FREDEN I FREDRIKSTAD
DEN 17 SEPTEMBER 1809
Bakgrund
Slaget vid Friedland, en liten ort i Ostpreussen,
i juni 1807 anses som grunden för den svenska förlusten av Finland. Tsar
Alexander i Ryssland var den förlorande parten medan Napoleon och Frankrike kom
att diktera villkoren då de båda kejsarna möttes på en flotte mitt i Njemens
flodfåra vid staden Tilsit. Överläggningarna resulterade i en serie avtal, där
vissa klausuler var hemliga. En av dessa innebar att Sverige-Finland skulle
tillhöra den ryska intressesfären. Därest inte Storbritannien slöt fred med
Frankrike före den 1 december 1807, skulle Sverige- Finland, Danmark-Norge och
Portugal beordras att stänga sina hamnar för engelska fartyg. De tre länderna
skulle dessutom förklara krig mot Storbritannien och om något av länderna inte
efterkom beslutet skulle det betraktas som fiende. Som vi vet sällade sig Gustav
IV Adolf i Sverige-Finland genom sin politik till Frankrikes fiender och därmed
var tsar Alexander av Ryssland, i kraft av avtalet i Tilsit, tvingad att inleda
krig mot Sverige-Finland. I all korthet är det också bakgrunden till den svenska
förlusten av sin östra rikshalva.
Krigets förlopp
Den 21 februari 1808 gick en rysk armé över den svensk-finska
gränsen öster och under sommaren 1809 stod det klart att Sverige- Finland var på
väg att förlora kriget. Det skulle föra för långt att gå in på orsakerna, men vi
kan bara notera, att i det romanlika förloppet ser man en hel serie av misstag,
dålig planering, brister på strategi och taktik, uppgivenhet, myteritendenser,
odugliga befälhavare o s v. Mot slutet stod de ryska trupperna t o m på svensk
mark och hotade den svenska huvudstaden! Så t ex intogs Umeå då de mjäkiga
svenskarna retirerade ända till Härnösand, samtidigt som de kvarvarande
svensk-finska styrkorna kapitulerade utan villkor i det nordligaste
Västerbotten, med andra ord; hela förloppet utvecklade sig steg för steg till de
försuttna chansernas krig!
Om freden i Fredriksstad
Sommaren 1809 stod det klart att kriget var förlorat och det
gällde då att få ett slut. I sonderingarna föreslog svenskarna Åbo som
förhandlingsplats, men tsar Alexander menade att Stockholm var den lämpligaste
platsen. I tvisten om lämplig plats enades man slutligen om Fredrikstad.
Det blev förhandlingar i katastrofens tecken. Finland var förlorat och de svenska besittningarna i Nordtyskland hade förlorats i kriget mot Frankrike. Den svensk-finska armén i Finland hade förlorat upp mot 60.000 man under de oupphörliga reträtterna i form av stupade, som dött till följd av sjukdomar eller frusit ihjäl under den stränga vintern 1808-09. Det berättas, att då de sista förbanden nådde Torneå och Haparanda var det bitande kallt och ögonvittnen berättade om de halvdöda soldaterna, som "mera liknade skuggor än människor".
Chef för den svenska förhandlingsdelegationen blev diplomaten, militären och kosmopoliten Curt von Stedingk, en man som kände sitt Ryssland som mångårig diplomat i landet. Han biträddes av Anders Fredrik Skjöldebrand, en väl anskriven militär i det svenska etablissemanget.
von Stedingk fick vittgående fullmakt av den svenska regeringen om stora territoriella eftergifter. I första hand att avstå hela Finland intill dess gräns mot Sverige i form av Kalix älv! I andra hand skulle von Stedingk om möjligt försöka behålla Åland inom Sverige samt att rädda det svenska folkhushållets behov av viktiga produkter, som man sedan århundraden pumpat ut från Finland i form av skogsprodukter mm. Vidare att Karl XIII erkändes som kung i Sverige efter den avsatte Gustav IV Adolf samt att Sveriges anspråk på Norge skulle erkännas av Ryssland .
Den ryske förhandlingschefen - greven och utrikesministern Rumjantsev föreskrev vissa villkor för freden i en skrivelse av den 14 maj 1809. Bl.a. att Sverige skulle sluta fred med Rysslands allierade Frankrike och Danmark, att Sverige skulle ansluta sig till kontinentalsystemet att utestänga alla varor från det brittiska imperiet och att Sverige skulle erkänna kravet på en rysk gräns i Bottniska viken och Kalix älv i norr. Innebärande att Sverige avträdde hela Finland samt den del av Finland som ligger mellan Kalix älv och den nuvarande gränsen i Torne och Munio älvar och därtill även Åland. Om Sverige utan reservationer godkände dessa krav var den svenske förhandlaren von Stedingk välkommen till Fredrikstad. I den formen behövdes det inte några särskilda förhandlingar eftersom det från början var fråga om ett diktat av en segrare.
Här kan vi lämna det inledande förloppet med den svenska delegationen Åbo, varifrån man fick resa vidare till den anbefallda platsen Fredrikstad och att de under resan konfronterades med en krypande inställsamhet till de nya herrarna i landet.
Tsar Alexander proklamerade för Finlands folk: "Ert lands gamla författningar och privilegier skall vidmakthållas." Ett psykologiskt smidigt beslut, som i verkligheten kom att innebära att det finska folket för första gången i sin historia fick rätten till viss självstyrelse. Således den raka motsatsen till hur Sverige under tidernas lopp behandlat sina finska bröder!
Vid förhandlingarnas början förband sig Sverige, att sluta fred med Frankrike och Danmark och även att ansluta sig till Napoleons blockadsystem. Så återstod de territoriella problemen, det gällde den svenska gränsen i norr, Åland, Finland och kanske hela eller halva Sverige. Rumjantsev hävdande tsarens ord, att de frågorna inte var förhandlingsbara. Napoleon hade nämligen i Tilsit gett den ryske kejsaren fria händer och Alexander kunde, om han så ville, bemäktiga sig hela Sverige-Finland. Mot det fanns det några "men"; det ena var att Ryssland var i krig med Turkiet, det andra att de ryska statsfinanserna talade för fred och det tredje hotet i form av Napoleons erövringspolitik.
I den svenska huvudstaden förordade ett särskilt riksdagsutskott en fred till varje pris, hur hårda villkoren än skulle bli. von Stedingk fick en vidsträckt fullmakt att föra förhandlingarna till ett slut och på allt sätt tillvarata de möjligheter till kompensationer som kunde tänkas komma fram under förhandlingarna. Då uppkom frågan: "Om Sverige avstår från Åland, vad får vi då i kompensation?" von Stedingk och Skjöldebrand beskrev området mellan Kalix och Torneå älvar som en nästan obebodd helt värdelös ödemark, trots att man redan då kände till de rika malmfyndigheterna i Kirunavaara, Luossavara och Gällivare, där man för övrigt redan vid den här tiden börjat bryta malm.
Denna argumentering samt att von Stedingk i det skedet råkade bli sjuk ledde till, att tsaren och Rumjantsev inte ville se någon annan svensk chefsförhandlare och därför satt tsar Alexander i S:t Petersburg och ritade med en rödpenna den nya gränsen på den svenske ambassadören Hermelins karta, således den gräns som i dag utgör gränsen mellan Sverige och Finland. I byte fick ryssarna hela den Åländska övärlden, som egentligen var en del av det gamla Sverige. Därmed sades det efteråt, att malmfälten vid Kirunavaara och Loussavaara "räddades åt Sverige" men vi skulle också kunna säga; "på Finlands bekostnad".
Med facit i handen vet vi att det finska folket fick en vidsträckt självstyrelse inom det ryska rikets gränser. Således åtminstone viss frihet från ett herrefolks utsugande överhet, som man tvingats leva med från 1100-talet till 1809 under det svenska riket.
Och von Stedingk? Jo, han återvände till S:t Petersburg på tsar Alexanders inbjudan och var också närvarande då fredsdokumentet ratificerades den 13 oktober 1809. Det sägs att von Stedingk både hyllades och beundrades i den ryska huvudstaden och i Sverige upphöjdes han till greve. Han hade ju dessutom fått tsarens löfte, att svenskarna fick fria händer vad det gällde eventuella planer på och mot Norge.
I all korthet, så gick det således till när Finland förlorade en bit av Finland och Sverige en bit av Sverige. De största förlorarna var kanske det finska folket i Tornedalen, som aldrig har erkänts som en minoritet i Sverige och som heller aldrig lyckats förmå den svenska herre makten att accepterades språk i de egna skolorna! Därom kan det skrivas mycket, men i tystnadens land Sverige varken skriver eller talar man om sådant!
Och allt detta är faktiskt sant!
Uno Röndahl