Stockholm - en hållplats på vägen till Murmansk? Är det därför folk i Mälardalen bekämpar den skånska identiteten? Christer Andersson menar att skåneaktivisterna är värda att lyssna till. Personerna som vill tillvarata de skånska intressena är inga maskerade stenkastare!

De skånska frihetssträvandena kan jämställas med de katalanska eller skotska, mer än med de norditalienska. Där började det med en rörelse med kulturella och folkloristiska förtecken, som här. Motståndarna skrattade och här nonchaleras de. Sedan kom efterhand just det folkloristiska i bakgrunden och man framvisade ekonomiska skäl. Och med marknaden bakom ryggen visade de besitta krafter som inte kommit fram vid demonstrationer eller stenkastning.

Ska Öresundsregionen fungera, ett samverkande Köpenhamn och västra Skåne, läs Danmark och Skåne och helst vidare även med, Blekinge och Halland, måste knytningen till och styrningen från Stockholm släppas. Öresundsregionen kan, rättat nyttjat, bli ett av Europas ekonomiska och kulturella kraftcentra.

Det kan det inte bli genom toppstyrning. Regionen måste bli självständigare och starkare. Ett sätt att bli det är genom att Blekinge och Halland åter knyts till Skåneland. Men vägen dit är lång. Fast helt följdriktig: Att de urgamla historiska, kulturella och geografiska banden åter knyts ihop.

Sverige stretar emot. På alla sätt. Stockholm och Mälardalen har under åren obehindrat fått utveckla sig till ett kraftfält. På bekostnad av resten av landet och regionernas särarter och kvaliteter. Som här nere. Så har det varit sedan Skåne erövrades. Skåningarna ska till varje pris, om inte förintas, så åtminstone göras identitetslösa.

Skånska barn vet idag inte hur de svenska kungarna, då särskilt Karl XI, härjade här nere. Hela socknar ödelades, merparten av invånarna mördades. Männen avrättades utan rättegång på det mest utstuderat grymma sätt. Det fanns långt gångna planer på att tömma Skåne, de överlevande skulle sändas till sumpmarkerna i Baltikum. Tala om etnisk rensning och folkförflyttningar.

Men denna historia får barnen inte veta. Deras historia stjäls från dem. Liksom deras språk. Eftersom: "Skånska språket är en dialekt och skåningarna är numera svenskar".

I Europarådets konvention antagen 1992 om regionala språk och minoritetsspråk sägs att de inte bara ska bibehållas, utan även stöttas och utvecklas. Nu har Sverige tagit ställning till denna konvention. I det betänkande som gjorts är skånskan inte ett språk utan en dialekt. Det anser även regeringen.

När Skåne blev svenskt fanns inget skånskt skriftspråk och detta hänger politikerna upp sig på. Men trots det finns ett språk. Ett levande! Material finns på Lunds universitet, det kan bearbetas till en riktig och stor skånsk ordbok. Det finns de som inte tycker att man ska hänga upp sig på det förflutna. Att skånskan är så uppblandad att det snarare är en svensk-amerikansk datordialekt. Att barnen inte har någon glädje att lära sig historia, som kan väcka hat mot de svenska grannarna. Att regiontillhörighet inte är en fråga om kultur och att vara särpräglad utan snarare en politisk gräns eller administrativ åtgärd. Att regionerna Europa är ett hot.

Vad har vi idag? En nationalstat där all makt finns centralt, politiskt, kulturellt och ekonomiskt. Allt finns i Stockholm. Hur skulle det vara att låta befolkning en på platsen sköta sig själva, att Härjedalen och uppåt fick självbestämmande, att skogens och malmens rikedomar gick till deras utveckling och att låta oss sörlänningar betala ordentligt för vattenkraften? Att låta samerna bestämma om sina fjäll och betesmarker? Att erkänna samiskan och tornedalsfinskan?

Att låta skåningar, blekingar och hallänningar själv bestämma infrastrukturen och utveckla det som kan komma i spåren av bron och samarbetet med Danmark och eventuellt också Tyskland, Polen och Baltikum! Samt att återge skåningarna språket och historien, identiteten.

Skåneland har en helt annan position idag än bara för tio år sedan. Östeuropa har öppnats. Tidigare gränsade vi till en potentiell fiende, med misstänksamhet, förtryck och taggtråd. Idag är gränserna mot öst och syd öppnade och här finns stora möjligheter.

Sedan har vi Skånes ställning i EU. som innebär att det blir lättare att samarbeta men också konkurrera med andra europeiska regioner, utan att ta vägen över Stockholm.

Risken är att Stockholm reduceras till att bli en hållplats på väg till Murmansk. Navet i en nationalstat som är på väg att upplösas. För när allt kommer omkring är det faktiskt härifrån närmare till Bryssel än Stockholm!

Regionernas Europa är inte bara politisk fördelning och ansvar på mindre plan. Det är en närmare politik mellan oss och våra företrädare.

Vi har inget behov av nya gränser och nationalistiska eller provinsiella övertoner. Låt Skåne och den historiska tillhörigheten med Blekinge och Halland vara en stark enhet i regionernas Europa.

Men kom också ihåg vår gemensamma bakgrund, vår historia, vårt språk. Bron som nu är inne i sitt slutskede är förbindelsen mellan historien och framtiden. Öresund är inte längre en vallgrav, utan blir åter en förbindelseled mellan två regioner som hör samman, östra Danmark och Skåne.

CHRISTER ANDERSSON
journalist
Ängelholm

© SSF