En artikel om det skånska språket, införd i Nordvästra Skånes Tidningar den 28 maj 2000, skriven av litteraturdocenten Helmer Lång.

Det skånska språket

Av Helmer Lång

Från början är språk och dialekt samma sak. Ordet "dialekt" kommer från det grekiska ordet dialektos, som betyder samtal. Exakt samma betydelse har egentligen ordet "språk", inlånat från tyskan men med en äldre germansk betydelse av tal eller rykte. Det gamla nordiska ordet var "tunga": man talade på nordisk eller norrön tunga. Ett urgammalt nordiskt (germanskt) ord är också mål (fornnordiska mal), som likaledes betyder "tal", men kanske från början avser den församlingsplats där man talade; vi har ju kvar ordet i folkmål och tungomål, och många minns kanske att fornisländska dikten Havamal från början betyder "Den höges (Odens) tal"!

Om man kallar ett folkmål för språk eller dialekt är en definitionsfråga. En dialekt som talas och kodifieras i en stat får status som språk. Ett bra exempel är holländska, som egentligen är en lågtysk dialekt. Den nära besläktade flamländskan i Belgien har lyckats hålla sin ställning trots att det dominerande språket är franska, och detsamma gäller frisiskan i Tyskland. Parallellen mellan skånska och dessa båda folkmål i länder som domineras av andra språk är klargörande. Det är med nationalstaternas uppkomst som tesen "ett land, ett riksspråk" har knäsatts. Ett språk, har det sagts, är "den dialekt som har en armé bakom sig". Länge försökte den franska centralmakten framgångsrikt undertrycka både bretonskan (Bretagne) och provensalskan eller langue d'oc, ett språk med mycket äldre litterära anor än franskan. I det nya Europa, som betonar vikten av regionernas egna kulturer, därmed deras eget språk, har dessa språk fått ökad status. De definieras som regionala språk. Detsamma borde gälla skånskan.

Man talade alltså från början om vårt nordiska språk som "norrön tunga" - de olika talesätten i Sverige, Norge och Danmark, småningom också på Island och andra håll, var alltså dialekter av nordiska eller skandinaviska. Hade Kalmarunionen, som 1997 firade 600-årsjubileum, fortsatt att existera skulle vi förvisso ha haft ett gemensamt nordiskt språk, troligen kallat skandinaviska. Svenska, danska, norska, isländska liksom färöiska, skånska, gutniska skulle ha kallats dialekter - eller regionala språk. Så enkelt är det. Skåne har under långa perioder varit ett självständigt rike och hade förstås då ett eget språk: skånska. Detta språk fortlevde, när Skåneland under 800-talet införlivades med det danska riket. På de danska öarna, främst Sjælland talades ett andra språk, i Jylland ett tredje. Något enhetligt danskt språk fanns ännu inte, riksdanskan är (liksom rikssvenskan) en skriftlig konstruktion, huvudsakligen grundad på ö-danskan, som utformades under 1500- och 1600-talet. Man kan alltså inte kalla skånskan en "dansk dialekt", eftersom danska skriftspråket precis knäsatts när Skåneland 1658 övergick från Danmark till Sverige.

Ännu felaktigare är det att kalla skånskan en "svensk" dialekt: språket har aldrig varit svenskt och det inkluderar det fortfarande danska Bornholm. Den vanliga beteckningen i svenska handböcker, "sydsvenska dialekter" för folkmålen i södra Sverige, är alltså synnerligen missvisande. Skånskan eller skåneländskan kan lika litet kallas en dansk som en svensk dialekt. Dess olika varianter, inkluderande Bornholm, borde kallas sydskandinaviska, vilket den store svenske språkforskaren Adold Noreen för övrigt föreslog redan i ett verk om det nordiska språket mot 1800-talets slut! Ofta hör man påståendet att skånskan skulle ha mottagit så många impulser, främst ord, från danskan. Man kan lika gärna säga att det är tvärtom. Skånska språket fick nämligen sin kodifiering först av alla målen inom det danska riket.

De rikslikare som ligger till grund för ett gemensamt skriftspråk är både i Sverige och Danmark av samma slag: det är lagspråket och det är bibelöversättningen.

Skåne-Lagen är den äldsta av alla lager i det danska riket. Sannolikt utformad på 1100-talet gällde den inte bara i Skåneland (Halland, Skåne, Blekinge och Bornholm) utan något århundrade också i det danska rikets centrum på öarna, innan den Jyske och senare Sjællendske Lov utformades. Det innebar att det skånska språket haft stort inflytande på utformningen av det danska skriftspråket. Samma sak gäller i stor utsträckning den danska bibelöversättningen. Professor Johs Brøndum-Nielsen, professor i nordisk filosofi i København, påvisade i sin avhandling "Sproglig Forfatterbestemmelse" (1914) att den danska översättningen av Nya Testamentet, tryckt 1524, var ett verk av tre personer: Chr. Vinter från Jylland, Hans Mikkelsen och Henrik Smith från Skåne. Också genom bibelöversättningen har skånskan sålunda haft stor betydelse för det danska skriftspråkets utveckling. Ö-danskan hade svårt att hävda sig. Ännu på 1600-talet varnar en dansk grammatiker för inflytande från skånskan på förebildlig danska!

Skånskan har alla rekvisita som krävs för att man skall tala om ett språk - utom en egen armé. Den har gamla skriftliga källor, främst Skåne-Lagen, som gällde i hela Skåneland under den danska tiden och som skulle ha fortsatt att gälla under Sveriges överhöghet, om inte den svenska regeringen omgående åsidosatt Roskildefredens bestämmelser om att Skåne skulle behållas vid "sina gamla lagar och privilegier". Skånska språket har en egen fraseologi, egna särord och nybildningar, egna ljudutvecklingar, egen intonation och delvis egen grammatik och formlära som skiljer det från danska och svenska. Det heter vatt och inte vari(t) respektive været, tatt och inte tagi(t), ente (inte), him (hem), fjönt (fjant, danska pjattehoved), rollebör (skottkärra, danska trillebør). Rälig är ett av de oftast och av snart sagt alla använda skånska orden, ett gammalt nordiskt ord som vi bevarat: det är en sammanslagning av rädselig, det vill säga det som man rädes för eller är rädd för. Av detta gamla ord har sedan gjorts avledningar: "räliga", motsvarande svenska och danska förstärkningsordet väldigt, och "rälus", det vill säga en fuling eller otrevlig karl!

En av de speciellt skånska ljudutvecklingarna är att nn (tidigare ofta nd) övergått till ng: kvinna heter kvinga (vilket i skånskan ofta betyder hustru eller fästmö), rund blir rung. Också skåningar som tror att de talar rikssvenska (de kallas av skånska patrioter "spanska i truten" eller "spissnosade") säger vanligen ving-ögd, inte vind- eller vinnögd som svenskarna! Åk ut på landet och snacka om vädret. Icke säger några normala skåningar att det är "vackert väder, de säger att det är "grannt vär", eller motsatsen till "rälit" eller "puged". Så heter det som bekant varken på danska eller svenska.

Skånskan har alltså i många fall gått sin egen väg, man kan säga en medelväg mellan danskan och svenskan. För att markera detta har Sten-Bertil Vide och jag i vår "Skånsk-svensk-dansk Ordbok", i enlighet med titeln, inte bara översatt skånska ord till svenska utan också till danska, ofta med hänvisning till danska dialekter där närbesläktade ord förekommer. När det gäller specifikt skånska ord hänvisar jag till denna bok, som dock endast förtecknar en bråkdel, eftersom vi huvudsakligen håller oss till ord som förekommer inom hela det skånska språkområdet. Skånska språket splittrades tidigt i dialekter, eftersom skriftliga uppteckningar motarbetades under den svenska överhögheten, prästerna tvangs predika på svenska och underhandlingar i rättsaker måste formuleras på svenska. Ett delvis lyckat försök qtt splittra skåningarna var också uppdelningen på två län av det tidigare generalguvernementet Skåne. Det bidrog till den språkliga splittringen. Ännu idag ser man en stark skillnad i skånska språket som går längs med de gamla länsgränserna. Jag brukar tala om pantoffle- och päregränsen. Potatis (det svenska ordet är inlånat från engelskan) hette i Malmöhus län panntoffla, i Kristianstads län pära. Det sydskånska ordet är inlånat från plattyskan (danskan har det högtyska kartoffel), medan nordskånska pära är ett av allmogen konstruerat ord: från medeltiden kände man till päron, vilket förvandlades till pära, och så såg man likheten mellan päronet och potatisknölen och kallade det förra för trä(d)- eller frutta-pära, den senare för jor(d)pära! Märkligt är alltså att skånska språket trots alla utplåningsförsök lever med så starkt liv än i dag! Det visas också av nybildningar som "döstreg" (dead-line, ett översättningslån alltså) eller "blegáskasill", som man lättare förstår om man försvenskar det till bleck-ask-sill, det betyder alltså fiskkonserv!

Att skånskan lever kan vi dagligen konstatera. Till detta har givetvis den betydande diktningen på olika skånska dialekter bidragit, jag nämner namn som Henrik Wranér, Nils Ludvig, Daniel Rydsjö och i vår egen tid Birgit Lindström. Men framför allt har en lång rad skånska författare blandat in många skånska ord i sina dikter och berättelser, inte bara i dialog utan ofta också i refererande text: Victoria Benedictson, Hans Larsson, Gabriel Jönsson, Fritjof Nilsson Piraten, Max Lundgren - och som senaste skånskskrivare i raden: Fredrik Ekelund i Malmö. En stor del skånska ord förtecknas nu, tack vare dessa författare, och i Svenska Akademiens ordlista, exempelvis så typiskt skånska ord som påg, fälad och vång.

Och så har vi alla sånger på skånska och alla anekdoter, där den skånska humorn triumferar i ett märgfullt eget språk. Det lönar sig att vara envis. Använder vi våra skånska ord tillräckligt ofta, får de hemortsrätt i svenska språket. Det kan innebära att skåningar får mera hemkänsla i det mångkulturella och mångspråkiga svenska samhället. Det är således främst språket som är bärare av en skånsk identitet. Därför är det beklämmande att höra från en del språkvetare att skånskan skulle vara en svensk dialekt. Som sagt kan det inte vara en svensk dialekt. Skånskan har förvisso i historisk tid varit ett eget språk, och om det idag skall kallas en dialekt, är det förvisso inte en svensk utan en dansk dialekt. Det innebär, om man karaktäriserar det så, att skånskan måste tillerkännas status av minoritetsspråk. Nog är det rimligare att, som man gör i övriga EU, kalla det regionalt språk!