Krigskommissarie Sven Erlandssons
Promemoria om Snapphanarna.

av Anders Hedwall
Ur "Byahornet" Nr 4 1957

Efter danskarnas landstigning vid Råå fiskeläge i slutet av juni 1676 dröjde det ej särdeles länge, förrän bönderna uppe i Skånes skogsbygder grepo till vapen för att genom ett gerillakrig understödja de reguljära truppernas operationer.

Dessa oförfärade frihetskämpar eller snapphanar, som de vanligen kallades, hatades som pesten av svenskarna, som helt enkelt betraktade dem som förrädare och även behandlade dem på det mest omänskliga sätt, om de råkade falla i deras händer. De arma snapphanar, som av dem avlivades genom hängning, kunde prisa sig lyckliga, ty oftast blevo de spetsade, stundom också rådbråkade. I sitt märkliga arbete "Den nordiske krigs krønike" ger oss Kågerödsprästen Sthen Jacobsen följande fasaväckande skildring av, hur det tillgick vid spetsningen, han skriver:

"Naar de svenske uti denne vinter (1678-79) finge fat paa nogle snaphaner, da pinte de dem først grueligen, brændte dem under fødderne med gløende jern och satte dem siden en spidtz ind ved deris ende och ut ved deris nase. Derefter slogo de dem fast til et træ med et søm igiennem begge deris hænder over deris hoved och lod dem saa hænde, til de døde".

Om rådbråkningen heter det i samma arbete:

"Imidlertid dette passerede, opsnappade de svenske partier nogle snaphaner, huilche nu paa denne tiid (1677) bleffue saalediss medhandlede. Først bleffue de satte udi natmandens orden, at de, som sade fangne udi Wæ, maatte først udslæbe och siden flaa døde mærrer, och de, som sade udi Malmøe, maatte reense lillehuse och priveter, huor udoffuer mæsteren fendt sig heel besuargett, at hannem det bleff frataget, som hannem med rette tilkom. Der de nu hafde utlært paa dette haantwærch, bleffue de bødelen offuerleffuerede, som slog deris arme och been i stycher och lagde huer paa 4 steijler".

Men inte ens denna barbariska behandling kunde skrämma snapphanarna till att lägga ner vapnen, nej "de bleffue", som Sthen Jacobsen säger i sin krönika, "ligesom Daniels gedebuch - naar et horn bleff affbrudt, saa woxte der 4 op igien, naar en snaphane bleff affliffuet, saa kom der udi hanses sted 10 igien".

Det är ju inte att undra på, att snapphanarna betalade igen med samma mynt, och så blev det mellan dem och svenskarna en fejd på liv och död, där pardon varken togs eller gavs.

Bland svenskarna var det särskilt två, som under denna oförsonliga fejd gjorde sig kända som veritabla snapphanejägare. Den ena av dessa var ryttmästaren Alexander Hummer, sedermera adlad Hummerhjelm, och den andra krigskommissarien Sven Erlandsson, i sinom tid adlad även han, båda två på grund av sina insatser under kriget.

Under detta förde den förstnämnde fortlöpande dagboksanteckningar, men beträffande hans mellanhavanden med snapphanarna äro dessa märkligt nog mycket knapphändiga.

Sven Erlandsson däremot har betydligt mer att berätta om sina bedrifter som snapphanejägare i mågra minnesanteckningar, som fått titeln Promemoria om Snaphanarne. Enär promemorian icke är avfattad i jagform, vet man icke med bestämdhet, om han själv författat densamma, men däremot har den med all säkerhet nedskrivits efter Sven Erlandssons egna berättelser och förmodligen åtskilliga år efter krigets slut, eftersom vederbörandes minne åtminstone i ett fall har svikit. Sålunda förlägges Jeppe Boosons död till "strax effter slaget vid Lund", medan däremot länsmannen i Landskrona Knud Thott i ett brev till Christian V av den 13/5 1679 omtalar densamma som en nyhet.

Tidpunkten för i promemorian omtalade händelser kan fixeras i sex fall, alltså, som vi sett av det föregående, ifråga om Jeppe Boosons död, vidare Tage Bøgs död, som 24/9 1678 inrapporteras till generalguvenören i Skåne Göran Sperling av den svenske befälhavaren på Krageholm Simon Bengtsson, än vidare Hans Severins och Lille Mads död, som av Knud Thott inrapporterades till Christian V i ett brev 27/1 1679, samt striden med "Tullsagra Simon" vid Vesterstads prästgård, som Sven Erlandsson omtalar i en rapport till Karl XI av 8/10 1678, och slutligen den snapphanespetsning, som ägde rum, "då kongen stod med armeen ved S. och N. Hwedinge", alltså på hösten 1678. Sannolikt ha också de övriga episoderna, som omtalas i promemorian, inträffat efter Kristianstads fall den 4 augusti 1678. Under bara ett års förlopp hade Sven Erlandsson icke mindre än aderton "affärer" med snapphanarna, men dessa slutade dock icke alltid lyckligt för honom själv, något som framgår av nr 8, 10 och 11 i promemorian, och som också talar för berättelsernas trovärdighet.

Före kriget hade Sven Erlandsson varit tillsyningsman över greve O.W. Königsmarcks skånska gods. Han hade under denna tid blivit mycket väl förtrogen med skånska förhållanden, något som gjorde honom synnerligen väl lämpad för de uppdrag, som han erhöll efter att i december 1676 blivit utnämnd till krigskommissarie. Som förvaltare av greve Königsmarcks egendomar hade han gjort sig högeligen hatad av bönderna, eftersom han funnit ett rentav infernaliskt nöje i att på allehanda sätt trakassera och misshandla dessa. Det dröjde heller inte länge, förrän den brutale bondeplågaren blev ökänd i hela Skåne, där han av allmogen på nog så goda grunder gemenligen kallades för Sven Banketröja.

Men var han förut innerligt avskydd och hatad av sina underlydande så blev han det sannerligen icke mindre av snapphanarna, mot vilka han for fram på ett sätt, som trotsar all beskrivning. Han förde en formlig klappjakt på dessa, och bland dem, som härvid gingo hans ärenden, fanns det, sorgligt att säga, till och med infödda skåningar, som låtit locka sig av hans löften om kungliga ynnestbevis i form av skattefrihet och kontanbelöningar efter krigets slut. Dessa löften infriade han också.

Naturligtvis fick han också själv i sinom tid sin tillbörliga belöning, för att han under kriget på ett berömvärt sätt tjänat sin herre och konung. Den 3 juli 1679 blev han adlad med namnet Ehrenflycht, och samma år utnämndes han till överkrigskommissarie i generalguvernementet Skåne, Halland och Blekinge, och denna befattning innhade han sedan ända till sin död.

Sven Erlandsson Ehrenflycht eller, om man så vill, Banketröja var son till borgmästaren i Vadstena Erland Svensson. Under sina sista levnadsår arrenderade han av fältmarskalk Köningsmarcks arvingar Marsvinsholms herregård i Balkåkra socken i Malmöhus län. Han avled ogift 1713 på Hunnestad i Skårby socken i samma län, slöt sålunda själv sin ätt och fick sitt sista vilorum i Balkåkra kyrka. I denna församlings kyrkobok finner man följande anteckning om hans jordafärd: "d. 21 Apr: nu Sl wällborne H:r Krigsöf:r Commissarien Ehrenflycht begrafwen och nedsatt utj Herregrafwen i Kyrckian".

Balkåkra gamla kyrka ligger nu i ruiner, och om det funnits någon gravsten över Ehrenflycht, har denna sannolikt blivit förstörd, då kyrkan blev raserad någon gång på 1800-talet. Någon bild av hans yttre person synes heller icke ha blivit bevarad fram till våra dagar. Någon sådan finnes i varje fall icke i Svenska Porträttarkivet, och någon större förlust är det ju heller icke, ty i sin Pro memoria om snapphanarne har han av sin inre person själv tecknat ett porträtt, som ingen riddare av palett och pensel skulle ha kunnat överträffa.

En svensk assessor vid namn Wessman överlämnade år 1754 en avskrift av promemorian till den danske historikern Jakob Langebek, och från honom kom den sedan till Kgl. Bibliotek i København, där den nu förvaras. Eftersom den, författaren veterligen, icke tidigare har varit pulblicerad östansunds, bör det tvivelsutan vara av ett visst intresse för historiskt intresserade skåningar att närmare bekanta sig med innehållet i densamma och detta så mycket mer, som den ger oss en god föreställning om, hur svenskarna behandlade de oförfärade och offervilliga frihetskämpar, som i en ond och farlig tid kämpade en kamp på liv och död mot en övermäktig fiende.

"Man må", som doktor Per Sörensson säger, "klandra skåningarnas uppror mot sin edsvurne konung, men man byter dock ej om fosterland, som man byter dräkt. Manligen ha friskyttarna (snapphanarna) stritt för att befria sitt fosterland från det svenska oket, och ej var skulden deras, att Skåne ej åter kom under Danmarks krona".

Del II

Kgl. Bibliotek i København ---- Haandskrift afd. Afskrift af Ny kgl. Saml. 1076.
Communiceret af ass. Wessman 1754
Pro memoria om snaphanarne

1676 begyntes kriget i Skåne, och då bombarderade Tromp Ystad wid midsomars tide.

2:ne Regimenter stodo wid Tossebro, och då wordo de bortdriffna af de danske, ty han war starkare, hwarpå de marcherade till Carlshamn, der de stodo i 14 dagar, då kongen ankom, men blef af de danske forjagad öfwer Houby till Småland, der armeen mötte wid en by, heter Hörda.

Snaphanarne började strax effter slaget wid Lund, i Cimbrishamn träffade Sven Erlandsson dem första gången och lade ned 8 man, de andra undkommo; Sven Erlandsson låg då på Glimmingegården.

Andra gången råkade han dem uti Månstorp på andra sidan om Tunbyholm, då blef öfwerse Ribbings dräng otålig, for dett de drögde något att angrippa snaphanarne, och som han fådt en sup for myket, så grep han dem sielf an men blef af deras anförare Jeppe Bååson igenomskutin, hwilken ock tog hans hest, hwarmed han sig retirerade wid de svenskes anfall, några snapphanar blefwo på platsen, de, som sig retirerade, blefwo forfölgde, och under wägen blefwo de swenske warse Jeppe Bååsson, hwilken de forfölgde till Steenshufwud, hwarifrån, sedan alla wägar honom woro genstängde, han for ut på en steen i hafwet. Sven Erlandsson tilböd honom pardon, men han wille intet, hwarför bud skickades till Wik effter en båt och 2:ne fiskare, som skulde taga hånom fast, hwilket då han märkte, kastade han bössan i siön och alla pengarne och omsider störte sig sielf utföre, hwarpå kroppen upptågs och fördes till Nygård, der swenska partiet hade sit quarter då, där han wed fötterne blef uphängdt af 2:ne andra snaphanar i en ek, men desse 2:ne blefuo halshugne och steglade wid Mölleröd, när kongen gick till Helsingborg. Deras namn woro Pehr Siudare ifrån Siudaretorpet i Albo härad, och den andre hete Åge, alias Kongapågen, han bleff tagen i Bäretofta i Sven Larssons gård.

3. Något dereffter fik Sven Erlandsson weta, att en snaphane hade bröllop på Kronowold. På ditresan råkade han een deras anförare, som hette Tage Bög, som tilförene warit inspector, han satt och sof på hästen, till han war in på swenska partiet, som skiöt honom ihiel. Wed dett sköttet kommo de på Kronowold i rörelse, men 7 a 8 satte då liffuet till. Derifrån for partiet till Löfwestad och rastade i prästgården hoos hr Gert Uppendick, hwarifrån dett for till Röddinge, då en cronofogde, som war med partiet, skiöt en skomakare ihiel för gammalt hat, härifrån foro de till Nygård.

4. Sedan fick Sven Erlandsson weta, att snaphanar skulle wara i Slemminge sokn i et torp, som hete Tolbonn, men der war ey mer än en, som hette Hans Severin, som war anförare, och som med de så kallade grönningarne war utskrefwen att gå till Lifland men hade rymt hem. Han förswarade sig desperat, och iblandt andra blesserade han ryttmästar Klingsporre i knäet, han blef tagen och spetsat wid Åhuus sönnom för åhn. Ännu war quarteret i Nygård.

5. Råkade Sven Erlandsson ett parti af 5 a 600 man wid Söfde Mölla, han kom öster if:, och de kommo wästerifrån och träffade hwarandra vid den Wästra Söfde Mölla, attaquen warade 1/2 timma, då många snaphanar blefwo på platsen, men af wåra blefwo några sårade allenast, ty de stego af hästarna och brukte them till betäkning, när de skuto på snaphanarne. När äntligen de kommo öfwer broen, flydde snaphanarne, och 4 blewo fångne hwilka fördes till Wanneberga och lades på stegel, emedan kongen war på Liungby.

Ibland desse war en, hette lille Matz, som var född i Hoby i Ingelsta härad, som tillförne warit dragon under de swenske men rymbde bort wid Tossebro, han war capten för en deel; när snaphanarne woro på flykten, flydde han med, men som hans häst var blesserad i knäet, gick han och ledde hånom i skågen, der först 2:ne af Sven Erlandssons drängar råkade på honom, på hwilka han lössade sin bössa men förbi, hwarpå den ene Lars Roth, född uppe utj Swerie, skiöt hånom med sin pistål, att han nödgades stå på knä, härpå kom general Mortons dräng Petter, då de woro 3. De tillbådo hånom att gie sig, men han swarade ney, hwarpå oawsett han med sin palasser förswarade sig, så godt han kunde, blef nedhuggen. Snaphanarne togo och begrouffue hánom sedermera i Blentarp, men Sven Erlandsson tog hånom upp och lät föra hånom till Åhuus, derest han blef satt på stegel i kistan, sedan loket war upslaget och bortkastadt.

6. Sedan råkade han dem i Andrarum, derest anföraren eller capitainen swarte Matz ifrån Ry blef slagen med många andra af dem. 4 blefwo tagna tillfånga och steglades wid Wanneberga galga.

7. En tid derefter ströfwade snaphanarna på Alunbruket, der många woro församblade och blefwo slagna samt 7 tagne, som wid Wanneberga blefwo steglade. En bonde från Onslunda war der då och sökte effter sina hästar, som snaphanarna hadde tagit, men för det han befants hafwa kruthorn hoos sig, blef han oskyldigt ihielskutin af en ryttare, som hette Petter Tang.

Strax effter detta skulle Sven Erlandsson convoijera en stor hoop proviantwagnar till Liungby ifrån Östreslätt men blef wid södra Rörum anfallen af snaphanarne, som förfölgde hånom till Raflunda, der han nödgades lämna alt till priis och draga sig in på kiörkegården. Snaphanarne klefwo upp på takena i prästegården och skiöto på convojen, men änteligen släpte probsten dem in i kiörkan, hwarifrån de fingo bud till Liungby om förstärkning, hwilket då snaphanarne märkte, brände de då upp prästegården.

Uti ett torp i Sallerups sokn war gästabud, och der woro snaphanarne församblade, men Sven Erlandsson han kringrände huuset, och sedan han fådt ut bonden med hustru och barn, tände han eld på huuset och brändem alla inne.

I Westerstads prästegård råkade han en snaphanecapt:, som hette Tullsagre Simon. När gården war omringat, befalte Sven Erlandsson hånom komma ut, hwilket han ock giorde, och sedan den med hånom warande snaphanen öpnat porten, red han rätt igenom swenska partiet och kom oskadd derifrån utom dett, att Sven Erlandsson hand drog kappan af hånom, men den som war med hånom blef slagen.

Ett torp i Löfwestad sokn i Färs härad brende Sven Erlandsson up, för dett han fick weta, att snaphanarne hade der sitt tillhåll, något litet ther efter kom han till Löfwestads herregård med 50 man, hwilket snaphanarne fingo weta och kommo dijt samt skuto åt herregården, men Sven Erlandsson gick igenom Hejan (?) wid gården och wille coupera dem wägen, hwilket då snaphanarne förnummo, drogo de i oordning bort i tanke att winna skågen men bleffue slagne utan att få några fångar. N.N. Åstrad Grys, en bonde i Röddinge, war Sven Erlandssons kunskapare.

En juulamorgon råkade Sven Erlandsson dem i Wanstad, der de hållit sig rolige, der slog han siu ihiel.

N.B. En wid namn Lasse Persson, som war farbroder till Nills Böckar i Löfwestad, fastnade i Gringelkärret, den högg Sven Erlandsson hufwudet af.

Härifrån dråg Sven Erlandsson till Tryde och råkade en ung snaphane, som för prästens förböns skull blef harquibuserad.

Emellan Tranås och Onslunda wid Biernaberg fik han fatt en bonde, som tog sig en häst i tanke att gie sig til snaphanarne, den blef ihielskuten wid Nygård wid densamma ek, som Jeppe Boson blef hängder.

Sedermera skulle Sven Erlandsson resa till Malmö at kiöpa hästar till k: förnödenhet, och under det han rastade i Ystad, ty han kom ifrån Tundbyholm, fick han weta, att en hop snaphanar wåre i Snårestad, for han dijt och slog fyra ihiel och tog 2 med sig, som blefwe steglade i Malmö.

När kongen stod med armeen wid Söder och Norre Hwedinge, fingo wåra fouragerare fast en snaphane, som tilförene war spetsat och af de andra war lagd i en kostall, den fördes till lägret och wid Sönder Hwida (Hwedinge?) under en hög wid wägen, som går till Lund, på nytt spetsat, och när han satt på spetsen, begärde han dricka af en skiutspåik, som gick förbi och lofwade hånom derföre sin mössa.

När Sven Erlandsson for herifrån, convoyerade han de wagnar, som fördte proviant till armeen och rastade i Harlösa. Under den tiden tykte ryttarna, att dett war för långt att wänta, droge derför af men råkade ihop med snaphanarne, som wille taga hästarna ifrån them, men Sven Erlandsson kom så hastigt till hielp och slog 5 eller 6 till döds och träffade sedan deras hemwist i skogen och gjorde ett godt byte.

Sven Erlands son war på Lyngby med proviant, som han hämtat på Östreslätt; när han skulle tillbaka till quarteret på Nygård, fik han spörja, at snaphanarne 200 man starka woro dragne från Giönge härad ner på slätten och brandskattade alla byar, hwarföre han skyndade sig hem och tog 30 man med sig och öfwerrumplade dem i Heberga ängar strax wid Tranås och slog en stor deel här och äröfrade alt deras byte.