C.-J. Anrick och O. Thaning:
ADELIG ÖFNING OCH ANNAT

• Del 1
• Del 2
  • I. GOTHIA
  • II. SVECIA PROPRIA
  • III. NORDLANDIA
  • IV. FINNIA,
  • V. LIVONIA
  • VI. INGRIA
• Del 3

Del 1

Anteckningar om stormaktstidens svenska geografi.

Om konungariket Sverige
Svecia eller Suedia gränsar i väster mot Norge och Danmark, i söder mot det Baltiska havet eller Östersjön, i öster mot Muscovia (Ryssland), i norr mot Finnmarken och Wardehus ståthållardöme. Det delas i sex större landsdelar, var och en av dessa i flera mindre.

I. GOTHIA
(Götaland), de gamla göternas fädernesland, det svenska rikets sydligaste del, som delas i Ostgothia, Westgothia och Sudgothia, som gemenligen kallas Scania.

Ostreogothia (Östra Götaland),
som i söder gränsar mot Blekinge, omfattar:

Smalandia (Småland)
vars befästa städer vid Östersjön, handels- och sjöfartsstäder äro:

• Calmar och norr därom Westerwick,
• Vexsjö vid sin egen sjö väster om Calmar,
• Jönköping vid södra stranden av Lacus Veterus eller Weter, som delar Gothia i de redan nämnda delarna.

I gränstrakten mellan Småland och Blekinge ligger Torsas (Torsås) och Bromsebroo (Brömsebro), där freden mellan Nordens konungar slöts 1645.

Norr om Småland ligger:

Ostgothia Propria (Egentliga Östergötland) som gränsar till Svevonia (Svealand) och sträcker sig ut till Östersjön. Det har orterna Stegburg (Stegeborg), Suderköping (Söderköping) och därinnanför närmare sjön Vättern Northolm (Norsholm) och Lingköping (Linköping). Ytterligare hör till denna östra landsända den avlånga ön

Oeland (Öland), som ligger mitt emot Kalmarlandet och har de befästa Borkholm (Borgholm) och Ostenby (Ottenby). Längre från fastlandet ligger ön

Gothlandia (Gotland) utan jämförelse den största ön i Östersjön, tillerkänd svenskarna i Brömsebrofreden, återtagen av danskarna 1677 men återlämnad 1679. Den har några städer av vilka Wysbuy (Visby) är den förnämsta.

Westrogothia (Västra Götaland) delas i:

Westrogothia Propria (Egentliga Västergötland),
med Gothenburg (Göteborg), befäst stad
med hamn närmare två mil från Bahus (Bohus),

Elsburg (Älvsborgs) fästning, Scare (Skara) vid Trollhätta (Göta älv), Wenersburg (Vänersborg), Lidkoping, och Falköping och Bretta (Brette) vid sjön Wener (Vänern), mellan dessa och sjön Weter Mariestadt (Mariestad). (Bohuslän finns inte uppräknat under Sverige. Men i beskrivningen över Danmark-Norge finner vi följand:)

Norge delas i fem förvaltningsområden, av vilka det första är det bahusiska (bohuslänska), längst i söder och gränsande mot Halland, med den starkt befästa borgen Bahus på en ö i floden Trollhätta (Göta älv), som mellan Bahus och sin mynning bildar den ganska rymliga ön Hisingen, befäst med några försvarsverk och hamnen Carlshafen vid den sydliga mynningen. Och Ny Elsburg (Älvsborg) innanför denna ö. Ovanför Bahus på en klippig halvö ligger staden Marstrand med en hamn och på en närbelägen liten ö med samma namn de befästa borgarna Augustusburg och Carlstein. Dessutom på en mindre ö Hedwigsholm i närheten av ön Thiorn (Tjörn), som är större än alla dessa.

Men hela detta förvaltningsområde med fästen och städer fråntogs det norska riket i Roskildefreden. Ehuru det återtogs av danskarna 1677 genom vilket krig det blev bekant för oss av vilka öar och befästningar det består, är det likväl nu ånyo under svensk domvärjo genom den nya freden 1679.

Wermeland (Värmland) som sträcker ut sig även österut och har städerna Carlstad och Philippstad (Filipstad). Och så till sist

Dalia, Daal (Dalsland) mellan Bahus (Bohuslän) och Värmland, orter: Dalenburg (Dalaborg slott, förstördes redan 1434!) och vid Vänern Bretta.

Sudergothia (Södra Götaland) gemenligen kallat Scania,
tillerkändes svenskarna genom Roskildefreden och efter kriget återigen 1679 återlämnat och erkänt. Denna landsdel delas likaledes i tre delar:

Halland i väster ned mot Sinus Codanus (Kattegatt) och vars huvudort är Halmstad, varifrån i norr på ringa avstånd ligger Falkenburg (Falkenberg) och Warberg; i söder Laholm, alla befästa sjöstäder, såvida de icke räknas ha förlorat sina befästningar under det senaste kriget.

Scania Propria (Egentliga Skåne), Schonen, har i inlandet metropolen Lund fordom ärkebiskopsäte nu även berömd för en akademi; vid Fretus Danorum kallat Sundet eller Öresund ligger Helsinburg (Hälsingborg) beläget vid det smalaste sundet mitt emot den danska fästningen Croneburg (Kronborg i Helsingör), vidare Landscron eller Coronia (Landskrona) med mycket stark borg, och mitt emot Hafnia (Köpenhamn) Malmoe, som även kallas Elnbogen efter sitt läge (Malmö kallas under medeltiden av tyska sjöfarare Ellenbogen), med mycket starkt befäst borg.

Carlscron (Kalrskrona), där den nya krigshamnen nyligen börjat utvidgas och befästas, ligger sju mil öster ut från Christianstadt. (Detta tillägg om Karlskrona har tydligen instuckits i texten på felaktigt ställe; det är än mer kortfattat i den tidigare upplagan). Och även ön Hven eller Huene (Ven) i Öresund liksom hörande till Skåne besittes nu av svenskarna, den var fordom berömd för Tycho Brahes borg (Vraniburgum (Uranienborg). På södra kusten närmare Blekinge ligger staden Ystadt eller Vsted (Ystad). Den tredje delen Blekinge upptar den östliga stranden, vid vilken ligger Christianstadt (Kristianstad) i Skåne, Ahus (Åhus), Elcholm (Elleholm), Rotemby (Ronneby) och den nya hamnstaden Carlshafen (Karlshamn) med starka befästningar och till sist Christianopel nästan vid Kalmarsund. - Utanför Blekinge ligger ön Bornholm, som lyder under dansk domvärjo och som uppvägdes med några skånska gods (som av danskarna överlämnades till svenskarna) av de skiljedomare till vilka tvisten härom hänsköts vid fredsslutet 1660, på denna ö ligger slottet Hammerhus (Hammershus), säte för guvernören.

II. SVECIA PROPRIA

eller Svevonia (Svealand) delas i Sudermannia (Södermanland), där ligger Nicoping (Nyköping) vid Östersjön med borg och hamn, vidare Stregnes (Strängnäs) och Torsil (Torshälla).

Svecia Propria (Svealand),
omfattar:

Nericia (Närke) med Orebro (Örebro) vid sjön Hielmer (Hjälmaren).

Westermannia eller Vesmannia (Västmanland) mellan Upland och Närke, har städerna Westeras (Vesterås), som även kallas Arosia (Aros), liten men med biskopssäte och fordom berömd för silvergruvor; vidare Arbogen (Arboga) och Saleberg (Salberget, Sala med gruvan) och Hedemora. Men Uplandia (Upland) är den förnämsta och mest uppodlade provinsen. Där ligger Stockholm, Holmia, en lysande stad och rikets huvudstad, den har sin hamn mellan små öar, som allmänt kallas Scheren. Därintill ligger Jacobsthal (Jakobsdal, från 1684 benämnt Ulriksdal), Telie (Södertälje), Waxholm, Gripsholm och Köningsoer (Kungsör) och Enköping. Och Vpsal (Uppsala) berömt för sitt ärkebiskopat och sin akademi ligger sju mil norr om Holmia. Mellan Uplandia och Finnonia ligger många små öar, mest känt är

Aland (Åland), där märkes den lilla staden Castellholm (Kastelholm)

Dalecarlia (Dalarne) känt för koppargruvor utan några nämnvärda orter förutom Fahlun. Därefter

III. NORDLANDIA

Nordlania (Norrland),
som sträcker sig längst mot norr. Längst ned (sydligast) ligger:

Gestricia, Gestrik (Gästrikland), beläget norr om Uppland, överflödande av gruvor med järn och i de centrala delarna med koppar. Där ligger också Coperburg (Kopparberget i Falun ligger ju i Dalarne!) och staden Gevalia (Gävle).

Helsingia (Hälsingland) följer därefter med sin stad Hudikswal (Hudiksvall) vid Sinus Botnicus (Botniska viken) och Söderhamn, med vapensmedjor. Ovanför (norr om) denna landsdel kommer

Middelpadia (Medelpad) med staden Sundsvald (Sundsvall) och slutligen

Angermannia (Ångermanland) vars enda stad är Hernösand vid samma havsvik (1687 års upplaga säger: vars förnämsta stad är Hernesand vid samma havsvik, därinnanför Natra, Solet, Nora). I väster ligger

Iemptia, Jempteland (Jämtland) tidigare en del av Norvegia (Norge) men avträtt till svenskarna vid Brömsebrofreden. Inga städer men skansarna Rifsund, Dócre och Lidh. (Om Härjedalen nämner Cellarius intet.)

Botnia (Västerbotten, nuvarande Västerbotten och Norrbotten, nästan till Kemi älv i Finland) vid havsviken av samma namn, ligger mellan Angermannia och Lapponia och har ingen mer minnesvärd stad utom Torneö (Torneå) som är beläget vid samma havsvik.

Lapponia (Lappland) ligger i norr på vad som återstår av svenskarnas land och är vidsträckt åt alla sidor, ett vilt och obebott land. Det gränsar i öster till moskovitiska Lapponia (ryska Lappland) med huvudorten Kola, i väster gränsar det till norska delen därav, som kallas Finmarchia och Scrickfinnia, som även stundom betecknas med namnet Lapponia (Finnmarken är det norska ordet för lappmark). På andra sidan Bottniska viken vidtar

IV. FINNIA,

Finland, som skiljes från Livonia av en annan havsvik, som efter Finland kallas Sinus Finnicus (Finska viken). Det är en vidsträckt landsdel och delas i många provinser. Mer odlad än de övriga är

Finnia Propria (Egentliga Finland) i den vinkel som Finska viken bildar med Bottniska viken och i vars sydliga del Abo (Åbo) ligger vid floden Aurojokis mynning (Aura å) nära Alandias öar (Åland) och som är landsdelens huvudort och säte för en akademi. I norr Biorneburg (Björneborg). Ovanför detta (norr därom) ligger

Cayania, Cajania, som även kallas Östra Botnia (Österbotten).

Nylandia (Nyland), som ligger längs Finska viken och har städerna Helsingfors och Ratzeborg (Raseborg).

Tavastia (Tavastland) i inlandet med slottet Groneburg eller Tavastehus.

Savolaxia i öster ligger mellan de moskoviska sjöarna som samtidigt begränsar det.

Carelia (Karelen) ytterst inne vid Finska viken, berömt för staden Wiborg, biskopssäte och befäst stad. Till detta gränsar

Kexholms län, som avträddes 1617 av muscoviterna genom freden som stadfästes i Stolbova, med staden Kexholm, som ligger vid sjön Ladoga. Och så

V. LIVONIA

eller Lifland, som nu till större delen hör under svenskt välde, har i norr Finska viken och i öster Muscova (Ryssland), i söder gränsar det till Lithuania och Curlandia, i väster ligger Sinus Livoncus eller Sinus Rigensis (Rigabukten) och Östersjön.

Estonia eller Esthen (Estland), där Revel (Reval) vid Finska viken är en framstående handelsstad; Hapsal vid havet mitt emot Dagho (Dagö), Pernau vid Rigabukten; sydligare i inlandet Fellin och Derpt, Dorpatum (Dorpat), prydd med en akademi; i norr närmare Narva staden Wesenberg; i inlandet Wittenstein. På gränsen mot Ingria (Ingermanland) nära Finska viken ligger Narva starkt befäst stad vid floden med samma namn som skiljer Livonia från Muscovia; Pleismünda där fred slöts 1668 mellan svenskarna och muskviterna. Den södra delen (av Livonia) kallas

Letten eller Litlandia (Lettland), som skiljes av floden Dvna från Semigallia (Semgallen). Den förnämsta staden är Riga vid gränsen i söder och nära Dvinas mynning, mycket blomstrande genom sin handel, gymnasium och ärkebiskopssäte. Vid andra stenen (2 mil) från Riga och vid samma flodmynning ligga Dünamund (Dynamynde) och fästningen Cobronschantz. Vid Rigabukten ligger Salis, vid floden Teyder (Aa) ligger Segewald, Wenden och Wolmar. Mellan Riga och Wenden ligger Limburg, vid Dvina Kokenhaus och så att ryssarna kan se det Duneburgum (Dvinsk). Ty moskoviterna äger den östra delen av Lithia, som dock är mindre än den svenska. Öarna väster om Livonia i Östersjön heter Oesel, Osilia (Ösel) med fästena Sonneburg och Arensburg samt Dagho (Dagö), i norr utanför Rigabukten, med fästena Poden och Dagerort. Dessa kommo båda under svenskt välde genom Brömsebrofreden, sedan de tidigare tillhört Danmark.

VI. INGRIA

(Ingermanland), det befästa landet mellan Finska viken och sjön Ladoga, tidigare tillhörigt moskoviterna, tillföll det genom Stolbovafreden den svenska kronan; det är i öster grannland till Estland och i söder till Finland. Den förnämsta staden är Nötteburg (Nöteborg) vid sjön Ladogas utlopp; bort mot Narva ligger fästena Iama (Jama), Coperie och Ivanogrod (Ivangorod), på andra sidan floden mitt emot Narva.

© SSF