| |
En ny konfrontation står för dörren. Etnisk
rensning förekommer nu mitt i Europa - Milosevic och serberna
fördriver kosovoalbanerna till bergen och deras bostäder bränns till
grunden. EU, Nato och FN verkar stå handfallna - oenighet mellan
stormakterna förhindrar ett resolut ingripande för att få ett slut
på lidandet.
Men är inte Milosevic bara ett symptom på ett mera grundläggande
problem? Nämligen att staten som politisk företeelse håller på att
spela ut sin roll och i sig blivit en del av hotet mot
mänskligheten. Erfarenheterna från de senaste hundra åren har
tydligt visat att staten som politisk, administrativ och juridisk
institution i grunden är konfrontatorisk och konfliktsökande. Med
skrämmande regelbundenhet producerar den despotiska ledarskap som
orsakar elände inom det egna landet och i många fall även håller den
övriga mänskligheten som gisslan.
Fram till andra världskriget var det mellanstatliga krig och
konflikter som dominerade. Det var i den andan som det s.k.
internationella samfundet växte fram. Det var under dessa premisser
som FN och andra organisationer skapades, det internationella
juridiska systemet byggdes upp och den globala ekonomin formades.
Under de senaste decennierna har förutsättningarna emellertid
förändrats.
Konflikterna är numera huvudsakligen inomstatliga - brott mot de
mänskliga rättigheterna sker av statsmakter mot den egna
befolkningen. Man kan också konstatera att vissa stater har totalt
fallerat och saknar centralt styre medan andra har förlorat
kontrollen över delar av sitt territorium. Men den internationella
folkrätten har hittills ignorerat detta faktum. Man ser fortfarande
på staten som den enda accepterade och suveräna enheten i det
globala mönstret.
FN har få möjligheter att ingripa innan det är för sent, staternas
interna angelägenheter ligger utanför dess mandat. NATO är
huvudsakligen en europeisk klubb utan globalt inflytande. IMF:s
uppdrag är att hjälpa regeringar tillbaka på fötter oavsett på
vilket sätt dessa slarvat med ekonomin och vilka konsekvenser detta
än får för befolkningen inom staten. EU som organisation hämmas av
att historiskt oeniga medlemsstater har det avgörande inflytandet
över besluten. Detta lämnar fältet fritt fram för despotiska
statsledningar att härja fritt och relativt ostört inom sina
gränser.
Dagens situationen i Kosovo är bara ett exempel i en lång rad av
konflikter och krig under de senaste decennierna där död och lidande
för den egna befolkningen blivit resultatet av statsledningarnas
oförmåga att uppföra sig på ett civiliserat sätt.
Sedan 50-talet har c:a 10 miljoner människor dödats i inomstatliga
väpnade konflikter i mer än 22 stater. Enligt UNISEF har bara under
80-talet 2 miljoner barn dödats i denna typ av konflikter, 4-5
miljoner barn har blivit allvarligt handikappade, 12 miljoner har
blivit hemlösa och ytterligare 10 miljoner barn har blivit gravt
traumatiserade. Enbart under 1995 förekom mer än 26 inomstatliga
konflikter i världen där mer än 1000 personer dödats - Afghanistan,
Algeriet, Angola, Armenien, Bosnien, Burma, Burundi, Tjetjenien,
Colombia, Georgien, Guatemala, Indien, Irak, Kenya, Liberia,
Pakistan, Peru, Filippinerna, Rwanda, Sierra Leone, Somalia, Sri
Lanka, Sudan, Tajikistan, Turkiet, m.fl.
Blir resultatet av ett eventuellt NATO-angrepp mot Serbien att det
grundläggande hotet försvinner och vi alla kan pusta ut? Knappast.
Erfarenheterna under det senaste seklet pekar istället på att det
bara är en tidsfråga tills en ny despot någon annanstans i världen
tar ledningen över statsapparaten. Problemet med Irak är fortfarande
olöst. I Iran - liksom i Libyen - finns, enligt forskarna, 100-tals
ton av kemiska massförstörelsevapen, bara för att nämna några
exempel. Frågan är inte om utan när dessa stater blir föremål för
Kofi Annans nästa brandkårsutryckningar. Enligt internationella
bedömare är Dagestan inom Ryssland nästa område som kan explodera,
likt Tjetjenien och Jugoslavien. På grund av det internationella
statsystemets rädsla för Moskvas reaktioner görs inga försök idag
för att lösa konflikterna där.
Är det inte dags för det internationella samfundet att fråga sig vad
det är för grundläggande mekanismer inom statssystemet som
producerar dessa despotiska och destruktiva ledarskap? Varför är det
så svårt att komma åt problemen inom en stat innan de växt till
sådana proportioner att mänskligheten gång på gång skall behöva
hållas som gisslan i det geopolitiska globala spel de orsakar?
Staten som politisk och administrativ institution är relativt ny som
företeelse och är högst ett par hundra år gammal. Mer än 125 av
världens 197 stater är mindre än 50 år gamla. Detta kan förklara den
brist på legitimitet som många statsledningar åtnjuter, dels inåt
mot den egna befolkningen och dels utåt staterna emellan. Statens
ambitioner att ignorera och eliminera de gamla kulturregionerna - de
ursprungliga nationerna - är ofta den grundläggande orsaken till de
konflikter som uppkommer, ett faktum som blir allt svårare att
bortse ifrån.
Vi kan idag notera att det på det globala planet, både inom
organisationer som FN och Europarådet, går utvecklingen inom de
mänskliga rättigheterna bort ifrån fortsatt centralt statsstyre och
mot regionalt självbestämmande. De traditionella mänskliga
rättigheterna för individer i en stat kompletteras nu med
rättigheter för grupper av individer med gemensam kulturell,
historisk och språklig bakgrund.
Det är utifrån detta perspektiv - fred och kulturell utveckling -
som EU-samarbetet skall ses. Inom Europa kommer, om allt går som
många hoppas, statens inflytande att minska betydligt de närmaste
årtionden och ersättas med ett starkare människonära demokratiskt
inflytande i regionerna. Europas gamla kulturregioner - det finns
minst 120 sådana - kan inom en snar framtid komma att återfå en stor
del av det självstyre som staterna tagit ifrån dem under årens lopp.
Milosevic angrepp på de egna folken inom dess gränser är bara ett
aktuellt exempel på de flagranta brott mot de mänskliga
rättigheterna som många statsledningar gör sig skyldiga till.
Kosovoalbanerna har i många år sökt regionalt självstyre vilket
förvägrats dem av serberna.
En uppmjukning måste ske av det internationella statsystemets stela
pragmatism i en föränderlig värld. Kravet på regionalt
självbestämmande måste kunna accepteras som ett legitimt och
realistiskt intresse inom det internationella systemet för att
undvika krig med allt mänskligt lidande som följer med detta.
"Hellre 1000 Luxemburg än ett Sovjetunionen", sade en gång EU-
parlamentarikern Otto von Habsburg.
Göran Hansson
Marieholm
© SSF |
|
