Bristande respekt för Hallands historia

Det var medlemskapet i EU som föranledde den regionalisering som Sverige nu, lite trevande, har inlett - bl a genom försöket med Västra Götaland och Region Skåne. Själva poängen med denna var att bryta statsmakternas centralisering av det sociala, kulturella och ekonomiska livet.

Varför olika regioner?
Fred i Europa, regional ekonomisk och arbetsmarknadsmässig utjämning samt bevarandet av den europeiska kulturella mångfalden var riktmärkena. Sverige har visat bristande respekt för grundläggande kriterier för regionindelning i Europa. Genom att bryta provinsen Skåne ur sin historiska region - Skåneland - har Sverige dragit på sig förklaringsproblem inför omvärlden. Varför har vi en historisk region bestående av Halland, Skåne och Blekinge, en annan region för EU:s regionpolitik kallad Riksområdet Sydsverige (som består av Skåne och Blekinge) - samt en tredje för inhemskt bruk: Skåne?

Regeringen har förbehållit sig rätten att besluta om Region Skånes fortsatta existens efter år 2002. För detta har man tillsatt Hallands landshövding Karin Starrin som ordförande i den utredning som ska råda regeringen i frågan. Hennes framtid berörs ju negativt av en fortsatt regionalisering - ju mer beslutskraft som förs över till regionfullmäktige, desto mindre inflytande får landshövdingarna och länsstyrelserna.

Målet att skapa enhet
Den svenska uniformitetspolitiken har alltid haft som mål att skapa enhet. Den riktade sig från början direkt mot folket i de erövrade sydliga provinserna och dess kärna var att avskära alla linjer bakåt. En viktig hörnpelare i denna försvenskningspolitik var historieundervisningen. Man påförde svenskarnas historia på den erövrade regionens befolkning, vilket fick till följd att hallänningar, skåningar, blekingar i modern tid levt med ett annat folks historia, hjältar, martyrer och ceremonier.

Omfattande indoktrinering
Att detta har accepterats av folk i allmänhet är kanske förståeligt eftersom indoktrineringen varit så omfattande. Men att stora delar av det historiska samfundet, d v s forskare och historielärare, accepterat bakgrundsutbytet är märkligt. Denna grupp av personer har ändå som sitt yrke att söka förmedla en så sanningsenlig historiebild som möjligt.

Under 1998 fick vi se en skånsk riksdagskvinna, Gunnel Wallin (c), motionera till riksdagen om rätt till undervisning i skånsk historia, vilket är glädjande.

Men samma krav borde ställas av riksdagsledamöter från Halland och Blekinge. I Halland bildades under senhösten 1998 en akademi som ska tillvarata och främja Hallands unika kultur, vilket ytterligare visar att regionalismen långsamt börjar erövra mark även i Sverige.

Vad skall då det halländska folket göra? Ska det gräva fram sin historia och forma sin egen unika identitet, eller ska det fortsätta att fira Gustav II Adolf och hänvisa till Gustav Vasa.

Bidrag till mångfalden
Om så inte är fallet så bör man anstränga sig så man kan ge sin sydskandinaviska kultur dess egenheter åter. Med dessa i bagaget kan man då också bidraga till Nordens, Europas och världens mångfald. Att välja väg är en demokratisk rättighet och upp till var och en! Men valet bör vara medvetet med kunskap som bas.

ANTE OTTOSSON
Scanias regionala institut