Regionråd Rolf Tufvessons tal
Regionfullmäktige den 14 september 1999.

Ordförande och regionfullmäktigeledamöter!
Skåne befinner sig vid en historisk brytpunkt. Under fyra år skall vi skåningar tillsammans visa för oss själva, för Stockholm och för omvärlden att vår region har den politiska och moraliska viljan att ta Framtiden i våra egna händer.

Under fyra år skall vi bevisa att de trehundra år av centralstyrning och byråkrati som har varit följden av Roskildefreden 1658 inte har lyckats hämma den handlingskraft som har präglat hela Skånes historia i såväl stad som i by.

Men för att detta regionförsök inte bara skall bli en parentes i vår historia måste vi nu alla höja blicken bortom mandatperioder och dagsaktuella partistrider på tidningarnas debatt- och ledarsidor och istället se den vision av det Skåne vi vill bygga för kommande generationer.

Det bör vara en självklarhet att beslut som berör Skånes framtid också fattas här hos oss i Skåne, av skåningarna själva. Här i Skåne finns kunskapen om vilka förutsättningar som finns för vår egen region. Här i Skåne finns också kunskapen och möjligheterna att se vilka strategiska vik1iga beslut som måste fattas för Skånes bästa. Men tyvärr är det inte bara Region Skåne som påverkar utvecklingen utan det gör även den politik som förs i Stockholm och i Rosenbad.

Vi måste därför ställa oss frågan om hur vi skall lyckas ta makten över vår egen framtid. Hur skapar vi det Skåne vi alla vill leva i." Hur skapar vi de bästa förutsättningarna för att skåningarna själva skall kunna forma sin egen framtid?

Här i Skåne bedriver vi en offensiv politik för skåningarnas bästa. Genom en fokusering på vår region, Öresundsregionen och Östersjön utvecklar Region Skåne en vision för Skåne och framtiden. En vision för ett starkt och tillväxtvänligt Skåne.

Den förra periodens alltför allmänt hållna Utvecklingsprogram för Skåne, har vi i den borgerliga fyrklövern tillsammans med samtliga partier nu gjort om till ett program i en mer skånsk anda.

I det kommande tillväxtavtalet för Skåne medverkar regionen med bl.a. förslag på satsningar som förhoppningsvis skall generera tillväxt. Dessa idéer skall sedan också processas vidare mot regeringen. Detta är ett av flera exempel på ny skånsk konstruktivt samarbete över parti och blockgränser.

Under de kommande tre åren skall det också arbetas fram strategiska planer på transportsystem som på bästa sätt löser Skånes problem och stödjer den utveckling som vi önskar i vår region. Inte minst på transport- och infrastrukturområdet är det viktigt att vi skåningar själva får besluta om vilka utvecklingsprojekt som är viktigast för oss.

Det skånska vägnätet är långt ifrån färdigbyggt. Ett antal avsnitt av E4, E22 och E65 är fortfarande livsfarliga. Det har den senaste tidens tragiska dödsolyckor visat.

Att bygga om dessa vägar för att få bort dödsfällorna är relativt sett inte speciellt dyrt. Det fodras däremot lite mod och handlingskraft av regeringen för att göra dessa prioriteringar.

Vägverkets anslag för nybyggnad och underhåll av vägnätet är redan alldeles för låga. Dessutom utsätts den för en fortgående urgröpning där bit efter bit plockas bort från det som är vägverkets egentliga och främsta uppgift – att bygga och underhålla bra vägar. Vår främsta Europaväg – E4:an – är på sina ställen långt ifrån av europeisk motorvägsstandard.

Med projektet Marknadsföring av Skåne och Birth of a Region skall hela Skåne, Själland och Köpenhamn göras attraktivt nationellt och internationellt. Att lyfta fram Skånes särart, kultur och historia är ett sätt att ge regionen en gemensam och slagkraftig profil mot omvärlden och näringslivet för en positiv utvecklingen i vår region.

ven när det gäller vår egen regionala utveckling tror jag att vi måste börja blicka bortom våra egna gränser och erkänna att Sverige inte längre kan ge oss svaret på alla frågor. Vi måste inse att vi lever i en helt ny värld, med helt nya möjligheter. Vi måste inse att vi lever i ett helt nytt Europa. Vi lever i regionernas Europa och Skåne är en av dess regioner. Och jag tror att vi i detta Europa kan finna inspiration och en del framtidshopp för vårt kommande arbete för Skåne,

Som kristdemokrat tror jag på ett federalistiskt Europa där subsidiaritetsprincipen är ledstjärnan. Sverige har genom sitt medlemskap i EU införlivat subsidiaritetsprincipen på den övernationella nivån. Det kan därför förefalla aningen märkligt för en skåning att man inte har infört principen på den nationella nivån.

Staten, och den politiska maktutövningen i såväl Stockholm som i Skåne, har inget annat 1egitimt ändamål än det gemensamma bästa. Det finns därför ingen anledning varför regionförsöket bara skulle vara ett försök – det skåningarna själva klarar av skall staten därför också stödja, punkt slut.

Och det finns inte mycket som vi själva inte klarar av. För mig har Öresundsbron blivit ett påtagligt bevis för att integrationen i Öresund inte bara är vackra ord. Men tyvärr hämmas denna integration ständigt därför att regeringskansliet har en rigid syn på sakernas tillstånd i vårt land.

Staten som tidigare monopolägare lägger t.ex. ner färjeförbindelsen mellan Limhamn och Dragör innan bron har öppnat. Staten ignorerar att detta kommer att drabba pendlare så väl som näringsidkare på båda sidor av sundet och att detta är föga behjälpligt för att öka integrationen. Staten, i det här fallet i form av näringsministern Rosengren har inte ens behagat att svara på det öppna brev som jag och kommunalråd Ilmar Reepalu i Malmö skrev den 18 juni i år. Man lyckades dessutom slarva bort inte bara brevet utan också faxkopian som sändes samma dag.

Detta visar på den attityd som regeringskansliet intar när det gäller frågor som berör oss här i Skåne men som Stockholm inte prioriterar. Inte ens efter det att bron står färdig för trafik kommer staten att tillåta att sundspendlarna drar av broavgiften i sina självdeklarationer. Broavgiften räknas nämligen inte som en resekostnad. Höga broavgifter och snåriga skatteregler hotar att göra pendlarnas resor över Öresund onödigt dyra.

Det krävs alltså ett aktivt arbete för att vi skall få bort de hinder som finns för att integrationen inte skall gå i stå. Det krävs en avreglering inom närings-, social- och arbetsmarknadspolitiken. Men det krävs framför allt en avreglering när det gäller skattepolitiken.

Vad Skåne idag behöver är alltså en egen skattelagstiftning men också ett kraftfullt agerande från regeringen vad gäller den gemensamma europeiska valutan euron.

Så länge både Sverige och Danmark har olika valutor och står utanför det gemensamma valutasamarbetet kommer ett stort hinder för integrationen att kvarstå för oss här i regionen.

Euron skulle förbättra för familjer, företag och handeln när räntan blir den samma och ligger på en låg nivå. För Öresundsregionen skulle detta vara väldigt viktigt.

Jag tror att vi skåningar inser att lokala och regionala särdrag är viktiga men också att vi markerar en tydlig europeisk identitet. Utan euron blir det svårt att skapa det regionala kraftcentrum i Öresund som jag tror att vi alla här i regionfullmäktige idag försöker sträva efter.

Det är på tiden att vi återerövrar vårt skånska språk, kultur och historia.

Allt förnekande och manipulerande av den skånska historien i skolans läroböcker måste upphöra så att alla barn och ungdomar kan tillåtas finna stolthet och harmoni i kunskapen om sin egen historia och kulturella bakgrund. Bara när vi känner oss säkra i vår egen identitet har vi möjlighet att möta andra kulturer och folk utan rädsla eller misstänksamhet.

Staten måste därför erkänna existensen och likaberättigandet av alla existerande språk inom sina gränser. Det skånska språket måste få likvärdiga möj1igheter inom såväl skola som i massmedia.

Varför inte tillsammans arbeta för skapandet av ett skånskt Regionantikvarieämbete som tar hand om de skånska kulturskatterna här i Skåne – om det skall finnas kopior av våra kulturskatter så skall dessa vara i Stockholm och inte i Skåne.

Att det krävs en namninsamling på drygt 14 000 namn för bättre skydd av skeppssättningen Ales stenar i Kåseberga innan kulturminister Marita Ulvskog skall vakna på Kulturdepartementet är beklagligt. Ett skånskt Regionantikvarieämbete skulle inte vara i behov av en sådan påtryckning för att inse den historiska betydelsen av Ales stenar.

Ett mera näraliggande problem som oroat mig mycket den senaste tiden är konsekvenserna för Skåne av minerallagen.

Sverige är fantastiskt! – så heter det ofta i turistbroschyrer och visst kan man hålla med om det. Men så låter det också när staten lockar mineraljägare och gruvbolag till Sverige. Det märkliga är att staten driver denna marknadsföring av Europas troligen liberalaste minerallag tillsammans med de sex nordliga länen i Sverige! Lagstiftningen är med andra ord utformad för att tillfredsställa behoven hos de traditionella gruvdistrikten i Norrland.

I dag kan i princip vem som helst muta in ett område för Mineralprospektering. Markägare har dessutom ingen laglig rätt att stoppa gruvbrytning på sin egen mark. Idag får man snarare räkna med att markpriserna kommer att sjunka eftersom ingen betalar fullt pris för att bo granne med ett inmutat område.

Efter mer än tvåhundra år har äganderättsprincipen, ett av fundamenten i ett demokratiskt samhälle, satts helt ur funktion. Idag har markägare varken rätt att inlägga något veto eller någon som helst rätt att hindra intrång på sin mark. För att undgå denna rättslöshet måste man tydligen bo på antingen en militärbas eller på en kyrkogård.

För oss kristdemokrater är staten till för människorna – inte tvärtom – och den har ett specifik uppgift, nämligen att värna det gemensamma bästa. Detta kräver en politik och en lagstiftning som ger alla invånare en möjlighet att leva ett människovärdigt liv. Det gemensamma bästa behöver inte vara ”det som oftast är bäst för flertalet”.

Minerallagen är ett exempel på hur staten genom lagstiftningen ser till olika särintressen. Att man sedan i bara farten offrar äganderättsprincipen är ingenting som har fått makten och lagstiftarna att fundera över om lagen är etiskt och moraliskt riktig. Följden har blivit att makt alltid är rätt. Statens behov går före det gemensamma bästa. I ett sådant samhälle är det den starke som styr och den svage som får bära följderna.

Lagens konsekvenser har varit så uppenbart groteska att jag tror att ett brett upplysningsarbete och samarbete över partigränserna kommer att leda till att det sunda förnuftet kommer att segra.

Vi har fått en unik möjlighet att sätta Skåne på både den svenska och internationella kartan i och med att vi har fått ansvaret för den regionala utvecklingen i regionen. Detta är en chans som inte tänker låta glida ur vår hand.

Jag är fast övertygad om att det krävs bättre villkor för näringslivet i vår region. När jobben och tillväxten alltmer skapas regionalt måste också makten att fatta de strategiska besluten fattas regionalt.

Superdepartement, tillväxtdepartementet, med hela två tunga ministrar i spetsen, Rosengren och Sahlin har helt ignorerat att ta med representanter från Sveriges regioner när man sätter sig ner och diskuterar landets tillväxtmöjligheter.

Samma snedvridning finns vid den regionala fördelningen av ledamöter i forskningsfinansieringsorgan och deltagande i statliga kommittéer. Skåne är här klart underrepresenterat.

Men en stark identitet för Skåne handlar inte bara om göra regionen attraktiv för näringslivet. Om regionförsöket leder till att Skåne stärks identitetsmässigt så kommer det också att ske en betydande förskjutning av politiska och kulturella tyngdpunkter från det centrala till det regionala nivån. Om skåningen får tillbaka sin skånska identitet kommer maktbasen förskjutas till Skånes fördel. Och därmed kommer centralmakten inte att som idag kunna lägga en hämsko på den skånska framtiden.

Låt oss därför redan nu parallellt med Öresundsbron mentalt bygga ett Skåneland som sträcker sig inte bara från Blekinge och Halland till Skåne, utan också inbegriper Skånelandsregionen Själland.

Vi skåningar har trots allt mer gemensamt med Bornholm än med Kungsholmen.

Rolf Tufvesson

© SSF

Back
Main