Så snart Skånes kultur, språk eller historia lyfts upp i ljuset kommer huvudstadens beskyddare fram - denna gång i form av Margit Hellesöy (Ordet den 21/1). 1658 fanns det ett skånskt språk, hävdar hon, nu är det borta och att försöka rädda det "är lite väl sent påtänkt". Hon blandar också ihop det historiska skånska språket med den anpassade svenskan som många skåningar idag anser att de måste prata i de offentliga finrummen.

Varken bristen på erkännande av de regionala kulturerna inom staten eller nedvärderandet av de regionala språken (till dialekter eller mål), på det sätt som insändarskribenten gör, är unikt för Sverige - så gör man också i Italien och Frankrike. Men i de flesta länder inom EU - samt inom området för mänskliga kulturella rättigheter - har man gått ifrån dialektresonemanget, eftersom detta anses försvåra kulturregionernas möjligheter att hävda sin språkliga existens. I stället gör man om mer eller mindre generösa tolkningar av språkkriterierna - man talar om regionala och lokala språk.

I Storbritannien har man från centralt håll insett och accepterat att språken i Cornwall, Wales och Skottland inte är en fråga för engelsmännen i London att avgöra. Detta hade aldrig skett om man i dessa regioner hade haft samma uppgivna inställning till de regionala språkens framtid som Margit Hellesöy. Cornish - för att ta ett exempel - utrotades helt på 1890-talet men upplever nu en renässans och undervisas i skolan.

Det är idag upp till de berörda regionerna att själva definiera de egna regionspråkens status. Så har det också blivit i Belgien och Spanien. På språkområdet sker det mycket i Europas regioner idag, medan vi i Sverige fortfarande debatterar språkfrågan utifrån ett definitionsperspektiv (språk eller dialekt?), något som pågått i decennier och uppenbarligen inte leder nån vart.

Statens stora misstag är uppenbarligen försöken att monopolisera kulturen, historien och språket. På de flesta håll i Europa har man börjat inse det ohållbara i detta. Denna intoleranta centralstatspolitik ligger bakom flertalet av de inomstatliga konflikterna som vi ser runt om i världen idag och omfattar många olika områden i samhället, även språk- och identitetsfrågor.

I centralstater som Sverige, Italien och Frankrike har man ännu inte förstått att regionerna och staten på ett positivt sätt kan samverka i framtiden. Ingenstans inom EU är slitningarna mellan centrum och periferi så stora som i dessa tre centralstyrda stater, medan motsatsen kan sägas om de federala staterna i Europa som snabbt accepterade EU:s koncept "Regionernas Europa".

Samverkan mellan två parter skapas inte genom att den ena parten - staten - lägger hinder i vägen för den andra parten - regionen - att definiera och utveckla den egna regionala kulturen. Därför borde statsmakten - och Margit Hellesöy - snarast inse att frågan om det skånska språkets existens inte är en uppgift för staten utan för skåningarna själva, bl.a. genom deras representanter i Region Skåne och Regionfullmäktige.

"Nu skall vi inte vara dummare än vi förstår det praktiska med rikssvenska", säger Margit Hellesöy. Med det resonemanget, borde vi alla då tala engelska - det vore ju i så fall ännu mera praktiskt.

Göran Hansson
Marieholm

Kommentarer till inläggen av MH, 21.1 och Göran Hansson,1.2 om skånska språket.

Folkmålet eller dialekten är en lika väsentlig del av hembygdens liv som naturen, byggnadsskicket och levnadssättet. Ändå behandlas folkmålet som ett ogräs som bör utrotas. En kulturarbetare som vill värna om den skånska kulturen bör inte sammansmälta dialekter till något skånskt språk. Om han dessutom kallar det för ”det historiska skånska språket” så gör han sig skyldig till historieförfalskning.

Om man rätt tolkar det riksspråk som använts i Margit Hellesöys svar (21.1) till Göran Hansson (11.1) så har det inte hävdats att det fanns ett skånskt språk 1658. Om någon hade velat det så kunde man då skapat ett skånskt språk, nu är det inte önskvärt.

Man får inte glömma logiken. Dialekterna anses försvåra hävdandet av det regionala språket. Då bör också det regionala språket försvåra hävdandet av det svenska språket. Det är ingen bra utveckling nu.

Mina anor sedan hundratals år var Söderslättsbor, mitt modersmål dialekten i f d Maglarps socken vid förra sekelskiftet. Jag har svårt att tänka mig att blanda det målet med det i Skånes andra hörn befintliga göingemålet. Av konstgjorda språk skulle jag föredra esperanto.

Det bör finnas viktigare ärenden att behandla i regionfullmäktige än att inom Sverige skapa en språkstrid som inte heller funnits tidigare. Jag hävdar bestämt att ett skånskt språk aldrig funnits. Skånska historien kan inte ändras och bör skyddas mot förfalskning och kulturen bör utvecklas, inte låsas vid viss tidpunkt såsom skett med religionen. Ett skånskt språk vore lika löjligt som skånska flaggan.

GR
Malmö

Svar till Göran Hansson, Ordet den 1.2.

Det är lustigt att Göran Hansson betraktar mig som en "huvudstadens beskyddare" när det är vårt gemensamma modersmål jag vill värna om alltså det svenska språk som talas, läses och förstås inte bara i Stockholm utan över hel a landet.

Vad som fick mig att reagera på GH:s insändare den 11.1 var påståendet att skånska barn ännu inte lärt att uttrycka sig "ordentligt" när de kommer till skolan i sjuårsåldern. I så fall är det hög tid att sätta in resurser för att avhjälpa denna brist. Göran Hansson påpekar mycket riktigt att regionala språk inte är särskilt gångbara. Men tydligen menar han att barnen skulle bli hjälpta av att skånskan fick "högre status". Göran Hansson talar upprepade gånger om "det historiska skånska språket" och det förefaller som om han skulle vilja se det infört som ett obligatoriskt ämne på skolschemat. Kanske har han tänkt sig någon svensk modell av Norges bokmål och nynorsk... !

Märkligt att vilja gå till hävderna och lyfta fram ett språk som våra förfäder använt på sin tid och blåsa liv i det på nytt genom någon form av konstgjord andning! För att ett språk ska hållas levande och vitalt måste det praktiseras och jag befarar att intresset för gammal skånska inte är så stort utanför den exklusiva lilla krets som Göran Hansson tydligen tillhör. Kanske man rentav kan förvänta sig att han i sitt eventuella nästa inlägg kommer att uttrycka sig på den "historiska skånska" som han förespråkar så vi får höra hur den låter.

När Göran Hansson antyder att jag skulle nedvärdera de regionala språken vill jag på det bestämdaste protestera. Jag kan bara konstatera att gammal skånska tillhör det förflutna. Och jag kan inte förstå att det skulle befrämja kulturen om jag fortsatte att säga vann, klär, lomma, hossor, böjsor etc i stället för att använda svenska synonymer.

Det är helt i sin ordning att skoleleverna i Skåne får ta del av den skånska historien även om de har sina rötter på annat håll. Men man hör ju dagligen talas om en skola i kris så det vore kanske inte välbetänkt att använda de redan nu alltför knappa resurserna till ytterligare ett språk. Jag finner ingen anledning att hetsa upp mig för att skånskan sjunkit undan till förmån för svenskan utan det är enligt min mening en helt naturlig utveckling. Och att alla dessutom borde tala engelska, det är väl ingen framtidsvision. Det gör vi ju redan när så behövs.

Vi lever som bekant i ett mångkulturellt samhälle i dynamisk utveckling. En föränderlig, spännande värld! För att kunna se framtiden an med tillförsikt gäller det att beväpna sig med åtminstone ett fungerande språk.

MH