(Debattartikeln är ett inlägg baserat på en artikel som publicerades i Skånska Dagbladet den 24 februari 1999.)

Läste i SkD den 24/2 att (s), (v) och (mp) i februari i år röstade emot Skånelands flagga i regionfullmäktige för Region Skåne. Artikeln, med rubriken "Skåneflaggan - ett litet kliv för långt" är intressant ur flera aspekter. De tre partiernas ställningstagande i frågan och Uno Aldegrens (s) kommentarer i artikeln pekar på ett antal ståndpunkter som kan vara värda att kommentera.

Man hävdar i artikeln att beslutet luktar lagstifteri. Man menar också att flaggbeslut måste vara en statlig uppgift. Man pekar på att flaggan representerar "fel" territorium, dvs hela Skåneland och inte bara Skåne. Man bör inte "reta" Stockholm genom att i förtid antaga flaggan; det är bättre att vänta tills efter år 2002. Man tycker dessutom att det blivit lite väl mycket flaggor, vapensköldar och symboler. Uno Aldegren hävdar att trots att han är flaggmotståndare så är han regionalist - fast till hälften federalist.

Det var medlemskapet i EU som föranledde den regionalisering som Sverige nu, lite trevande, har inlett - bl.a. genom försöket med Region Skåne. Själva poängen med denna var att bryta statsmakternas centralisering av det sociala, kulturella och ekonomiska livet. Fred i Europa, regional ekonomisk och arbetsmarknadsmässig utjämning samt bevarandet av den europeiska kulturella mångfalden var riktmärkena.

För att uppnå detta måste regionerna ges reella möjligheter att på det politiska planet bevaka sina rättigheter och möjligheter gentemot omvärlden. För detta har regionerna tilldelats tre konstitutionella verktyg:

1. NUTS-klassificeringssystemet - basen för en regionalt baserad regionalpolitik.
2. Regionkommittén - för att i EU kunna bevaka regionernas intressen.
3. Subsidiaritetsprincipen - ett viktigt politiskt förhandlingsverktyg.

EU:s regionpolitik är fastlagd i Maastricht- och Amsterdamavtalen (vilka Sverige undertecknat) samt i Europarådets konvention European Charter of Regional Self-government (ECRS) (vilken Sverige inte undertecknat). Det är f.ö. här som subsidiaritetsprincipen tydligast är formulerad: "Offentliga beslut skall generellt och med fördel tas av de beslutsfattare som är närmast medborgarna. Om beslut skall tas på andra beslutsnivåer skall nyttan och omfattningen vad gäller krav på effektivitet och ekonomi överväga."

Vad gäller frågan om beslutet om den rödgula flaggan är lagstifteri kan konstateras att det faktiskt är meningen man i regionerna skall fatta beslut på de områden som EU lagt fast för regionalt beslutsfattande: kultur- och språkfrågor, hälso- och sjukvård samt inter-regionala transportfrågor. Den rödgula flaggan är en kulturell symbol för regionen och inte en statsflagga. Den faller därför under Region Skånes ansvarsområden. Regionfullmäktige har sålunda gjort alldeles rätt i att ta upp frågan till beslut. Det är inte längre en statlig uppgift att diktera villkoren för regionala kulturyttringar eller sätta sig över kulturbeslut som tas av regionerna.

Så kommer vi till frågan om problemet med geografiska skillnaden mellan Skånelands flaggas och Region Skåne utbredningsområden. Flaggan representerar hela territoriet Halland, Skåne och Blekinge - dvs det gamla östdanska området - medan Region Skåne endast styr över landskapet Skåne.

Detta är ett problem, men det kan man inte lasta flaggan för. Felet skall istället sökas i den brist på respekt för de grundläggande kriterier för regionindelning i Europa som Sverige visat vid skapandet av Region Skåne. Genom att bryta provinsen Skåne ur sin historiska region - Skåneland - har Sverige dragit på sig förklaringsproblem inför omvärlden. Varför har vi en historisk region bestående av Halland, Skåne och Blekinge, en annan region för EU:s regionpolitik kallad Riksområdet Sydsverige (som består av Skåne och Blekinge) - samt en tredje för inhemskt bruk: Skåne?

Genom att leka med gränserna får Sverige även andra mera påtagliga problem, t.ex. med namnet (Skåne? Scania? Skåneland? Sydsverige?). Men även storleksmässigt - Skåne har inte den optimala storleken för att framgångsrikt konkurrera med andra regioner i Europa. Det är alltså inte flaggan det är fel på, det är regionens utbredningsområde och kulturbas som borde vara centrum för politikernas intresse.

Statsmaktens eventuella reaktioner för flaggbeslutet är ett stort bekymmer eftersom det är regeringen som förbehållit sig rätten att besluta om Region Skånes fortsatta existens efter år 2002. För detta har man tillsatt en landshövding som ordförande i den utredning (PARK) som skall råda regeringen i frågan. Dennes framtid berörs ju negativt av en fortsatt regionalisering - ju mer beslutskraft som förs över till regionfullmäktige, desto mindre inflytande får landshövdingarna och länsstyrelserna. En part i målet basar alltså över beslutstunderlaget.

Flaggbeslutet lyfter fram på två olika politiska strategier. Den ena är offensiv - att snarast etablera en regional identitet som kan utvecklas till ett folkligt stöd för en fortsatt regional utveckling inom ramen för Regionernas Europa. Detta skulle försvåra för statsmakten att fatta ett negativt beslut. Den andra är defensiv - att inte fatta beslut som kan föranleda statsmakten att tro att skånskt regionalt självstyre är förestående och hoppas att man ingenting märker förrän det är försent. I regionfullmäktige ser vi i flaggfrågan att man till höger om mitten valt den offensiva taktiken medan man till vänster fastnat för den defensiva.

Nästa fråga gäller: Har det blivit för mycket flaggor och symboler i Region Skåne? Det pågår ett sökande efter den regionala identiteten nu när statsmakten har lättat lite på tyglarna. Symboler är viktiga och det är bara naturligt att förslag kommer från olika håll. Den symbol som i slutändan blir framgångsrik måste naturligtvis ha stöd från alla sektorer i samhället - även ett folkligt sådant. De symboler som hittills presenterats är förslag uppifrån och har haft svårt att få fäste i regionen. Dock med ett undantag: Skånelands flagga, som kommer ur folkdjupet.

Det är lite märkligt att (s) röstade emot flaggan i regionfullmäktige. Det var ju den socialdemokratiska majoriteten i den dåvarande Skånestyrelsen som tog flaggan till sig och påbörjade den process som nu resulterat i beslutet att göra flaggan till en regional symbol.

Slutligen - man kan inte vara både regionalist och federalist samtidigt. Dessa är konstitutionellt och definitionsmässigt två skilda fenomen. Med federalism menas ett politiskt system som syftar till en statsbildning av mer eller mindre självstyrande delenheter. I federalisternas ögon skulle EU utveckla sig till en superstat med de nuvarande europeiska staterna som delenheter. Det finns inget belägg för denna tes i EU:s dokumentation, historiska bakgrund eller dagens utveckling i Europa. Dessutom kommer Katalonien, Skottland, Bretagne, Flandern, m.fl. regioner samt de tyska delstaterna aldrig att acceptera att åter bli reducerade till obskyra provinser i de gamla statsbildningar som de nu är på väg att frigöra sig ifrån.

I regionalisternas sinnevärld försvinner inte staten, den får nya former och andra uppgifter. Subsidiaritetsprincipen kommer så småningom att avgöra inriktningen och omfånget på dessa. Statens uppgifter och ansvarsområden har redan nu reducerats betydligt. Statsgränserna har tonats ner, den europeiska lagstiftningen överordnas den statliga, valutan europeiseras och ett gemensamt Europaförsvar står för dörren.

Vad som håller på att ske är att EU utvecklas mot det som man allt oftare kallar för "Regionernas Europa". Med detta menas att staterna håller på att fasas ut som politiska och administrativa enheter till fördel för regionerna. Europa är på väg att omorganiseras till ett nygammalt mönster, baserat på den logiska geografin och inte på statsmakters gamla militära maktgränser. Nygammalt, därför att det liknar den geografiska uppdelningen som fanns före den moderna statens tillkomst kring perioden för den franska revolutionen 1789.

Avslutningsvis har den politiska polariseringen kring beslutet om Skånelands flagga pekat på ett allmänt demokratiproblem. Många av dagens samhällsproblem passar dåligt in i höger-vänsterskalan i politiken. Kulturfrågor, kvinnofrågor och miljöfrågor är några sådana områden. Väljarna måste kunna känna igen sig i politiken, vilket många inte gör idag. De som söker efter ett regionalt politiskt alternativ till fortsatt centralistiskt styre i Sverige har svårt att finna realistiska alternativ i den politiska huvudfåran. De som önskar stödja en utveckling mot Regionernas Europa inför det stundande EU-parlamentsvalet söker förgäves efter kandidater som står för en sådan politik. Detta är inte bra ur demokratisynpunkt.

Göran Hansson
Marieholm