Alltfler ifrågasätter numera statens rätt att blanda sig i människors dagliga sociala och kulturella liv på det sätt som den gjort under hela 1900-talet. Man ser detta motstånd mot staten i Europa genom att många regioner vägrar att låta sig detaljstyras från statens centrum - Skottland, Katalonien, Flandern, Baskien för att nämna några exempel. Vi ser det i Ryssland där regionerna inte längre bryr sig om vad som händer i Moskva. Men vi ser det också här i Norden - medborgarna har blivit alltmer obenägna att vilja betala skatt, man fuskar med bidragen, företag flyttar utomlands, etc. En rörelse från statligt styre uppåt mot EU och neråt mot regional demokrati är tydlig på många håll idag.

Utifrån denna synvinkel är Jerker Swansteins önskan om ett större regionalt självstyre förståeligt och i tiden. Men betyder det att man helt kan bortse från staten och kräva regional självständighet á la Jerker Swanstein? Knappast, och detta av två skäl. Det ena är att det är en orealistisk och ogenomförbar tanke i dagens Europa och det andra är att det ur demokrati- och välståndsynpunkt heller inte är önskvärt.

Det är orealistiskt därför att den, oavsett vad man än anser om staten som politisk instans, har etablerat sig mycket väl både som styrorgan inom det egna landet och som huvudaktör internationellt. Den har också (tyvärr, anser många europeiska regionalister) positionerat sig mycket väl inom den Europeiska Unionen. Var man än skrapar på ytan så döljer sig statens representanter under fernissan.

I kommissionen, den regionala kommittén och Coreper sitter statens betrodda och fattar besluten. Åtminstone för Sveriges del liknar EU- parlamentet alltmer en reträttplats för f.d. ministrar och politiska trotjänare inom partierna - personvalsmöjligheterna är minimala. Även i rena regionala kulturorgan, som det av EU-parlamentet finansierade språkorganet EBLUL, sitter representanter utsedda av staten i kommittéer och bl.a. bestämmer vilka regionspråk i Europa som skall få nåden att överleva.

Det är sålunda inte realistiskt att tänka sig att EU-kommissionen inom överskådlig tid skulle ha intresse i att inleda en direkt kommunikation med Region Skåne mot den svenska statens vilja, i det fall Skåne väljer att bryta med Sveriges Riksdag, som Jerker Swanstein föreslår.

Den andra frågan är om det verkligen är önskvärt att bryta med Sveriges Riksdag och etablera regionalt självbestämmande i Skåne. Vi kan inte bortse ifrån att den svenska centralpolitiken har medfört att det finns flera områden inom vilka regionerna idag har dålig kompetens, bristande strukturella och ekonomiska förutsättningar samt en osäker historisk och kulturell identitetsuppfattning hos befolkningen. Det senare en förutsättning för att demokratin skall fungera väl på det regionala planet.

Snabba sociala och demokratiska förändringar har sällan varit till gagn för befolkningen, det har 1900-talets revolutioner visat. Istället måste siktet vara inställt på en långsam och målmedveten förändringsprocess mot en decentralisering - regionalisering - av det politiska och administrativa livet. För detta har EU och Europarådet lagt upp en plan genom tillkomsten av några viktiga demokratiska och administrativa hjälpmedel:

• NUTS-klassificeringssystemet. En regional indelning ligger till grund för EU:s statistik och regionalpolitik.

• Regionkommittén. En instans som med Maastricht-avtalet blivit alltmer viktig och i vilken bl.a. sjukvård- och hälsofrågor, språk- och kulturfrågor och regionala transportfrågor skall förankras.

• Subsidiaritetsprincipen. Ett viktigt politiskt förhandlingsverktyg inom EU och som formulerats i den föreliggande konventionen European Charter of Regional Self-government (ECRS) Det är här som subsidiaritetsprincipen tydligast är formulerad: "Offentliga beslut skall generellt och med fördel tas av de beslutsfattare som är närmast medborgarna. Om beslut skall tas på andra beslutsnivåer skall nyttan och omfattningen vad gäller krav på effektivitet och ekonomi överväga."

Jerker Swanstein kräver för Skånes del en omedelbar frigörelse från den svenska centralstyrningen genom att lägga ner arbetet i den svenska riksdagen. Detta är, enligt min uppfattning, både orealistiskt och icke önskvärt. Istället bör vi alla, på alla nivåer - även i den svenska riksdagen - arbeta för att Sverige skall bli en bättre plats att bo på genom att försöka förändra den centralorienterade svenska kulturpolitiken i europeisk riktning. Den bör utformas på ett sådant sätt att den stödjer regional kulturutveckling, ekonomi och sysselsättning samt, inte minst, en regional demokrati och folklig gemenskap där närhet, samverkan och delaktighet i det politiska livet spelar en viktig och avgörande roll.

Vi måste tillsammans arbeta för att en ärlig och djup samverkan kommer till stånd på det regionala planet mellan samhällets alla aktörer - inklusive med närings- och kulturlivet. Sverige måste anpassa sin politik så att den skånska identiteten kan lyftas fram som en viktig och relevant faktor, även i relationerna över Sundet. Den skånska kulturen och identiteten måste bli en jämställd del av den så omtalade kulturella mångfalden i Europa.

Detta betyder att vi alla, som jag ser det, måste stödja det nya regionala styret i Skåne, trots alla dess nuvarande brister. Vi måste alla se över situationen i regionen och fråga oss vad vi kan göra för att förbättra förutsättningarna i regionen vad gäller storlek, statistik, beslutslinjer, funktionsregional anpassning av den offentliga sektorn samt för att förstärka det politiska mandatet så att vi på ett effektivt sätt kan förhandla med staten i olika frågor. Demokratin, Europa-anpassningen, decentralisering och regionalt välstånd kräver att subsidiaritetsprincipen i framtiden måste fås att gälla fullt ut.

Göran Hansson
Marieholm

© SSF