C.-J. Anrick och O. Thaning:
ADELIG ÖFNING OCH ANNAT

• Del 1
• Del 2
• Del 3

Detta som vi nu läst om hur Sverige såg ut på 1600-talet, är ju egentligen inte mer än ett skrangligt skelett att hänga upp sin vetgiriget på. Skulle vi våga oss på den medvetet oriktiga konstruktionen att beteckna Adelig Öfning som geografi för småskolan och Cellarius för lärdomsskolan - som finlandssvenskarna så målande uttrycker det - så frågar man sig: Vad läste man om fosterlandet vid rikets universitet?

En kännare av svensk 1600-talsgeografi, lektor Torsten Lagerstedt, skulle kunna svara på detta. Han har gjort författarna uppmärksamma på en förut obeaktad beskrivning över Sverige, som han dragit fram bland Kungl. Bibliotekets många dammiga luntor. Den är tryckt i Åbo 1650 och har använts som lärobok vid Åbo universitet. Beskrivningen är författad av Mikael Gyldenstolpe, smålänning från Pjätteryd, som tog graden i Uppsala, blev rektor i Växjö och sedermera professor i Åbo.

Som all annan vetenskaplig litteratur på den tiden är boken skriven på knaggligt latin - dess titel lyder: Epitome Descriptionis Sueciæ, Gothiæ, Fenningiæ et Subjectarum Provinciarum - En samling beskrivningar över Sverige, Finland och underlydande provinser. Härtill har Gyldenstolpe, uppfylld av stormaktstidens högfärd och självkänsla, fogat: Accuratius quam antehac editæ - bättre än vad förut åstadkommits!

I fråga om verkets utförlighet och - vad dess geografiska innehåll beträffar - vederhäftighet, har Gyldenstolpe visst fog för sin högfärd. Hans sverigebeskrivning kan väl mäta sig med genomsnittet av den senare rikt flödande1700-talslitteraturen på detta område, och fråga är väl om han inte kom att stå som mönster för åtskilliga författare av topografica långt in på 1700-talet.

Epitome ger verkligen en ganska allsidig beskrivning av vårt lands utseende och historia. Det som främst intresserar oss är en regional beskrivning av rikets olika delar och ett kapitel om städerna, som även omfattar de Sverige tillhörande större städerna i Tyskland. Därutöver diskuteras i olika kapitel Sveriges och Finlands historia och dess antikviteter samt kungalängder, allt i yverboren stormaktsstil, där man med hjälp av klassiska citat lätt och lekande leder i bevis att Sverige var mänsklighetens urhem, världen börja med Magog, Noaks sonson. Det är viktigt att kunna peka tillbaka på stolta traditioner och gamla anor, när man börjar umgås ute i stora världen.

Låt oss emellertid ta del av några stilprov ur det geografiska avsnittet i Gyldenstolpes Epitome till jämförelse med de förut citerade beskrivningarna. Epitome´s sverigebeskrivning har veterligen inte heller förut återgivits på svenska.

Om städerna i riket skriver han sålunda:

För att vara ett så vidsträckt välde synes Sverige ha mycket få städer. Detta har flera orsaker. Den goda jorden kunde själv alstra allt vad man behövde. Sedan gammalt plägade man vid bestämda tider på året träffas på platser, som kallades köpingar. Där utbytte man, nöjd med enkelt varuutbyte, spannmål mot lin, tyg, fisk, smör, ost, humle, kött och så vidare.

Vidre kan invånarna själva på landet tillverka skor, harnesk och kläder. Själva handskas de med verktygen, tillverkar vagnar och andra jordbruksredskap, själva skor de sina hästar, själva bakar de bröd, brygger öl och mjöd och vin.

Lantborna kommer alltså, om de icke bor mycket nära, ytterst sällan till städerna utom till stora marknader antingen för att förlusta sig eller för att betala skatt.

Vidare trivs nordborna bättre med jordbruk, fiske, jakt och krig än med köpenskap.

En i all sin ordknapphet mer målande skildring av självhushållets gamla bondeland står väl knappast att få, och de iakttagelser Gyldenstolpe här meddelar är karakteristiska för vårt land långt in på 1800-talet. Ännu vid förra seklets början bodde ju knappt tio procent av befolkningen i städerna - nu bor nära sextio procent i städer och tättbebyggda samhällen.

Stadsbornas andel av folkmängden var alltså ytterligt ringa. Detta trots att städerna och stadsnäringarna av de makthavande omfattades med ett allt uppslukande intresse, helt i samklang med tidens merkantilistiska idéer. Genom städerna och stadstullarna tillfördes kronan ej föraktliga inkomster och hade dessutom ett lättkontrollerat instrument till reglering av handel och sjöfart och näringslivet överhuvudtaget.

1600-talet är därför i högre grad än något annat århundrade före vårt eget stadsgrundandets tid. Hur fort Göteborg växte upp till en betydande stad belyses av Gyldenstolpes ord:

Göteborg är den ryktbaraste av Västergötlands städer och kan kallas för ett Götalandens värn, som skyddar mot den fiende som kommer från Oceanen icke annorlunda än Stockholm och Kalmar mot Östersjön.

En utmärkt hamns bekvämlighet, herraväldet över den ryktbara floden Trollhätta, kanaler och gravar förda härs och tvärs genom staden, gatornas bredd och renlighet, själva läget och omgivningarnas ljuvlighet, luftens renhet, jorden bördighet, de utomordentliga handelsmöjligheterna och en fästning, ej övervunnen av mänskliga krafter, utmärker framför allt denna stad.

Men Göteborg var ett undantag. De flesta städerna grundlades på det för tiden vanliga sättet att en lämplig plats för den blivande staden utsågs, stadsplanen uppgjordes för folk från landsbygden och närliggande, ur olika synpunkter oviktiga städer, kommenderades dit med löfte om en tids skattefrihet som ringa ersättning för omaket.

Falun är väl den enda av 1600-talsstäderna som kan sägas ha spontant vuxit upp ur sin omgivnings naturliga förutsättningar, och var också redan långt före 1600-talet en betydande ort. Gyldenstolpe finner också detta påfallande:

Falun ligger vid Dalarnes väldiga kopparberg och har nyligen fått stadsprivilegier. Redan tidigare var orten både rikare och mäktigare än städer. Här kan man se dem som tränger in i jordens inälvor, vilka injagar fasa hos betraktaren. Malmmassorna hämtas ur själva djupet med eld och hävstänger i otrolig hetta och med otroligt arbete. Man får se maskiner, som pumpar upp massor med vatten ur väldiga och djupa gruvhål, vidare hur kopparn rostas, kokas, smältes och blir mynt och slungmaskiner (kanoner). I få ord: Den känner icke Sverige, som ej känner denna ort. Här härjar aldrig feber eller pest.

© SSF