Sverige kommer sannolikt, som en av de sista staterna inom EU, att ansluta sig till Europarådets konvention om småspråk från 1992. Det historiska skånska språket fick inte något omnämnande i regeringens proposition till riksdagen, trots ihärdiga påtryckningar på regeringen från skånska kulturorganisationer. Man avfärdar t.o.m. det skånska språket i förarbetet till propositionen med orden "skånskan är en svensk dialekt, så långt är det enkelt".

Det betyder sannolikt att det historiska skånska språket kommer att hamna på kulturernas soptipp, tillsammans med de språk som inte klarade av att stå emot den statliga nivelleringspolitiken. Det finns, enligt lingvisterna, 6 000 språk i världen idag - kanske upp till 10 000 om man använder en lite generösare definitionstolkning på vad som kännetecknar ett språk. Nästan hälften - c:a 3000 - står på utrotningslistan, d.v.s. den överlever inte ytterligare en eller högst ett par generationer. Man har konstaterat att ett språk försvinner var fjortonde dag året om, en tendens som är i starkt ökande.

Konventionen omfattar ju inte dialekter av ett språk och därmed kan den svenska staten bortse från det skånska och fortsätta det språkliga försvenskningsarbetet i Skåne. Inga pengar från varken staten eller EU kommer att göras tillgängliga för att bevara, utveckla eller forska i det skånska språket. Men är den historiska skånskan verkligen en svensk dialekt som den svenska staten hävdar?

Många i Skåne - inte bara vanligt folk utan även välutbildade akademiker - talar ofta utpräglad skånska i dagligt tal med föräldrar, barn och grannar. Man säger t.ex. vann, klär och lomma hemma men vatten, kläder och ficka på jobbet. Man säger "en spann vann" och inte "en hink vatten". Den centrala frågan är då om dessa personer är tvåspråkiga eller bara talar dålig svenska. Det vanligaste uppfattningen är den senare. Hur kan seriösa språkvetare hävda att det skånska ordet "vann" endast är ett slarvigt uttal av det svenska "vatten" trots att man sagt vann här i alla tider? För övrigt heter det ju "vand" på danska, naturligtvis.

Europarådets konvention har tillkommit p.g.a. staternas oförmåga att själva tillse att den kulturella och språkliga mångfalden inom dess gränser säkras. Och det finns flera skäl till att man vill bevara denna mångfald - inte bara det rent språkligt kommunikativa.

• Dels finns det en kollektiv historisk erfarenhet som går till spillo när ett språk och en kultur försvinner, en erfarenhet som ingår som en positiv del av mänsklighetens gemensamma arvedel.
   
• Dels finns i de flesta regioner ett stort unikt litterärt och språkligt arv. Skall framtidens skåningar inte kunna läsa Nils Ludwigs dikter till exempel?
   
• Dels kan man inte i längden acceptera att barn kommer till skolan i sjuårsåldern med ett språkligt bagage från hemmet bara för att i skolan bli informerad om att det som man lärt är helt uppåt väggarna. Detta påverkar naturligtvis självförtroendet negativt.
   
• Dels är det en demokratifråga - de som alltid fått veta att man inte kan uttrycka sig "ordentligt" kan knappast engagera sig i politiken eller i massmedia där det regionala språket inte är särskilt gångbart.

Det ligger alltså mycket mer i språket än enbart kommunikation - vore det så enkelt kunde vi ju alla börja tala engelska. Den svenska staten måste börja inse språkfrågans komplexibilitet och de regionala språkens rätt till överlevnad - det är inte bara Europarådet som vill förhindra att språk- och kulturutarmningen fortsätter, utan även EU, UNESCO och FN. Man har klargjort att språkfrågan skall lösas på regional nivå - av dem det primärt berör - och inte i slutna utredningsrum i huvudstaden - d.v.s. hos oss och inte i Stockholm. Lika lite som att språkutvecklingen i Wales skall styras från London eller i Katalonien från Madrid.

Frågan om det skånska språkets status är således inte primärt en fråga för regeringen i Stockholm utan för Region Skåne och Regionfullmäktige - samt inte minst för det skånska kultursamhället och de skåningar som fått språket i arv av sina förfäder.

Göran Hansson
Marieholm