Svenska bör endast vara ett regionspråk

Den svenska språknämnden föreslår att svenska språket skall säkras att vara ett samhällsbärande komplett språk i Sverige och officiellt språk i EU. (SDS 9/4-98) Detta krav ställs naturligtvis utifrån ett synsätt som har staten som primärt huvudelement. Men vi är nu på väg in i en tillvaro där staten håller på att minska i betydelse, kanske i framtiden inte ens vara den viktigaste samhällsramen.

Inför en sådan utveckling är det inte alls självklart att statsspråkens position skall förstärkas. Om man nu vill verka för en språklig mångfald – vilket Svenska språknämnden använder som argument för att stärka svenskans ställning inom EU - så är i verkligheten många statsspråk hinder för en sådan. Officiella statsspråk krävs av de flesta av de 197 stater som finns i FN. Flera av dessa har samma språk som statsspråk (t.ex. engelska) så antalet i statsspråk är egentligen ännu färre. En kulturpolitisk utveckling med de officiella statsspråken som huvudelement blir istället till en utarmning på språkområdet eftersom det finns mer än 6000 olika språk i världen idag.

Detta innebär att det naturliga språket idag för många människor inte är statsspråket. Att säkra denna språkliga mångfald innebär nog att man, i motsats till svenska språknämndens förslag, måste dämpa statsspråkens inflytande och dominans.

I en global politisk och ekonomisk miljö är det svenska språket för litet, vilket bl.a. tar sig i uttryck i dyra böcker och för dyr filmproduktion. Istället för att, som svensk språknämnd föreslår, befästa det svenska språkets existens i lagstiftningen, bör vi istället öppna upp för två utvecklingsvägar. Dels uppåt för att bana vägen för en anpassning till en mera effektiv och tidsenlig marknad. Dels nedåt mot en regional språkutveckling i enlighet med EU:s mångfaldsbaserade politiska mål och ambitioner på kulturområdet.

För en sådan anpassning uppåt har vi speciellt goda förhållanden i Norden. Vi har unika möjligheter att samordna de nordiska språken till ett gemensamt officiellt nordiskt skriftspråk. Detta skulle innebära en helt annan marknad för trycksaker, böcker, film etc. - en mycket bred bas på över 25 miljoner människor. Allt skulle kunna göras billigare, översättningar och böcker skulle kunna ges nya möjligheter och det nordiska skriftspråket skulle säkert kunna bli rikare och mera nyanserat än de nuvarande statsspråken.

Med detta nordiska skriftspråk som bas kunde de regionala folkliga språken förstärkas i kulturregionerna. En sådan språkutveckling skulle också medverka till att det allmänna nordiska konceptet fick en starkare ställning. I Norden har vi stort sett allting gemensamt. Varför skall då små skillnader mellan de norska, danska och svenska språken framhävas, när detta både är ur takt med europeisk utveckling och motverkar kulturell regional mångfald.

För en anpassning nedåt mot regionerna ser vi från ett europeiskt perspektiv att statsspråken i framtiden alltmer kommer att ifrågasättas. Franskan som det statsbärande språket i Belgien är redan passé, i Katalonien ifrågasätter man Castilianskan som statsspråk för hela Spanien och i Frankrike är Breton på väg mot en renässans.

I ett EU-perspektiv ser vi att språkfrågor skall hanteras regionalt, vilket Maastrichtavtalet gör klart i reglerna för regionkommitténs ansvarsområden. Detta befäster ytterligare tanken om att språk och kultur har andra gränser än statens. Svensk språknämnd är i detta perspektiv – i ett regionalt Europa – en ren Svealandsföreteelse.

I grund och botten är ju svenskan Mälardalens regionspråk, danskan är ett Köpenhamn-Själländskt regionspråk och i Norge finns två officiella språk. Ett officiellt språk är - säger man - ett språk "som har en armé bakom sig". I det nya regionernas Europa håller centralregionerna på att förlora sin "armé" vilket banar väg för en renässans för regionkulturerna. Detta bådar gott för en utveckling mot en verklig kulturell mångfald, också språkligt.

Genom att reducera statsspråkens status till det de egentligen är – regionspråk – kan vi skönja en lösning på EU:s problem med för många officiella språk när utvecklingen mot öst kommer igång. Det räcker egentligen med ett par officiella språk – förslagsvis engelska, franska och tyska. Kanske också spanska. Och varför inte Nordiska?

Marieholm den 14 april 1996

Back
Main