har kulturen blivit en del av EU's politik och ramarna för den läggs fast i Maastrichtavtalets §128 och §92. Det är alltså dags för Sverige att omvärdera den traditionella kulturpolitiken.

Den svenska kulturpolitiska modellen har historiskt orsakat en för regionerna ofördelaktig kulturstyrning till Stockholm. Denna kulturpolitik har sitt ursprung i en flerhundraårig tradition att försvenska de regionala kulturyttringarna. Genom att ekonomiskt stödja kulturlivet i Stockholm på bekostnad av regionerna så tar man samtidigt bort resurser för dessa att utveckla den egna kulturen. Hur stor denna ekonomiska styrning är framgår av faktainformation som publicerats av Kultur i Skåne i dess årliga publikation "Svart på vitt". Dessa fakta visar hur de statliga kulturanslagen styrs mot Stockholm. År 1992 fick varje innevånare i Stockholm drygt 540 kronor från den statliga kassan. Motsvarande för Göteborg är drygt 100 kronor och för Skåne 90.

I Maastrichtavtalet argumenteras för att den stora kulturella mångfalden i Europa även i framtiden skall vara dess speciella kännemärke. Det skall alltså inte under några omständigheter framtvingas en gemensam "europeisk kultur" på samma sätt som man i Sverige försökt framtvinga en gemensam "svensk kultur". Denna kulturpolitiska manifestation har stora möjligheter att bli vägledande även på det globala planet vilket bådar gott för även mindre bemedlade kulturregioner i världen.

EU's kulturpolitik, så som den formulerats i Maastrichtavtalet, förutsätter därför att det finns en beslutsnivå även på det regionala planet med mandat att investera egna medel och krafter i den egna kulturen. Med sådan regional beslutsnivå kan även krav ställas på en rimlig andel av kulturbevarande medel från statligt håll. Maastrichtavtalet lägger sålunda grunden för en subsidiaritetsdialog mellan de statliga, regionala och lokala nivåerna även på det kulturella området. Detta kommer att ge nya möjligheter att försvara och utveckla den egna kulturprofilen i regionerna.

I regionerna i Sverige har historiskt den egna kulturen kraftigt nedprioriterats på gränsen till utslätning. Försvenskningspolitik förs än idag på skolornas historielektioner och genom massmedial statspropaganda. Ett nytt regionstyre måste få som sitt viktigaste uppdrag och ges resurstilldelning till att restaurera regionernas historiska, kulturella och identitetsmässiga bakgrund.

Det är betecknande att Regionberedningen (RB) inte tillåtit kulturrepresentanter att medverka i arbetet med utredningen "Regional framtid". Det är betecknande för RB nedvärdering av vikten och värdet av de regionala kulturidentiteterna att kulturen endast behandlas på 16 av 577 sidor i hela utredningen.

SSF protesterar kraftfullt mot RB's nedvärdering av kulturlivets värde och medverkan i själva utredningsarbetet och i det regionförslag som nu är ute på remiss.

Avsnitt 7.10 Turism

Turistfrågorna skall ingå som en viktig del i det regionala handlingsprogram. som utarbetas av landstinget. Kommunernas handlingsfrihet på turistområdet begränsas inte. Genom samverkan mellan landsting och kommuner förbättras möjligheterna att nå ett framgångsrikt resultat i det regionala turistarbetet. Landstingets verksamhet innebär samtidigt ett stöd åt kommunerna i deras insatser på det lokala planet.

SSF's kommentarer: SSF delar Regionberedningens (RB) uppfattning om att ansvaret för satsningar på turismen bör ligga på det regionala planet utan att kommunerna för den skull begränsas i sina möjligheter att satsa på detta område.

Erfarenheterna i branschen visar att den historiska bakgrunden är en stor och viktig del i de turistmässiga aktiviteterna. Liksom i Europa i övrigt måste turistsatsningarna i regionen få bygga på den egna kulturhistoriska bakgrunden. Den region som RB förespråkar - Skåne - är bara en del av den kulturhistoriska regionen Skåneland - d.v.s. Skåne, Halland och Blekinge.

Artificiella regionbeteckningar som "Skåne" eller "Sydsverige" kan aldrig bilda bas för en genuin turistpolititk. SSF vill därför återigen understryka vikten av att RB's förslag görs om så att dess förslag baseras på det grundläggande kulturhistoriska regionmönstret i Sverige.

Avsnitt 7.11 Regionens företrädare

SSF's kommentarer: I den södra regionen - d.v.s. den som innefattar Skåne - har inte funnits någon regional beslutskraft. Som en konsekvens av detta råder här stor intern politisk oenighet i kombination med egen oförmåga att samlas kring viktiga frågor. På sina håll har man skapat ad hoc-betonade kommunala landskapsförbund för att försöka lösa vissa interkommunala frågor.

Parallellt med dessa strävanden verkar ett antal andra intressen - t.e.x. länsstyrelserna - som drar åt ett annat håll utifrån sina egenintressen och för att bevara det bestående. Till detta kommer att regionfrågorna från vissa håll drivs utifrån den offentliga förvaltningens, den statliga kontrollens och den kommunalpolitiska positioneringens egenintressen. Statliga verks och institutioners funktionsindelning är kaotisk, vilket försvårar politisk styrning. De splittrande krafterna är enorma. SSF delar därför RB's uppfattning att det på regional nivå måste skapas en instans som kraftfullt kan föra regionens talan och att det är absolut nödvändigt att denna instans får ett klart och tydligt mandat att fatta beslut.

Den regionala lösningens kärna ligger i ett mönster av direkta linjer mellan den enskilde medborgaren och de beslutande organen. Väljaren måste lyftas fram till en direkt ansvarsposition när det gäller att påverka politiken genom att utse personer direkt till det nya landstinget. Detta gynnar både demokratin och regionernas utvecklingsmöjligheter.

Viktigt är också att den regionala nivån styrks genom att hela den offentliga verksamheten, alltså även den som nu ligger under länsstyrelsen, inordnas under det regionala landstingets huvudmannaskap.

Den regionala lösningen innebär att centrala organ - d.v.s även riksdagen - befrias från beslut som bättre kan hanteras regionalt.

Avsnitt 8 Uppgiftsfördelningen inom den statliga sektorn

Diskussionen rör de uppgifter som beredningen vid prövningen i kapitel 6 av ansvarsfördelningen mellan staten och den kommunala självstyrelsesektorn har funnit alltjämt bör vara statliga. Inledningsvis tar beredningen ställning till frågor som rör samordningen av statlig förvaltning på regional nivå. Däri ingår som det viktigaste inslaget att bestämma hur länsstyrelseorganisationen bör vara utformad i framtiden.

Vidare behandlas frågan om styrningen av de statliga förvaltningsmyndigheterna. Detta görs dels generellt, dels med avseende på länsstyrelsen och dess styrelse. Avslutningsvis görs överväganden rörande länsstyrelsens roll på det förvaltningsrättsliga området.

De förslag som läggs fram innebär i huvudsak följande:

• - länsstyrelsens funktion som statlig myndighet renodlas och dess samordnande roll betonas,
• - skogsvårdsstyrelserna förs in i länsstyrelseorganisationen,
• - landstinget skall inte längre utse ledamöterna i länsstyrelsens styrelse,
• - uppgiften att pröva överklaganden i förvaltningsärenden förs över från länsstyrelsen till länsrätten.

Avsnitt 8.1.1 Länsstyrelseorganisationen

Skogsvårdsstyrelserna föreslås föras in i länsstyrelseorganisationen. Verksamhetsgrenar som inte utgör myndighetsutövning kan bolagiseras eller läggas över på skogsnäringen själv. Länsarbetsnämnderna bör även i fortsättningen vara fristående regionala myndigheter.

SSF's kommentarer: Medlemskapet i EU förutsätter att medlemsstaterna anpassar sin administrativa struktur på ett sådant sätt att den passar in i EU´s regionalpolitiska ramar. Grunderna för denna anpassning ligger i det s.k. NUTS-klassificeringssystemet. Indelningen i regioner enligt NUTS-klassificeringssystemet skall ske efter ett par grundprinciper av vilka en av de viktigare är EU's regionalpolitiska ambitioner att åstadkomma en institutionell nedbrytning i mindre enheter inom medlemsstaterna.

Det är därför viktigt att skilja på den politiska beslutsregionen och de institutionella regionbildningarna. Det är den gemensamma nyttan, lokala och regionala önskemål och resurshushållningen som skall bestämma storleken på den funktionsregionala indelningen av de olika offentliga institutionerna. För SSF står det klart att kulturen, demokratin, miljön, ekonomin, den offentliga effektiviteten, EU-anpassningen m.m. mår väl av en regionalisering av det politiska beslutsfattandet. Den politiska delen av landstinget bör därför innefatta flera län så att regionbildningen blir relevant ur aspekter som rör bl.a. kultur, historiebakgrund och EU-anpassning.

Regionberedningen (RB) har inte tillräckligt utrett nyttan av den funktionsregionala indelningen inom respektive regioner för de offentliga verken och institutionerna. Det är sannolikt att större effektivitets- och ekonomiska besparingseffekter kan uppnås vid en institutionell nedbrytning i mindre enheter istället för de större som blir konsekvensen av RB's förslag.

SSF motsätter sig därför att länsstyrelserna, landstingens sjukvårdsenheter och andra offentliga organisationer slås ihop utan ytterligare utredningar, gärna under det nya regionstyrets huvudmannaskap.

Vad som nu har sagts innebär ingen förändring av nuvarande huvudmannaskap på berörda områden.

SSF's kommentarer: Om inte Regionberedningen (RB) löser den övergripande frågan om den regionala framtidsstrukturen är det inte meningsfullt att kommentera punkterna 8, 8.1.2, 8.2, 8.3 och 8,4

Avsnitt 8.2 Styrningen av den statliga förvaltningen

Det är troligt att en förstärkning av länsstyrelsens samordnande funktioner på den regionala nivån inte kan åstadkommas genom organisatoriska åtgärder på enbart denna nivå. Den avvägning som förväntas ske mellan olika intressen på regional nivå behöver förmodligen ha sin motsvarighet också på den centrala nivån, dels som vägledning i det decentraliserade beslutsfattandet, dels som balanserande kraft mellan olika sektorsintressen.

Mot bakgrund av Regionberedningens uppfattning att länsstyrelsens uppgifter bör fokuseras mera på tillsyn och uppföljning av de nationella målen, finns det anledning att överväga om det inte behövs ett närmare samarbete mellan regeringen och ämbetsverken.

SSF's kommentarer: Om inte Regionberedningen (RB) löser den övergripande frågan om den regionala framtidsstrukturen är det inte meningsfullt att kommentera punkterna 8, 8.1.2, 8.2, 8.3 och 8,4

Avsnitt 8.3 Länsstyrelsens styrelse

Regionberedningens sammanfattning: Länsstyrelsen bör i framtiden endast ha renodlat statlig karaktär. Därför bör den inte längre ha några av landstingen utsedda styrelseledamöter.

Regionberedningen tar inte ställning till om länsstyrelsen i sin nya roll bör ha en styrelse. Skulle en sådan inrättas, bör regeringen utse styrelseledamöterna .

SSF's kommentarer: Om inte Regionberedningen (RB) löser den övergripande frågan om den regionala framtidsstrukturen är det inte meningsfullt att kommentera punkterna 8, 8.1.2, 8.2, 8.3 och 8,4

Mot denna bakgrund anser Regionberedningen att prövningen av överklaganden i förvaltningsärenden på den regionala nivån bör föras över från länsstyrelsen till länsrätten eller, om särskilda skäl talar för det, till någon annan domstol. En sådan överflyttning ligger också i linje med pågående förändringar inom domstolsväsendet.

Beredningen lägger inte fram några konkreta förslag till förändringar rörande andra förvaltnings rättsliga uppgifter som idag utförs av länsstyrelsen. Däremot förordar beredningen en systematisk genomgång av de många författningar, som på något sätt berör länsstyrelsen, för att närmare analysera bl.a. olika uppgifters lämpliga organisatoriska tillhörighet.

SSF's kommentarer: Om inte Regionberedningen (RB) löser den övergripande frågan om den regionala framtidsstrukturen är det inte meningsfullt att kommentera punkterna 8, 8.1.2, 8.2, 8.3 och 8,4

Avsnitt 9.2 Behovet av ändrad länsindelning

Samordningen av offentlig regional verksamhet bör förbättras. Inom Vägverket och Banverket finns en beredskap att justera gränserna för aktuella verksamhetsområden så att de i högre grad sammanfaller. Sådana åtgärder bör vidtas som ett första steg för att få till stånd en gemensam regional indelning för den statliga verksamheten över länsnivån. Vilka ytterligare myndigheter som skall ha gemensamma regionala gränser bör klargöras efter hand. Regeringen bör utfärda anvisningar beträffande vilka överväganden myndigheterna skall göra i fråga om sina indelningar.

SSF's kommentarer: Regionberedningen (RB) föreslår att länsstyrelsernas roll renodlas som statliga övervakningsorgan. SSF anser att ansvaret för dessa funktioner skall ligga i ett regionalt huvudmannaskap även inom de områden som omfattas av statliga kontrollmekanismer.

Avsnitt 9.3 Ny länsindelning i Västsverige och Skåne

Frågan om länsindelningen i Västsverige och Skåne har fått förnyad aktualitet genom regionala initiativ som har sin grund i en önskan om en mer effektiv hantering av offentliga uppgifter och ett ökat demokratiskt inflytande över de regionala angelägenheterna. I initiativen ligger också förslag till förändringar av länsgränserna.

Enligt Regionberedningens mening bör de problem som de nuvarande länsgränserna i Skåne och Västsverige orsakar lösas genom länssammanslagningar. Beredningen bedömer vidare att uppslutningen bakom förslagen är sådan att dessa nu bör tillmötesgås.

I Västsverige bör ett nytt län bildas av Göteborgs och Bohuslän, Älvsborgs och Skaraborgs län samt av Kungsbacka kommun i Hallands län. Det nya länet bör benämnas Västra Götalands län och Vänersborg bör bli huvudort för länsstyrelsen (residensstad).

Kristianstads och Malmöhus län bör slås samman och Skåne därmed utgöra ett enda län. Det nya länet bör benämnas Skåne län och ha Kristianstad som residensstad.

SSF's kommentarer: Sammanslagning av län till administrativa enheter som sammanför landskap med olika kulturhistoriska bakgrunder och näringslivsmässiga förhållanden är klart olämpligt. "Västsverige" som ett län - Västra Götalands län" är en absurditet. SSF menar också att det är direkt olämpligt att föra över Kungsbacka kommun till detta nya län. Enligt EU's regionalpolitiska ambitioner är samarbetet över gränserna en fundamental poäng - inte att skapa nya. Likaså skapas en för stor administrativ länsenhet och för stora avstånd om Skåne görs till ett län.

SSF föreslår istället att det för Skånelandsregionens del skapas fem län. Detta kan ske genom att nordöstra Skåne (kommunerna Båstad, Örkelljunga, Ängelholm, Åstorp, Klippan, Bjuv, Svalöv och Landskrona) bildar Helsingborgs län. Genom detta reduceras Malmöhus län i storlek och en mera jämbördig länssituation uppnås. Närhetsprincipen och demokratin kräver, och SSF förutsätter, att de administrativa funktionerna för dessa län läggs under ett regionalt huvudmannaskap, vilket tidigare anförts.

För ett smidigt samarbete mellan medborgare respektive kommuner, länsstyrelser och andra organ krävs istället för en sammanslagning en institutionell nedbrytning i mindre enheter vilket också EU starkt förespråkar.

Avsnitt 10 Ekonomiska frågor

Enligt beredningens mening kan man inte dra slutsatsen att tre beskattningsnivåer medför högre skattetryck an två. Forskningsresultaten pekar i båda riktningarna. Skogsvårdsstyrelsernas inordnande i länsstyrelserna beräknas medföra samordningsvinster.

De ekonomiska konsekvenserna av sammanslagningarna av länsstyrelserna i Västsverige och i Skåne är svåra att beräkna till följd av osäkerhet om vilken organisationsutformning som kommer att väljas. Enligt beredningens mening inrymmer emellertid förändringarna en besparingspotential.

Sammanslagningen av landstingen i Västsverige och i Skåne förväntas medföra betydande rationaliseringsvinster på hälso- och sjukvårdens område.

Regionberedningens förslag om ökat demokratiskt inflytande, förbättrad samordning samt en mer rationell administrativ indelning i vissa delar av landet innebär ett effektivare utnyttjande av de offentliga insatserna på regional nivå.

Även om det är mycket svårt att göra konkreta beräkningar av de effekter som beredningens förslag innebär på det samhällsekonomiska området, torde emellertid betydande förbättringar kunna åstadkommas till följd av effektivare insatser för den regionala utvecklingen.

SSF's kommentarer: Regionberedningen (RB) bedömer att "landstingens ansvar för den regionala utvecklingen inte medför några kostnadsökningar totalt sett för det allmänna". Detta är svårt att förstå.

Under avsnitt 7.2 nämns en mängd nya uppgifter som det nya landstinget/regionstyrelsen skall svara för. Om denna större uppgift skall kunna hanteras krävs ekonomiska resurser. Endast om dessa överförs från central nivå till regional nivå blir RB's bedömning korrekt.

Skogsvårdsstyrelsen inordnande i länsstyrelsen föreslås ske den 1 januari 1996 liksom också överflyttningen från länsstyrelsen till länsrätten av uppgiften att pröva överklaganden i förvaltningsärenden.

Reformen med landstingens ansvar för det regionala utvecklingsarbetet tidigareläggs i Skåne och i Västra Götalands län samt i Jämtlands och Stockholm län. Erforderliga beslut bör fattas så tidigt att reformen i dessa områden kan påbörjas under 1996.

SSF's kommentarer: Då många dimensioner för regionbildningen saknas i Regionberedningens (RB) förslag och det tredje alternativet i regeringens direktiv - regionalt självstyre - helt utelämnats måste reformen skjutas ytterligare fram i tiden.

Det är SSF's uppfattning att en regionindelning i Sverige måste ske;

1. utifrån riktiga utgångspunkter
2. från början omfatta hela landet.