"Regionernas Sverige"
Sverige som stat har under den senare delen av sin historia lagt ett antal territorier och folk under sig som inte är av ursprunglig svensk nation. Detta är i och för sig inte unikt i Europa där flera stater har en expansiv historisk bakgrund. Det unika är att man i Sverige förnekar denna historiebild medan man inom övriga EU lyfter fram den kulturella regionen som en positiv mångfaldskvalitet. Bilden (kan förstoras) visar Sveriges expansiva historia.

1. Det historiska Sverige. Svealand och Götaland
2. Sameland/Norrland. Koloniserat 15-1600-talen.
3. Gotland. Gammalt danskt och hanseatiskt land. Erövrat 1645 (1676)
4. Småland. Inkorporerat i mitten på 1500-talet.
5. Skåneland. Invaderat 1658. Självstyrelsen indragen 1720.
6. Bohus. Gammalt norskt land. Till Sverige 1658.
7. Jämtland/Härjedalen. Gammalt norskt land. till Sverige 1645.

Region Skåneland.
Den sydligaste regionen i Sverige är ett exempel på hur Regionberedningen försöker skapa regioner utan hänsyn till kulturella och historiska bakgrundsmönster. Man bortser ifrån att Skåneland - dvs Skåne, Halland och Blekinge - har en gemensam historia som sträcker sig tillbaka så långt som till början av förra årtusendet. Omkring år 380 dyker den första kände kungen över Skåneland upp som tecknar sig som Rex Scaniæ. Nordens äldsta lantlag - den Skånske lov - omfattar hela regionen. Omkring år 1000 märker man ut gränserna mot Småland med gränsstenar - gränser som aldrig ändrats. År 1103 bekräftar påven den gamla regionen "Terra Scaniæ" - Skåneland - genom att skapa ett stift med säte i Lund. Detta stift innefattade Skåne, Halland, Blekinge och Bornholm. Skånelands olika delar har sålunda aldrig under dess historia varit skilda åt, de har alltid utgjort en sammanhållande enhet. Det är svårt att tänka sig att man någonstans i Europa idag skulle komma på idén att idag dela upp en så gammal kulturregion i bitar.

Kulturlöshetens Sverige
I Sverige har den allmänna historielösheten samt århundraden av nationalstatspropaganda på många håll skapat stora identitetsmässiga problem. Detta har bl.a. orsakat att Regionberedningen inte vågat ta upp en debatt om de kulturhistoriska bakgrundsmönstren i en öppen och förutsättningslös atmosfär vilket återspeglar sig i Regionberedningens förslag. Kulturell utarmning i Sverige blir konsekvensen av detta, vilket strider både mot de kulturella mänskliga rättigheterna och EU's principer.

Det kan vara på sin plats att här citera den danska antropologen Anne Knudsen: "Om européerna skall kunna organisera sig kring sina gemensamma övernationella intressen, kan det inte tjäna något till att inrätta gemenskapen på ett sådant sätt att priset blir kulturell utarmning."