Mord, plundring, brand, våldtäkt och terror i Skåneland. Det är handlingar som normalt inte brukar sättas i samband med porträttgalleriet här. Samtliga är välbekanta figurer i den historieundervisning alla svenska barn får. De beskrivs som stora ledargestalter och några av dem har i århundraden hyllats som hjältar.

Men i deras umgänge med Skåneland gällde något helt annat. Det ha flutit mycket skånskt blod på grund av de här nio - något som inte kommer fram i historieböckerna.

Det är något vi måste ändra på! Vi måste få rätt till undervisning i vår egen historia, säger Uno Röndahl.

"Skånelands historia berättar om en region som kulturellt har utarmats och om ett folk som terroriserats och fråntagits sin rätta identitet. Befolkningen i Skåneland kan aldrig acceptera detta. Att acceptera det som regimen i Stockholm gjort Skåneland vore att acceptera principen om folkmord, kulturförtryck och omnationalisering."

"Samfällt måste vi kräva regelbunden undervisning i Skånelands skolor om Skånelands historia, skriven av självständiga historiker från Skåneland."

I våras berättde HD om hur kriminalkommissarie Uno Röndahl i Kristianstad efter 30 års forskning höll på att lägga sista handen vid en bok med titeln Skåneland utan förskoning. De inledande citaten är tagna ur boken, som finns ute i handeln sedan någon månad. Uno Röndahl berättar om tusen års svenska övergrepp och våldsdåd i Skåneland, d.v.s. Skåne, Halland och Blekinge, och lägger fram fakta som aldrig hittills gått att finna i någon svensk historiebok.

Den naturliga utgångspunkten i boken är freden i Roskilde, 26 februari 1658, men Uno Röndahls skildring av förhållandet Sverige-Skåneland börjar betydligt längre tillbaka i tiden. Han gör också internationella utblickar för att belysa den europeiska helhetsbilden under den tid då Sverige erövrade områdena långt utanför sina gränser och pekar ut de omständigheter som ledde till att den svenska erövringspolitiken länge var framgångsrik.

Försvenskningen efter 1658 belyses ingående med allt vad den innebar av maktövergrepp och terror mot befolkningen i de erövrade landområdena. En process som, menar Uno Röndahl, varit så effektiv att den i dag resulterat i "historiskt vilseförda skåningar och blekingar utan historisk identitet eller plattform. Offer för en medvetet oriktig historiebeskrivning vars motstycke man får leta mycket och noga efter för att hitta på hela jordklotet".

Påstämplad bakgrund
Uno Röndahl vänder sig med skärpa mot den historieundervisning som bedrivs i våra skolor.

Svenskarna och deras kungar det är Skånelands påstämplade historiegrund, skriver han. Danskar och därmed skåneländare var fiender i den historia vi fått del av som vår egen! Den här ekvationen kan bara gå ihop om man drar en tystnadens slöja över tiden från 800- talet och fram till 1720 och för alla dessa århundraden förkunnar en historia som är Mälarlandskapens och noggrant förbigår att något annat kan ha existerat i Skåneland. Och det är precis så man gjort och fortfarande gör. Det är detta vi ska förändra ...

Plundrare
Den långa historien om svenskarnas framfart i Skåneland börjar mycket tidigt. Plundringståg på plundringståg vällde över den norra gränsen. Svenskarna mördade, brände och skövlade för att få del av rikedomarna i ett Skåne, som både kulturellt och materiellt låg betydligt före Sverige.

Från och med slutet av 1200-talet var det snarare regel än undantag att de svenska härskarna skulle hemsöka Skåneland och roffa åt sig vad de kunde från civilbefolkningen. De flesta av de kända namnen från våra historieböcker finns med i Uno Röndahls uppräkning, men inte som hjältar, utan som de rövare och mordbrännare de uppträdde som i Skåneland.

Magnus Ladulås
Magnus Ladulås drog på plundringståg i Halland och norra Skåne samma år som han kröntes, 1276. I början av 1300-talet kom de båda hertigarna Erik och Valdemar - bröder till Birger Magnusson - och gav sig på Bjäre härad, som blev mycket illa åtgånget.

1318 kulminerade grymheterna med den svenske riksföreståndaren Mats Kettilmundssons plundringståg som gick ända ner till Falsterbo. Staden intogs, medan t.ex. Skanör, Malmö och Lund fick betala dryga brandskatter för att slippa plundring och brand.

När de danska kungarna Erik Menved och Kristoffer II lyckats pantsätta i stort sett hela Danmark till de holsteinska grevarna Gert och Johan gick Skåneland som självständigt rike in i en union med Sverige. Magnus Eriksson var gemensam kung. Men unionen skyddade inte skåningarna från nya blodbad. När Valdemar Atterdag fick ordning på Danmark väster om Öresund ville han också ha tillbaka de östra delarna av riket. 1360 jagade Valdemar bort Magnus efter strider i nordvästra Skåne.

Albrekt
Men svenskarna kom igen redan 1367. Nu regerade tysken Albrekt av Mecklenburg sedan fyra år i Sverige och han tänkte inte nöja sig med att plundra - han ville ha hela Skåneland. För att nå sitt mål gick han samman med Hansan mot Valdemar. Nu fick skåningarna på nytt känna av erövrarnas skoningslösa terror. Bara Helsingborg och Åhus lyckades hålla stånd - övriga delar av Skåne och Blekinge brändes och plundrades av inkräktarna.

Men Albrekt blev besviken när danskarna till sist tvingades sluta fred. De fördelar som vanns roffade Hansan åt sig, medan Albrekt fick finna sig i oförändrade gränser. Med två års mellanrum gjorde han två nya försök att erövra Skåne, men slogs tillbaka.

Engelbrekt-Gustav Eriksson
På 1430-talet var det den svenske folkhjälten Engelbrekt som kastade sig över Skåneland. Näste plundrare, Karl Knutsson, kom 1452 med den största här som dittills någonsin gått över gränsen. När han efter några veckor drog sig tillbaka, lämnade han efter sig ett land i ruiner, totalt skövlat och utplundrat.

1500-talets plundringståg inleddes av riksföreståndaren Åke Hansson Natt och Dag som både 1506, 1507 och 1510 mördade, brände och stal i Skåne och Blekinge. 1523 kom Gustav Eriksson, senare kallad Vasa, i spetsen för en här, som ödelade flera socknar i östra Skåne. Året därpå dödades 3.000 bönder i ett slag som närmast påminde om en massaker, vid Lund. Bönderna kämpade för Kristian II, den tidigare unionskungen som avsatts till förmån för Fredrik I 1523. Mot sig hade de Fredrik I:s armé, som förstärkts med svenska trupper.

Massaker i Ronneby
Gustav Erikssons son. Erik XIV, var inte den som ville bryta de blodiga traditionerna när det gällde det svenska förhållandet till Skåneland. 1563 startade han en systematisk utplåning av Blekinge, som skulle bli en försvarszon för Sverige. Våldsdåden kulminerade när Erik och hans trupper 4 september 1564 erövrade Ronneby.

I den massaker som följde mördades alla stadens invånare, män, kvinnor och barn utan åtskillnad. Erik berättade själv att hans soldater slagit ihjäl 2.000 personer.

Härjningarna fortsatte västerut tills alla Blekinges städer bränts ner. Och i Skåne dök nästa år Klas Kristersson Horn upp. Han i sin tur brände ner Laholm, Ängelholm och Båstad plus flera byar.

1568 kom Erik tillbaka, nu för att plundra i Göingebygden. När han var klar återstod bara aska av fyra socknar. Han drog vidare till Blekinge där det just återuppbyggda Sölvesborg på nytt jämnades med marken.

Nästa år drabbades skåningarna av Eriks bror, hertig Karl och Pontus de la Gardie. Städerna Vä, Ystad och Åhus brändes, Sölvesborg fick en ny påhälsning och till sist brände man samtliga byar i Villands härad.

Gustav II Adolf
"Hjältekungen" Gustav II Adolf gjorde sin debut i Skåneland redan som kronprins när han 1611 utplånade Kristianopel, såväl staden som dess invånare. Strax före årsskiftet installerades han som kung och bara en dryg månad senare drog han på nytt in i Skåne på ett av de värsta härjningståg befolkningen upplevt. Tjugofyra kyrksocknar brändes och skövlades medan civilbefolkningen mördades. Bl.a. utplånades definitivt Vä, en av Danmarks äldsta städer.

1644-45 drog mellan 10.000 och 14.000 svenska soldater fram över Skåneland, ledda av Gustav Horn. Efter Lennart Torstenssons anfall på Danmark rådde krig mellan de båda länderna. De svenska trupperna brände, skövlade och plundrade överallt där de dök upp. Bl.a. drabbades Helsingborg, Ängelholm, Lund, Landskrona och Laholm, men också större delen av landsbygden fick sin beskärda del. Allt som kunde stjälas stals och inte minst kyrkorna fick släppa till sina dyrbarheter.

Brömsebro och Roskilde
Så kom freden i Brömsebro 1645, som blev början till slutet för Skåneland som dansk riksdel. Svenskarna tog Halland - och behöll det. Tragedin fullbordades 1658 i Roskilde. Då kröntes den svenska erövringspolitiken med sin största framgång - hela Skåneland blev svenskt.

Men innan Uno Röndahl går in på Roskilde-freden och dess konsekvenser ger han en ingående beskrivning av hur den svenska imperialismen, med stöd av främst Frankrike, frodades i Europa. Samtidigt som de stora politiska sammanhangen benas upp, tecknas en bild av vad det var för folk som tog över Skåneland i sin jakt på livsrum.

Krigsbyte
Sammantaget blir Röndahls skildring en oändligt lång lista på svenska övergrepp, plundringar, våldsdåd och löftesbrott. De svenskuniformerade trupperna - som bl.a. bestod av tyska soldater - drog fram som Egyptens gräshoppor och förödde allt som kom i deras väg. Oerhörda skatter transporterades över Östersjön från de hemsökta länderna - bl.a. lade de på egen kultur fattiga svenskarna beslag på vartenda bibliotek de kom över. Mycket av det krigsbytet visar man i dag stolt upp som svenska klenoder.

Och medan detta barbari pågick inkasserades hela tiden jättesummor från Frankrike, som använde Sverige som en bricka i sitt storpolitiska spel. Utan de pengarna hade man stått sig slätt i det stora "kriget för regionsfrihet". Uno Röndahl försummar inte att i sammanhanget påpeka att den sortens frihet inte existerade i Sverige - där var det dödsstraff på att avvika från den protestantiska läran.

Hårt drabbat
När Westfaliska freden äntligen slöts i Osnabryck 1648 var Tysklands befolkning reducerad med två tredjedelar. Uno Röndahl avslöjar drastiska siffror som visar hur hårt landet drabbades av de svenskfranska erövringstågen - i Frankentahl t.ex. minskades befolkningen från 18.000 till 324. Dessutom hade "befriarna" jämnat hundratals byar och städer med marken.

Och efter Roskilde 1658 var det Skånelands tur.

Uno Röndahl skildrar hela förloppet som slutligen ledde fram till fredstraktaten av 26 februari, vilka också finns med i ett särskilt kapitel. Vad han i fortsättningen trycker hårt på är hur det gick med de svenska löftena att Skånelands folk skulle "bliva vid deras vanliga rätt, lag och gamla privilegier och friheter.....".

Traktatsbrott
Bläcket på traktatens papper hade knappt hunnit torka förrän svenskarna systematiskt började bryta mot dess innehåll. Försvenskningen av det erövrade landet fick inte hindras av högtidliga löften på ett papper.

Passusen om att invånarna skulle få behålla gods och egendom blev helt betydelselös bara ett halvt år efter Roskildefreden. Då konfiskerade Karl X Gustav all egendom för större delen av den skånska adeln, som inte svurit honom trohetsed. Detta skedde i samma veva som han på nytt angrep Danmark, ett land som han beslutat att totalt utplåna från kartan.

Friskyttarna
Samtidigt började skåneländska frihetskämpar - av svenskarna föraktfullt kallade snapphanar - att slå till mot ockupanterna. Och man hade mycket att hämnas. Över hela det erövrade landet firade segrarna orgier i plundring, mord och våldtäkt.

Det räckte med att försöka försvara sin familj och egendom mot förtryckarna för att stämplas som brottsling - och mista livet. De som klarade livhanken gjorde det genom att rymma till skogs och bli friskyttar. Så här skriver Uno Röndahl:

Den svenska stämpeln "snapphane" gick ut på att göra friskyttarna avskydda och föraktade. I begreppet "snapphane" samlades alla dåliga egenskaper, t.ex. rövare, trashankar, bovar i största allmänhet, löskekarlar, drägg, blodtörstiga mördare var största glädje bestod i att pina ihjäl infångade motståndare eller att plundra försvarslösa bönder och vars metoder var lömska bakhåll i skogarna.

Men då liksom numera får de ses som partisaner, soldater i hemlandets egen armé i form av friskytteskaror med uppgift att värna sin hembygd mot orättvisa och grymma ockupanter, med uppgift att i största möjliga grad störa ockupationsmakten.

Och han rundar av med följande bittra konstaterande:

"I här antytt avseende har den svenska historieskrivningen följt fädernas spår ända in i våra dagar, så till den grad att det skånska folket i dag har accepterat den stämpel erövrarna en gång satte på deras fäder! Genom medverkan och styrd förvanskning av fakta har man genom tiderna lyckats med konststycket att dupera hela eftervärlden. Kanske också dem som i senare tider instiftar "snapphaneordnar" och andra liknande församlingar...."

Ett kapitel har ägnats 1660-talets terror i Skåneland. Uno Röndahl berättar om hur befolkningen tvingades försörja ockupationsarmén och hur de svenska ryttarna tackade för gästfriheten. När bonden dog ärvde den inkvarterade ryttaren halva gården - och när bondens änka dog eller gifte om sig tog han hand om resten. På så sätt uppmuntrades svensk invandring i landskapen.

Folkdråp
De som inte anpassade sig till de nya härskarna gjorde man sig av med på ett eller annat sätt. Deras plats intogs av svenskar. Fram till 1708 tvångsutskrevs och deporterades 35.000 man till de svenska arméerna på andra sidan Östersjön.Cirka 15.000 familjer flydde till Danmark och dessutom dödades omkring 30.000 under motståndskampen. Sammanlagt beräknar man att befolkningen mellan 1658 och 1720 minskade med nära 40 procent.

Det rör sig om en befolkningskatastrof, vars följder vi i vår tid enbart kan ana men aldrig beräkna, skriver Uno Röndahl. Det är med andra ord ett nedtystat och glömt folkdråp!

Befrielsekriget 1675-79, som var ett desperat men misslyckat försök att återföra Skåneland till Danmark, beskrivs utförligt i boken, liksom de följder det fick för befolkningen. Uno Röndahl berättar om de barbariska avrättningsmetoder svenskarna använde mot motståndsrörelsens folk - metoder som tidigare noga utprovats under härjningarna på kontinenten. Den vanligaste gick ut på att offret spetsades på en påle och sedan under svåra plågor fick hänga kvar tills livet flytt.

Ett lämpligare namn på Karl XI vore Karl Tyrann, menar Uno Röndahl, och fortsätter: "det blodbad denne man verkställde i Skåneland saknar motstycke. Han förde helt enkelt ett hänsynslöst utrotningskrig".

Snabb försvenskning
Efter freden fortsatte försvenskningen med hårda metoder. Erövrarmakten roffade åt sig så mycket den kunde av Skånelands jord och både adeln och bönderna fick sitta emellan. För att förvandla folket till "goda svenskar" siktade man in sig på barnen.

Alla ABC-böcker, katekeser m.m. skulle hädanefter vara svenska och de präster och klockare som undervisade skulle vara svenskfödda. För kyrkans del bestämdes också att en svensk skulle sättas in vid sidan om biskopen. I häradsrätten skulle de danska tingsfogdarna ersättas av svenska häradshövdingar. Ett bötessystem, som till slut kunde leda till att tredskande föräldrar fick gå ifrån gård och grund, garanterade att barnen kom till undervisningen.

En avgörande roll för försvenskningen spelade "Öresundsmuren" - en dåtida järnridå som drogs ner mellan Skåne och Danmark. All slags förbindelse över Öresund förbjöds - danska böcker fick inte införas och handeln låg nere.

"Som vi erfarit lyckades man över förväntan att beröva Skånelands folk dess historiska identitet ", skriver Uno Röndahl.

Kriget mellan Danmark och Sverige 1709-1710 kunde inte göra något för att ändra förhållandena. Efter slaget vi Helsingborg lämnade de danska trupperna Skåne för att aldrig mer återkomma.

Skåningar opålitliga
Uno Röndahl är noga med att påpeka att det vid slaget vid Helsingborg alls inte var skåningar, som under Magnus Stenbocks befäl försvarade "fosterlandet" mot danskarna, utan svenskar som försvarade vad de tidigare erövrat. De skånska trupper som fanns i Stenbocks armé ansågs opålitliga - många deserterade till danskarna - och sattes in på fästningarna i Landskrona och Malmö.

Uno Röndahl går ända fram i nutiden och pekar på svenska övergrepp i Skåne och hur man än i dag medvetet förfalskar historieskrivningen.

Sveriges regering, som lämnat stöd till frigörelsegrupper runt om i världen borde göra samma sak för Skånelands folk, menar han. Regeringen borde ställa sig välvillig om Skånelands folk kräver det självstyre som fredsavtalen har stipulerat.

"Skånelands befolkning måste försvara sin rätta identitet, sin egen historia och sin kultur. Rätten till sig själv kan inte elimineras. Därför är det en rätt och en plikt för alla som bor och verkar i Skåneland att bidra till att reetablera Skåneland, dess bakgrund och identitet. Detta är mera än av historiskt intresse: det är frågan om att skapa sig ett fundament för framtiden. För en framtid i vilken det skåneländska har sin profil och sin plats bland andra kulturgrupper i en värld där all imperialism och herremansdominans är bortsopad."

© SSF