Det finns 5-6000 regionkulturer i världen med olika historiska, kulturella och språkliga bakgrunder. Det finns bara 195 stater men betydligt färre statsspråk, eftersom flera stater har samma officiella språk. Enbart i Europa finns det fem gånger så många kulturregioner som det finns stater. De flesta av dessa har egna historiska språk som nu riskerar att utplånas på grund av många staters destruktiva omnationaliseringspolitik.

Enligt språkforskarna (Time aug. 1997) försvinner ett språk från jordens yta var fjortonde dag, året om – år efter år. Med språken försvinner också unika mänskliga kulturer. Detta borde väcka uppståndelse hos alla och envar eftersom varje språk innehåller viktiga kollektiva grupperfarenheter som utgör en ovärderlig gemensam tillgång för hela mänskligheten.

Småspråken, varav många är inomstatliga och regionala, har efterhand fått hjälp i sin kamp för att överleva och vidareutvecklas. På det globala planet har FN i sina senaste konventioner gått mycket långt i vad man kan beskriva som kulturella grupprättigheter, till vilka språken hör. I Europa har både EU och Europarådet sedan ett antal år agerat och krävt aktioner på småspråksområdet bland medlemsstaterna.

I Sverige har regeringen aviserat att en proposition är på gång om en anslutning till Europarådets småspråkskonvention och denna skall, efter flera förseningar, presenteras för riksdagsgrupperna i sommar. Mycken slutenhet har präglat förarbetet till denna proposition.

Sverige kommer troligen att officiellt erkänna tre minoritetsspråk inom Sverige – samiska, finska och romani. Dessa tre är just minoritetsspråk och svarar till den ena språkdefinitionen som omfattas av Europrådets språkkonvention. Den andra delen, som berör regionala språk, bortser man från svensk sida ifrån och därmed kan man utesluta skånskan och gutniskan som är regionala småspråk. Båda dessa har en egen språkbakgrund och har utvecklats inom ramen för ett sydskandinaviskt språkbruk, där tillhörigheten till det danska riket fram till 1600-talets senare hälft haft en stor betydelse.

Det har under senare år hävdats att skånskan är en svensk dialekt. Att man kan framhålla detta har sin grund i de historiska oklarheter som uppstått kring det skånska. För skånska språkets del gäller två språkprofiler.

Den första är det historiska språket, utvecklat på nordisk språkgrund som ett eget språk manifesterad i den skånska lagen från 1100-talet. Detta språk talades under dansk tid och fram till senare hälften av 1800-talet. Den svenska folkskolan och senare även radio och TV har påverkat detta språk.

Den andra språkprofilen är den nuvarande där svenskt officiellt språk lever sida vid sida med ett skånskt-svenskt vardagsspråk. Detta blandar skånska och svenska ord men har fasthållit sin skånska fonetik och språkmelodi.

När en rad organisationer och privatpersoner nu krävt ett erkännande av regeringen för det skånska språket så gäller det ”det historiska skånska språket”. Detta är vårt kulturarv och det är genom detta vi har förbindelser till våra förfäder och äldre författare.

Tyvärr avfärdas det skånska språket i regeringens språkutredning som en svensk dialekt. Eftersom konventionen inte omfattar dialekter blir skånskan därmed åter bortdribblat av regeringen. Men det skånska språket måste ses som ett regionspråk med samma rättigheter som alla andra mindre språk i Europa. Och vi talar här om det historiska skånska språk som morfar och mormor talade för några decennier sedan och som fortfarande talas av de äldre på många håll i Skåne.

Det är centralregionerna i Europa som fått sitt regionspråk upplyft till det officiella statsspråket och som genom vanvård och intolerans förintar de övriga regionala småspråken. Om denna politik får fortsätta kan konsekvensen i sin förlängning bli att endast ett mindre antal språk i världen – kanske endast några få procent av den nuvarande språkmångfalden - kommer att överleva. Detta betyder en ofantlig kulturfattigdom orsakad av staternas försök till monopoliserande av identitets- och kulturbegreppen.

Småspråkskonventionen innebär att det i framtiden kommer att åligga staterna att aktivt skydda och stödja kulturregionernas unika profil på många områden. Konventionstexten innebär t.ex. att de regioner som omfattas av avtalet kan se fram emot egna radio- och televisionskanaler som kan förmedla regionernas själ och innersta väsen. Detta senare betyder – vilket också är meningen med avtalet – att människorna i regionerna blir delaktiga i massmediautbudet och inte bara bli ensidigt informerade uppifrån, som fallet ofta är idag.

I Sverige har man drivit språkfrågan i slutna centrala utredningsrum utan folklig insyn och medverkan, tvärtemot andemeningen i det avtal som det här handlar om. Man bryter också mot EU:s kulturpolitiska ambitioner som föreskriver att språk- och kulturfrågor skall behandlas regionalt. Det är kulturregionerna själva som har rätten att definiera sitt eget språk.

Vi har numera ett regionalt självstyre i Skåne bl.a. på språk- och kulturområdet. Om man från svenskt centralt håll inte positivt önskar stödja det skånska språket – och därmed den skånska kulturen – så bör åtminstone den nya svenska kulturpolitiken utformas på ett sådan sätt regionerna ges möjligheter att få göra det själva. Ur ett människorättsperspektiv är det inte längre passande för Sverige att lägga direkta hinder i vägen för en regional språk- och kulturutveckling genom att dribbla bort vårt historiska skånska språk i den proposition som snart skall presenteras.

Om det historiska skånska språket klassas som dialekt och därmed inte ges officiellt erkännande så kommer heller inga pengar från staten eller EU oss tillgodo för forskning och språkvård. Detta kommer sannolikt också att påskynda utplånandet av vad som återstår av det skånska språket som då kommer att hamna på kulturernas soptipp bland andra språk som inte heller klarade att motstå statliga krav på språklig konformitet.

Göran Hansson
Marieholm

Peter Broberg
Landskrona