En artikel ur NST den 5 januari 1997
signerad Christer Andersson

Mellan 1043 och 1371 utgjorde Skåneland, som utöver Skåne också bestod av Halland och Blekinge, vid sex tillfällen ett eget kungarike.

Men viktigare än den världsliga makten var kyrkans makt, inte minst ur internationell synpunkt. Redan 1066 hade ordinatstiftet Lund slagits samman med missionsstiftet Dalby.

1103 blev Lund Nordens enda ärkebiskopssäte med ärkebiskopen som andlig furste över Skåneland och Bornholm, påvens legat och primas över den norska och svenska kyrkorna.

I Dalby hade man 1060 byggt Nordens enda medeltida kungaborg och Nordens första stenkyrka. Åtta år senare hade man i Skåne sammanlagt 300 kyrkor, vilket var lika många som övriga Norden.

Skapa splittring
rkebiskopen som satt på den befästa Lundagård räknades som en verklig kyrkofurste och jämbördig med de nordiska kungarna, Tillsammans blev den skånska staten och ärkebiskopsdömet Nordens starkaste politiska och andliga maktfaktor.

Detta hade till följd att kyrkomakten i Roskilde och det danska hovet försökte skapa en splittring mellan det skånska folket och deras kyrka. Danskarna kände sig överkörda och det gnisslade rejält i relationerna mellan Skåne och Själland.

Lund växte och blev alltmer betydelsefull, städerna fick sjukstugor och spetälskehus, kyrkorna som byggdes stimulerade hantverk, kulturliv och den sociala grupperingen, nya yrkesmän kom in från kontinenten, Hansan bedrev en livlig handel i Skåne, stormannaklassen var mäktig, lågadeln talrik och bönderna var fria.

Kung Valdemar
Skånelagen som skrevs 1202-1210 konstaterade att de fria männen i Skåneland aldrig tålt orätt i deras land...

Men det var långt ifrån ett lugnt och fredligt Skåneland. Svenskarna fanns hela tiden som ett hot och danskarna gjorde vad de kunde för att krossa det fria Skåneland.

Den danske kung Valdemar lyckades 1178 få bort den valde ärkebiskopen Eskil av Lund och istället placerades kungens fosterbror, den själländske biskopen Absalon av Roskilde vid makten.

Absalon uppträdde som en riktig envåldshärskare med skatter och pålagor, vilket 1180-1182 ledde till det första öppna folkkriget i Norden.

Sverige gav Skåne sitt stöd i frihetskriget men det hjälpte inte stort. Intill bron över Saxån vid Dysiebro (Dösjöbro) stod i mars 1181 ett avgörande blodigt slag där den danske kungen stod som segrare.

Frihetens nederlag
Men det avgörande slaget stod vid Höje å utanför Lunds södra infart och detta innebar slutet av resningen.

Nu inkallades den i Sverige bosatte stormannen Harald Olufsøn, vars far Olaf Haraldsøn tidigare varit skånsk kung.

Harald valdes till Skånelands kung. Han kom hem i spetsen för svensk trupp, som förstärktes av en skånsk bondehär.

Ett nytt slag väntade. Danska trupper väntade de skånska vid Lomma och slaget blev ett totalt nederlag för skåneländsk frihet och folkmakt.

Kung Harald med tillnamn Skreng flydde hals över huvud och lär ha dött 1183. En nedgång för Skåneland hade börjat och bistra tider väntade. Lund var inte längre ärkebiskopssäte för Norden. Norge fick redan 1153 en egen ärkebiskop i Trondheim och svenskarna sin i Uppsala 1164. Det inkomstbringande sillfisket sviktade. De skånska bönderna och den skånska adelns styrkor kunde inte hävda sig mot det yttre trycket och anfall, Utgifterna var större än inkomsterna.

Men, det skulle bli värre under de kommande århundradena. Klimatförsämringen under slutet av 1200-talet präglades av långa, iskalla vintrar, som följdes av missväxtsomrar, nödår och hög dödlighet.

Så inleddes 1300- talet med usel ekonomi, makten i andra händer, oro vid gränserna.

Nordtyska städernas flotta angrep och brände 1312 Skanör och Falsterbo, som var centrum för den betydelsefulla Skånemarknaden. 1318 gick svenskarna över gränsen norr om Örkelljunga och striderna fortsatte borta vid Finjasjön. "Skåne trampas av göterna och brändes med eld" säger en minnesvers.

Till allt elände pantsattes Skåne 1329 till den holsteinska greven Gert tillsammans med Blekinge och delar av Själland, samt till en annan holsteinsk greve hela Jylland och Fyn. Bondehär.

Holsteinarna tog hjälp av fogdar att krama ut det sista ur den skånska . adeln, borgarna och bönderna. Under ett par år fortsatte den närmast totala utplundringen av befolkningen, men sedan slog skåningarna rejält tillbaka.

En skånsk bondehär drev holsteinare och andra tyskar framför sig mot Lund, där cirka 300 av dem sökte skydd i domkyrkan. Men skåningarna hejdades inte utan slaktade den till sista man. Så stod man där, utan styre. Och utan beskydd.

Enligt Skånelands författning hade skåningarna rätt att tillsätta och också avsätta en kung. Stormännen och kyrkans dignitärer fann att den enda lösningen på alla politiska problem, nu när danska riket upplösts var att välja en ny.

Den enda kandidaten, som kunde ge trupper till skydd mot hämndlystna tyskar. var Sveriges och Norges kung Magnus Eriksson. Han tackade ja och mottog den skånska kungavärdigheten i Kalmar 1332.

Valdemar sålde sig
Kung Magnus förnyade 1340 det skånska prästerskapets, adelns, städernas och böndernas gamla friheter och rättigheter. Detta för att stärka sin position mot den danske kungen Valdemar, som ömsom var ett hot, ömsom en bundsförvant.

Valdemar sålde 1343 sin rätt till Skåne, Halland, Lister och Blekinge för 34 000 mark silver. Pengar han behövde för sitt krig mot de holsteinska grevar som höll större delen av Danmark i pant. Men nu lierade med kung Magnus.

Några år senare blev läget ännu krångligare. 1356 förlorade Kung Magnus Norge och dessutom hade hans son, Erik Magnusson, stora ambitioner. Han bedrev ett maktspel med svenska stormän, tyskar och holsteinare.

Magnus siste kungen
Och med trupper härifrån marscherade Erik in i Halland och Skåne och i oktober skrev han sig som Erik, Sveriges och Götes konung och Skåneländarnas herre. Men då erbjöd Valdemar Magnus sin hjälp...

Erik dog 20 år gammal. Magnus Eriksson blev den siste skånske kungen. 1360 fick han lämna Skåne till den danske kungen, som nu - åter hade samlat ihop alla resterna av det forna danska riket. Valdemar gick till historien som Atterdag, men det är en helt annan historia.