Statsrådet Ulrika Messing
Kulturdepartementets Integrationsenhet
103 33 Stockholm

Lund 99-06-21

Ref: En svensk anslutning till Europarådets språkkonvention 1992 – (European Charter on Regional or Minority Languages)

När det gäller minoritetsspråk i Sverige har Minoritetsspråkskommittén i sitt betänkande intagit en restriktiv hållning. Endast samiska, finska (inkluderande meän kieli) och romani chib har lyfts fram.

Man har alltså medvetet bortsett från de regionala språk, som efter den svenska införlivningen successivt försvenskats, även så utpräglat säregna och ute i isolerade bygder alltjämt levande, historiska språk som gutniska och skånska. Detta går på tvärs mot de riktlinjer, som fastställts inom EU, där stärkandet av regionala identiteter framhävs som ett viktigt komplement till den överstatliga Europatanken. Vi noterar dessutom att man från svensk sida i betänkandet ändrat titeln "Charter on Regional or Minority Languages" till "Europarådets konvention om historiska minoritetsspråk" vilket innebär en principiell konceptändring som inte svarar till Europarådets intentioner. Detta finner vi både märkligt och oacceptabelt.

Skånska Akademien har enligt sina stadgar att bevara, värna om och utveckla kulturen i Skåne. Detta gäller givetvis andlig odling i vid mening – inte någon speciellt ”skånsk” kultur: Skåne framhävs som en mångkulturell region, som mottagit många impulser utifrån. Närmare hälften av Skånska Akademien ledamöter är invandrare till Skåne från andra landsdelar eller kulturregioner i Sverige. När Skånska Akademien årligen utdelar diplom till kulturskapare, som inlagt ”stora förtjänster om kulturen i Skåne”, uppmärksammas ofta insatser av icke-skåningar. Därvid fasthålles denna öppna kultursyn som alltid präglat Skåne, en mottaglighet som också kan konstateras i det skånska språkets utveckling.

För att ett folk inte skall bli kulturlöst krävs emellertid att de nya kulturella impulser, som kommer in i regionen, skall integreras med och befruktas av den äldre, kvarlevande kulturen. Sambandet med det förgångna är givetvis oerhört viktigt, och här spelar språket – det nerärvda inhemska språket – en väsentlig roll som identitetsbevarare.

I Skåne finns – mer än i andra provinser i Sverige – en stark känsla för det egna språkets värde som sammanhållande kitt och uttryck för den egna identiteten. Skånska språket har sedan urminnes tider gått sin egen väg, en medelväg kan man säga mellan svenska och danska, ungefär som plattyskan och frisiskan mellan högtyska och holländska språk. Detta framgår med önskvärd tydlighet av den Skånsk-svensk-dansk Ordbok, som på Skånska Akademiens uppdrag och med stöd av de båda skånska landstingen utarbetats av Helmer Lång och Sten-Bertil Vide (1995). Skriftens inledning och exemplifieringen genom bredvidställda ord och översättningar påvisar klart skånskans ställning som ett eget språk mellan svenska och danska.

Det är en ren terminologifråga, om man skall kalla det historiska skånska språket – liksom gutniska och färöiska – ett språk eller en dialekt. Svenska, danska och norska kan t.ex. sägas vara dialekter inom den nordiska språkgruppen. Säkert är emellertid att skånskan historiskt sett är ett självständigt språk, klart lysande redan i den äldsta landskapslagarna i det danska riket, Skåne-Lagen, och med stark påverkan på det danska riksspråket. Däremot har det aldrig varit en svensk dialekt (svenska språkhistorikers beskrivning av skånskan som tillhörande ”Sydsvenska dialekter” är en falsifiering). Skånskans ställning har varit så stark att den också med få variationer talats i övriga Skåneland, alltså i Halland och Blekinge samt på det idag till Danmark hörande Bornholm, f.ö. även i vissa delar av södra Småland. Skåneland har varit en politisk och juridisk enhet i många århundraden varför denna språkliga särart är ganska självklar.

I expertutlåtande av Kenneth Hyltenstam (SOU 1997-192) har denna fråga försökts att benas upp för Minoritetsspråkskommittén. Till detta vill vi understryka att skånskan är ett regionalt språk först inom det danska riket och sedan inom det svenska. Denna dess ställning bör markeras. Språket hamnar därför inom den kategori som Europarådet avser med formuleringen ”regional or minority languages”.

Det måste också framhållas att det historiska skånska språket är fullt levande och används i olika sammanhang. Fortfarande skrivs berättelser och dikter på skånskt språk, även om detta är splittrat på olika lokala variteter. Sålunda sluter sig till klassiska diktare på skånska, som Henrik Wranér, Daniel Rydsjö, Nils Ludvig Olsson och i nutiden, ledamoten av Skånska Akademien, Birgit Lindström – nya berättare som Ulla-Grett Johnson och Gerth Rosberg. Den förra har gett ut två berättelsesamlingar på nordvästskånsk språkbas med utförliga förklarande ordlistor – en insats för vilken hon hedrats med Skånska Akademiens diplom – och utkommer i september med en tredje samling Skånska berättelser och ord, vari infogats inte mindre än tre hundra levande ”ortöj” (ordspråk) på skånska. Rosberg, som börjat ge ut sina memoarer på skånskt språk, publicerade 1998 en ambitiös ordbok med titeln Fråu mittelen åu Skåune (Från mitten av Skåne), där han förtecknat c:a 1.500 ord, som han levt med och använt under sin barndom i Färs härad (Piratens landskap), med exempel och översättning till svenska. Exemplen torde vara talande nog. Alla, som deltagit i ett skånskt gille, vet också att språket är fullt levande; när anekdoter eller ”historier” berättas, är de vanligen formulerade på skånska. För övrigt kan konstateras att skånska tidningar då och då publicerar inlägg och berättelser på skånska (bil. från Skånska Dagbladet 9.5.1999).

Till detta kommer att det skånska språket också används som vardagsspråk idag, även om det på senare tid modifierats och anpassats till svenska språkvanor och svenskt skriftspråk.

För skåningar i allmänhet, och därmed för Skånska Akademien med dess ambition att kulturellt företräda Skåne på alla områden, är det väsentligt att det historiska skånska språket får någon form av offentligt erkännande. Vi hänvisar till vår tidigare skrivelse till Minoritetsspråkkommittén den 30 januari 1996. Vi hemställer att Kulturdepartementet i den kommande propositionen i klara termer erkänner det skånska språkets historiska existens och att detta språk i varierande grad alltjämt är levande hos skåningar vid sidan av det svenska språk vi skriver och även talar, dock med utpräglad skånsk intonation, med skånskt uttal, skånska ordformer och i stor utsträckning också med genuint skånska ord.

Vår avsikt inom Skånska Akademien är att upprätta en databank med skånska ord, som ännu talas eller i varje fall ihågkommes. Detta är ett angeläget kulturprojekt, och för att vi skall kunna få stöd för detta inom regionen och inom EU, krävs att vi får ett erkännande av skånska som en regional språkvariant av skandinaviska språk.

Skånska språket uppfyller med råge de kriterier och definitioner på regionala språk, som varit vägledande både inom Europarådet och EU samt även inom språkorganisationer som ”European Bureau of Lesser Used Languages”. Dessa kriterier och definitioner skall givetvis även vara gällande inom Sverige.

Stig Persson
Director

Helmer Lång
St. Secretarius

Peter Broberg
Vice secretarius

Bilagor:

• Tidningsartikel om det skånska språket 9.5.1999
• Skånska akademiens tidigare skrivelse i språkfrågan
• Lista över Skånska Akademins ledamöter