1996-04-22

Språkets betydelse för kulturell gemenskap och individuell säkerhet
Under de senare årtiondena har man världen över börjat att klart markera skillnaden mellan stat och nation. Detta sker inom forskning, politik och kultur. Anledningen är att de flesta stater inom sig rymmer flera nationer dvs territorier som har en egen historia, språkbas och kultursituation.

Enligt det synsätt som vedertagits på många håll definieras staten som en juridisk enhet där invånarna är medborgare. Detta medborgarskap är individuellt, juridiskt och utbytbart. Nationen är däremot en folklig gemenskap av kulturhistorisk art. Även Sverige är en stat med regioner (nationer) som har en annan bakgrund än den svenska. Liksom på vissa andra håll drivs här en tes eller en myt, som beskriver medborgarna i Sverige som "ett folk med en historia, ett språk, en kultur etc." Denna myt är inte längre gångbar i en värld där kulturell mångfald och unika rötter betraktas som en kvalitet.

Allt sedan 1700-talet har det existerat ett problem mellan staten och nationen. Staten uppstod, i den moderna formen, i och med franska revolutionen. Nästan överallt har staten övertagit, dvs stulit, nationernas innehåll och terminologi. Det kitt som håller ihop nationen, dvs kulturen, historien och territoriet, har man försökt överföra på staten. Nationerna har därmed reducerats till mer eller mindre framträdande delar i staten. Där nationernas språk, kultur och historia inte överensstämt med statens har dessa förtryckts. Staten har intagit en kulturdominant position.

Liksom det genom denna process byggts upp en konflikt mellan stat och nation samt en därmed sammanhängande skillnad mellan medborgarskap och nationalitet - så har det också vuxit fram en spänning mellan statsspråk och folkspråk.

Statsspråket är oftast den dominerande kulturgruppens språk, nästan alltid huvudstadsområdets. Statens huvudregion har haft ett folkspråk som upphöjts till stats-/riksspråk. Detta språk har med dominant kulturpolitik gjorts till rikslikare eller till enda accepterade språk.

Staten har bildats av flera ursprungsnationer eller kulturregioner som haft olika folkspråk. En del av dessa har legat nära huvudstadsspråket, andra har avvikit kraftigt. De närliggande folkspråken har lätt låtit sig inkorporeras. Att införa det upphöjda statsspråket i de provinser som haft helt annan språkbas har varit svårt, på gränsen till omöjligt. Folkspråken har varit sega och in i vår tid gjort motstånd mot riksspråket.

Språk och inte minst folkspråk är kulturella kitt som binder ihop människor. Det är också genom detta gemensamhetsspråk som de enskilda individerna formas och med vilket man formar sin personlighet. Att vara förankrad i en språkgrupp ger identitet, säkerhet och möjligheter. Motsatsen ger osäkerhet och identitetsproblem.

Folkspråken är knutna till territorier - nationer, regioner och landskap - ofta är de också förbundna med dessa territoriers kultur, historia och näringar. De gemenskaper som folkspråken involverar de enskilda individerna i, fungerar bara i det egna språkrummet. Detta innebär att individerna inte kan dra nytta av folkspråksstödet när de dras ut i statsspråkets kravområde. Ligger det en markant kulturell identitet i det folkspråkliga, så innebär det en försvagning av individen när hon tvingas använda ett annat språk än det tillvanda. Därmed skapas en klar brist på jämlikhet.

I förlängningen av statsspråkets tilltagande dominans innebär folkspråkens tillbakaträngande också en kulturell utarmning. Denna är av stor betydelse och de flesta människor upplever folkspråks, dialekters och lokala språkformers försvinnande, som en stor förlust. Denna förlust har inte bara uppstått av ökade kommunikationssamband, men också av en monokulturell statsspråkspolitik framhävd av kyrka, skola, media och statsadministration.

Istället för att finna en kulturspråkspolitik som främjade förståelsen för folkspråken och dess dialekter, så har de flesta stater drivit en monokulturell och utarmande riksspråkspolitik. Denna har haft negativa effekter såväl för den regionala gemensamhetsdimensionen som för den enskilda individen.

Det skånska språkets plats i Sverige.
Det skånska folkspråket har från 1600-talets slut haft stora svårigheter. Tidigt gjordes det till officiell svensk politik att påföra den skåneländska befolkningen svenskt språk. Detta skedde med hårda medel t.ex. bötessystemet i skolorna. Predikningar skulle föras på svenska, Dansk/skånska böcker insamlades och nytryckning förbjöds. Den svenska centralmakten demonstrerade med all tydlighet att folkspråket i Skåneland var statens fiende varför det skulle förkvävas.

Det finns en sammanhängande linje i denna språkpolitik fram till våra dagar. Språktrycket från Stockholm har ökat. Den generation som gick i realskola och gymnasium efter andra världskriget fick också besked om att de "måste läsa och tala ordentligt". Att bli anställd vid Sveriges Radio krävde bortarbetande av skånsk språkton och i alla officiella sammanhang skulle det vara svensktalande personer. T.o.m. idag sätts det in svenska telefonröster på banden hos myndigheter, företag och kommuner i Skåneland. Och fortfarande är det inte accepterat i skolorna att man sjunger på annat än rikssvenska.

I den allmänna relationen - folk och folk emellan - är det vanligaste omdömet som skånsktalande möter uppifrån Sverige att de "bräker som danskarna", "lider av en halssjukdom" och "har gröt i munnen". Tryckets styrka kan illustreras av alla dessa skåningar som i TV inte vågar använda sitt naturliga språk. Om man kan använda uttrycket "språk-fascism", så bedrivs en sådan mot skånskan.

I Sverige har trycket mot alla folkspråken varit stort - på Gotland, i Jämtland, i Bohuslän m.fl. - men den skånska kopplingen till danskan har gjort situationen speciell i Skåneland. Därför har språkfrågan en särskilt stor betydelse här.

Småspråksutvecklingen i Europa
Den språkliga mångfalden i Europa är mycket stor. Denna mångfald har hanterats på olika sätt i olika stater. I flerspråkiga stater som Schweiz och Finland har flerspråkigheten accepterats. I andra - speciellt i de centralistiska och diktatorstyrda - har flerspråkigheten motarbetats. I Frankrike, Storbritannien och Sverige har man framtvingat ett riksspråk. Andra, som t.ex diktatorerna Hitler och Franco förbjöd platt-tyskan respektive katalanskan och i Belgien hölls flamskt språk nere. Nästan alla folkspråk som bytt stat har fått problem.

Nu stundar emellertid nya tider i Europa. Från den regionala kulturnivån har under senare årtionden intresset för det egna språket tilltagit starkt. Detta kan vara en effekt av det globala samhällets nivellering och tryck. Överallt tydliggörs idag en trend inom undervisning, litteratur, musik och media där folkspråken lyfts fram. Detta sker inte bara där folkspråken ligger under ytan som bland platt-tyskarna, katalanerna, bretagnarna, friserna, skåningarna och gutarna. Det sker också där folkspråken helt försvunnit som i Cornwall där cornish senast talades på 1890-talet, men idag är ett ämne på skolschemat.

I EU har man uppmärksammat detta på ett positivt sätt. Likaså har Europarådet tagit poisitv ställning för denna utveckling. Här kan nämnas dels Europarådets ramavtal om de mänskliga rättigheterna av 1992 som går mycket långt i skyddet av regionala kulturyttringar i Europa, språket inte minst, dels Europarådets avtal om småspråk från 1992. Dessutom stödjer och finansierar EU The European Bureau of Lesser Used Languages vars uppgift är att dokumentera och stödja Europas småspråk.

Sveriges syn på historien.
Det franska exemplet med att låta staten överta nationernas attribut har följts av Sverige. Intressant är att se, att det tidiga 1700-talets Sverige inte så starkt hävdade denna monokulturella totalsyn. Den gällande skolgeografiboken beskriver konungariket Sverige som bestående av det egentliga Sverige - "Svecia Propria" - och runt detta olika länder eller nationer. Visserligen framträder statsmanipulationens begynnande drag som i benämningen "Sydgothia" på "Scania". Bohuslän hålls flytande och samerna negligeras, men i övrigt finns de ursprungliga nationerna angivna med territoriella gränser.

Efter detta har dock monopolitiken drivits systematiskt fram mot den situation vi har idag. Denna politik erkänner varken att språk, kultur eller historievariationen finns. I skolorna i t.ex. Skåneland utläres Sveriges historia som om den också är Skånelands historia. Det lokala folkspråket uppfattas som "en avart bland svenska dialekter" och kulturen (t.ex. ortsnamnen) benämns "sydsvensk".

Det centralsvenska regionala motståndet mot att acceptera den mångfaldsverklighet som är realiteten i Sverige är obrutet idag. Detta har visat sig i arbetet med den regionalisering som EU nu tvingat Sverige att genomföra.

I Sverige finns ett underliggande kulturregionalt mönster som dolts av en expansiv centralistisk politik under de senaste par hundra åren. I Europa kallas sådana regionala mönster idag för "kulturell mångfald" och de anses vara en stor samhällsmässig kvalitet. Men århundraden av storsvensk propaganda, med den allmänna historielösheten detta har fört med sig, gör att man här hos oss inte vill se detta regionala mönster. Än mindre att lyfta fram detta som ett underlag för den politisk/administrativa regionala anpassning som nu måste göras.

Denna brist på historisk/kulturell och europeisk/global insikt i Sverige har förlamat regiondebatten. Istället för att låta de globala, europeiska och regionala aspekterna ligga till grund för denna, har frågan om en regionindelning i Sverige reducerats till att bli ett effektivitetsprojekt för den offentliga sektorn.

Sveriges problem på människorättsområdet.
På grund av dessa enhetsmyter som ger en officiell Sverigebild som inte svarar till verkligheten, så har man från centralt håll under de senaste årtiondena haft svårt att förlika sig med internationella konventioner och avtal om de mänskliga rättigheterna. Här kan nämnas följande:

• Europarådets konvention om de mänskliga rättigheterna som det tog nästan 50 år att införliva i den svenska lagstiftningen - unikt i Europa.
• FN/ILO resolutionen 169 som undertecknats och ratificerats av våra grannländer är fortfarande en stötesten för Sverige.
• I en omröstning i FN 1983 om återbördandet av konst- och kulturföremål som tagits från andra länder lade Sverige, som en av de mycket få, ner sin röst.
• Istället för att underteckna Europarådets småspråksavtal väljer Sverige att tillsätta en kommission trots att Sveriges förhandlare ställt sig bakom avtalstexten och flertalet av Europas stater redan undertecknat detta.
• I en promemoria från UD rörande Europarådets ramkonvention för skydd av nationella minoriteter från 1993 skriver man: "Syftet med ramkonventionen är att specificera de juridiska principer som staterna åtar sig att respektera för att tillförsäkra skydd för nationella minoriteter. Detta innebär att konventionen i sig inte ger upphov till några rättigheter, utan dessa uppstår först genom de åtgärder som respektive stat vidtar för att uppfylla sina folkrättsliga förpliktelser."

En sådan statsarrogant inställning neutraliserar effektivt alla bakomliggande intentioner på människorättsområdet och gör dem i praktiken verkningslösa.

Dagens språksituation i Skåneland
Ett språks egenart bygger på ett antal element som

• ett specifikt ordförråd
• en speciell grammatik
• en särskild fonetik
• en egen språkmelodi

Det skånska språket som är aktuellt i detta sammanhang är det historiska språk som talats fram till 1900-talet. Detta språk har varit splittrat i en rad dialekter på grund av frånvaron av ett skånskt skriftspråk. Att ett sådant inte utvecklats beror på statsmaktens politik att bekämpa skånskt språk och påföra Skånelands befolkning rikssvenskt språk.

Det talade språket har trots trycket från centralstaten fasthållits. Grammatikaliskt är skånskan en del av det nordiska och har bara smärre egenuttryck. Däremot finns ett mycket stort ordförråd, en rad fonetiska särdrag och en mycket markant språkmelodi.

Dagens språk i Skåneland är mera att betrakta som svenskt riksspråk på skånska där de skånska elementen är i defensiven. Om den pågående språkavvecklingen skall få fortsätta kommer skånska språket att bli ett av de många som dukat under på grund av de statliga monokulturernas dominans.

Det är för att rädda skånska språket som vår organisation agerat i frågan. Vi har inte, som t.ex. Skånska Akademien, något specifikt språkvetenskapligt kunnande. Däremot har vi intresserat oss för de kulturpolitiska aspekterna och vill bidraga med att koppla dessa till de kulturella mänskliga rättigheterna.

Vi har också noterat att man i Europa allmänt anser att frågan, "om ett språk är ett språk", är en rent politisk sak. När holländskan som i grunden är en platt-tysk dialekt är ett språk så är orsaken att Nederländska staten önskat ett statsspråk. Hade den svensk-norska unionen bestått är det inte osannolikt att ett gemensamt officiellt språk skapats. När det förhåller sig så med språken, så är det viktigt att fastslå att frågan inte bara är politisk dvs statspolitisk, utan i mycket hög grad kulturpolitisk. Den egentliga kärnan i hela språkkomplexet är: om man vill främja en mångfaldskultur på språkområdet eller om man vill fortsätta vägen mot en språklig utarmning.

När man från europeiska organ önskat att stödja Europas småspråk så har detta sin grund i att man anser att Europas mångfald är dess styrka. I denna kulturella mångfald utgör småspråken en viktig del. Därför måste också Sverige bidraga till att småspråken får en möjlighet inte bara att överleva men att utvecklas. För många år sedan beslöts om miljardsatsningar på hemspråken för invandrare. Tiden är mogen för en liknande satsning på de folkspråk och dialekter som är våra egna. Det vore ju en absurd situation om t.ex. gutamål, värmländska, skånska m.fl. skulle vara mindre viktigt än kurdiskan.

Utöver språkfrågans mångkulturella art gäller jämlikhetsaspekter. Som ovan nämnts innebär ett dominant statsspråk en ojämlikhet för de som inte är uppfödda med detta eller vill/kan tala detta. Detta kan iakttagas överallt där ett stats- och flera folkspråk ställs gentemot varandra.

I Skåneland markeras idag av Sverige, med övertydlighet, att skånskt språk/uttal inte är acceptabelt. Dominansen över skånsk kultur är numera så stor att en självcencur är utbredd. Detta är det farligaste stadiet av förtryck, inte minst därför att man tolkar detta som exempel på en "lyckad omnationalisering".

Självcensuren yttrar sig på många sätt. Som exempel kan pekas på att gymnasieungdomar i enkäter uttryckt ett klart förakt för det egna språket. Detta självförakt uppstår på grund av mobbningen från det svenska (se exempel Bilaga 4).

Kraven på språkområdet
Stiftelsen Skånsk Framtid menar att både Regeringen och Minoritetsspråkskommittén måste anamma en ny syn på Sveriges förhållande till de mänskliga kulturella rättigheterna. Ett av skälen till detta är att den officiella bilden av Sverige som ett land med ett folk, en historia, en kultur och ett språk i grunden är falsk och därför inte hållbar i ett längre perspektiv.

Som avslutning skall framhävas att när frågan "om ett språk är ett språk" ligger inom det politiska beslutsområdet så måste en riktig kulturpolitik och en respekt för de mänskliga kulturella rättigheterna införas i Sverige. Man måste sålunda skapa förutsättningar för att kultur- och språkyttringar i regionerna kan utvecklas regionalt utan styrning uppifrån, helt enligt Maastrichtavtalets kulturavsnitt och kraven i de mänskliga kulturella rättigheterna så som dessa formulerats i FN's och Europarådets avtal och konventioner. Detta måste innebära att man i nuläget skapar en kulturpolitik i Sverige som:

1. ger de regionala folkspråken resurser och utvecklingsskydd, samt
2. hänskjuter frågan om deras formella status till framtida regionala folkvalda organ.

För närvarande föreslår därför SSF följande:

• att Sverige omedelbart skriver under Europarådets "Charter for National and Regional Languages" från 1992.
• att de regionala historiska språken i Sverige ges officiell status och därmed skydd i bl.a. lagstiftningen.
• att utredningsdirektiven skrivs om till att bli en konsekvensanalys av undertecknandet.
• att definitioner och kriterier klargörs på ett tydligare sätt i de nya direktiven för att göra processen mera tillgänglig för allmänheten.

Med vänlig hälsning
för Stiftelsen Skånsk Framtid
22 april 1996
Göran Hansson
Ordf.