Freden i Roskilde

(Den 26 februari 1658)

AV ELISABET SKARIN

Det är inte lätt att säga, vilken av våra svenska konungar vi helst minnas. Om det är gamle kung Gösta, han som väckte svenska folket till strid mot Kristian II och åter gjorde Sverige till ett självständigt rike och som sedan genom att låta Olaus Petri fritt predika reformationens läror för all framtid gav oss möjlighet att söka sanningen och handla efter vårt eget samvete.

Eller om det är Karl IX vars fosterlandskärlek var så stor, att han satte liv och välfärd på spel för att rädda Sverige från en farlig förening med Polen och katolska lärans återinförande. Eller om det är Gustaf II Adolf, som förde det lilla svenska folket ut från dess avskilda vrå av världen att bispringa andra folk i deras kamp för Luthers och Olaus Petrus lära och som därvid gjorde, det förut obetydliga Sverige så mäktigt, att Europas stater sedan sökte dess vänskap eller grepo till vapen för att skydda sina egna välden. Eller om det är den stränge Karl XI, som, då Sverige var kringvärvt af fiender, med ens växte från yngling till man och genom ärofulla segrar räddade det välde, han ärvt efter sin fader, och som sedan med järnhård hand genom reduktionen och enväldet berövade adeln dess makt och rikedomar och tvang den att tillsammans med de ofrälse ständer arbeta för rikets bästa. Eller, slutligen, om det är Karl XII, som vi än i dag se upp till såsom vår störste konung, därför att han av det fattiga svenska folket gjorde ett folk av hjältar, som mitt under de djupaste olyckor väckte människors beundran, därför att de visade, att om de än hade förlorat hela världen, så hade de dock ej förlorat sin själ.

Men om vi i den långa raden av våra stora konungar ej skulle minnas den vars bild vi å föregående sida se, så vore det en stor skam. Väl är det sant, att han ej lika faderligt vårdade sig om det svenska folket som Gustaf Vasa, att han ej tänkte eller handlade så ädelt som Gustaf II Adolf eller genom lidanden fostrade folket, till sådant hjältemod, som Karl XII. Men han har gjort Sverige en lika stor tjänst, som någon af dessa, och därför skola vi alltid minnas Karl X Gustaf med glädje och stolthet.

Vi som nu bygga och bo i Sveriges land, vi veta inte av, vad det vill säga att leva i ständig fruktan för fienders anfall mot landets egna gränser. Men det är inte alltid, som svenskarna ha fått sitta i sådan trygghet som nu. Under många århundraden fingo de utstå en förfärlig oro för att se hus och hem, åkrar och ängar härjade och brända av fiender. De fiender, som ända fram till Gustaf II Adolfs tid utgjorde den största faran för oss, vara våra närmaste grannar i väster, danskarna.

När vi tänka på våra dagars lilla Danmark, ha vi svårt att förstå, att det under långa tider kunnat ingiva oss en sådan skräck. Men vi förstå det lättare, om vi betänka, att Danmark en gång varit dubbelt så stort som nu, i det att det också omfattat Halland, Skåne, Blekinge och Gotland samt att till Danmark hörde hela Norge, till vilket även räknades de nuvarande svenska landskapen Jämtland, och Bohuslän. Om ni på kartan följa den forna gränsen mellan Sverige och Danmark-Norge alltifrån Dalarna och Värmland ned genom Dalsland, Västergötland och Småland ända till Kalmare sund, så inse vi lätt, att det var en mycket lång gräns att försvara. Också ha trakterna på ömse sidor om gränsen fått bevittna tallösa strider med härjningar och plundringståg, och kunde marken och stenarna tala, vad skulle de ej ha att förtälja om utgjutet blod och skövlade hem? Nu var det så, att ända till Gustaf II Adolfs dagar var Danmark den mäktigaste av de båda grannarna, och det blev därför i allmänhet Sverige, som fick utstå den värsta förödelsen.

Vi kunna ej läsa långt i historien utan att strax höra talas om strider mellan Sverige och Danmark. Vem mins ej berättelsen om hur Blända i Värend grep till vapen för att driva danskarna från hennes hembygd, eller hur under Karl Knutssons tid Skåne härjades, så att man från Själland kunde se skenet från brinnande byar och gårdar? Vem mins ej, hur under det nordiska sjuårskriget Erik XIV sökte att tävla med den danske konungen i grymhet eller hur Gustaf II Adolf fick uppbjuda alla sina krafter för att hindra danskarna att tränga in i hjärtat af Sverige, och hur han själv en gång var nära att omkomma på Vittsjön i Skåne?

Någon förbättring inträdde, när Sverige genom freden i Brömsebro af Danmark tilltvang sig de norska landskapen Jämtland och Härjedalen samt öarna Gotland och Ösel i Östersjön, så att den danske kungen ej längre kunde kalla detta vatten ett danskt innanhav. Och en stor fördel var det, att vi genom Västfaliska freden fått besittningar i Pommern och vid Weser, så att vi äfven söder ifrån kunde ha ett öga på Danmark. Men ändå hade vi vår fiende in på livet, så länge den innehade Bohuslän, Halland, Skåne och Blekinge, och aldrig kunde vi, när vi vara upptagna af krig på annat, håll, vara säkra för, att inte danskarna skulle passa på att falla oss i ryggen.

Det visade sig, att våra farhågor voro grundade. Danskarne fortforo att vara de mest opålitliga grannar. När Karl X Gustaf stod mitt uppe i brinnande krig med Polen, fick han underrättelse om, att Danmark förklarat Sverige krig.

Var det underligt, om den tanken genomblixtrade i hans hufvud, att han nu skulle begagna tillfället att åt Danmark måtta ett sådant slag, att det ej mer skulle kunna skada Sverige?

Ty Danmark hade börjat kriget i en olycklig stund. Om vi minnas, hur det gick till i Sverige, när Hattpartiet framtvang sitt olyckliga krig mot Ryssland, så veta vi, huru Danmarks krig mot Sverige nu kom till stånd. Det var de ofrälse stånden och den yngre adeln, som hade gjort allt för att framkalla kriget, och de besinnade ej, att Danmark varken hade någon övad här eller några starka fästningar. Ej heller insågo de, att man i Sverige var så uttröttad på den ständiga oron för Danmark, att man skulle uppbjuda alla sina krafter för att få slut på de olidliga förhållandena.

Och vi veta, hur det gick. Medan danskarna hade alla tankar riktade på ett anfall mot själfva Sverige och lämnade sitt eget land utan försvar, bröt Karl X Gustaf upp från Polen, och innan man visste ordet af, stod han vid Danmarks södra gräns.

Vem kan någonsin glömma de underbara händelser, som nu följde? Vem kan glömma Karl X Gustaf under dessa dagar, då han välvde de stoltaste planer och fattade de djärvaste beslut? Oemotståndligt trängde han fram med svenskarna, och inom kort var Jyllland i hans händer. Erik Dahlberg undersökte, ofta nattetid krypande på händer och fötter genom vallgravar och gångar, fästningen Fredriksodde, som behärskade överfarten till Fyen. Karl Gustaf Wrangel intog den.

Karl X Gustaf hade snart sin plan klar. Den, svenska flottan skulle föra trupper över till Fyen och Själland, och så skulle Danmark äntligen tvingas till underkastelse. Men flottan fördröjdes, och svenskarnas många fiender trängde mot norr för att instänga dem på Jylland. Ställningen var farlig. Men "då gjorde Gud i januari 1658 för konung Karl Gustaf och svenska armen brygga over haven" i det att en så stark köld inträffade, att Bälten tillfröso. Karl X Gustaf beslöt då att våga, vad kanske ingen annan skulle ha vågat, att föra hela den svenska hären över isen till Fyen. Det lyckades, och Fyen erövrades.

Men ännu skilde Stora Bält den svenska kungen och hans här från Själland. Töväder hade försvagat isen. Karl Gustaf Wrangel och de andra befälhavarna avrådde från att försöka ett övertåg, men konungen kallade om natten till sig Erik Dahlberg och befallde honom att på sitt samvete säga om isen vore tillräckligt stark. Erik Dahlberg vågade sitt liv på att han skulle föra kungen och den svenska hären över, varpå Karl Gustaf, i tankarna skymtande den stoltast framtid, utbrast: "Nåväl, I skolen ock så göra och jag vill i Herrans namn gå fort.

Följande dags afton började den svenska hären tåget över den uppblötta isen till LangeIand, varefter den fortsatte till Låland och Falster. Efter fem dagars marsch över det frusna Bältet satte Karl Gustaf foten på Själlands jord, och snart hade han hela sin här samlad.

Bävande för sitt land och sin krona, skickade konung Fredrik underhandlare med anbud om fred. Karl Gustaf tvekade. Skulle han angripa Köpenhamn och tillintetgöra det danska väldet, eller skulle han nöja sig med de vunna framgångarna? Men en långvarig belägring af Köpenhamn kunde skaffa fienden utväg till räddning, och Karl Gustafs ställning var farlig. Han beslöt sig för fred, och utan strid avgjordes nu de båda ländernas ömsesidiga förhållande.

Segraren kunde diktera fredsvillkoren och de lydde: Skåne, Blekinge, Halland, Bohus- och Tronhjems län samt ön Bornholm. Det förkrossade Danmark sökte i det längsta rädda Tronhjems- och Bohuslän, men förgäfves. Den 18 februari afslöts freden, och den 26 uppsattes och undertecknades fredsfördraget i Roskilde.

Genom denna fred gav Karl X Gustaf Sverige den största gåva: Med de erövrade landskapen fick det en sammanhängande landmassa, skyddad mot den forna fruktade fienden, juten, av Kattegatts och Skagerracks böljor samt av Kölns bergryggar. Nu kunde hela Sveriges land andas fritt, när dess välde sträckte sig ända ut till västerhafvet, där dess kuster skyddades av den svenska flottan. Nu kunde de stackars plågade innevånarna i gränslandskapen i lugn och ro odla sin jord utan att behöva frukta att åse den skövlad av fientliga härar.

Hela landet kunde få gott av de nyvunna landskapens rikedom, och bättre än förr kunde svenskarna ägna sig åt handel och sjöfart, när de nu hade hamnar ej blott vid Östersjön utan även mot Nordsjön.

Att Danmark skulle försöka att återtaga de förlorade provinserna, kan ingen undra på. Men svenskarna satte alltför stort värde på dem för att vilja mista dem, och den unge Karl XI:s segrar räddade dem åt Sverige. Än en gång gjorde Danmark ett försök, men alltjämt utan framgång.

Och sedan har Sverige aldrig behöft att frukta något från Danmarks sida. Den forna fiendskapen har väl så småningom fått vika för vänskapligare känslor, men än i dag hade båda folken ej riktigt insett, att det vore bättre att hjälpa och gagna än att svika och skada varandra.