1945. Ett Europa i ruiner för andra gången under samma århundrade med nära 27 miljoner dödade enbart i Europa, varav ca 10 miljoner civila. En hård efterkrigstid tog sin början i det svaga och splittrade Västeuropa. Redan under de första åren efter krigets slut började statsmännen tala i termer av europeisk enhet för att förebygga nya katastrofer - enhet av fri vilja i former av ett framtida "Europas förenta stater". De avgörande impulserna kan också ses mot bakgrund av Sovjetunionens hotfulla dominans i östra Europa.

Redan 1946 konstituerades en federalistisk fredsrörelse i Luxemburg, syftande till en pånyttfödd "Europarörelse". Rörelsen fick luft under vingarna genom Churchills appell "United Europe" på en konferens i Haag 1948. Han talade där inför representanter för politik, näringar och kulturliv från de Västeuropeiska länderna. Nästa steg togs våren 1949 i form aven officiell inbjudan från den engelska regeringen. Resultatet blev den politiska samorganisationen "Europarådet", som omfattade hela den västeuropeiska sfären, inklusive Grekland och Turkiet och preliminärt även Västtyskland. Således en rådgivande församling, i form av ett slags europeiskt parlament, bestående av delegater valda av medlemsländerna  i proportion till befolkningens antal. Rådet sammanträdde första gången i Strasbourg i augusti1949. Då tillsattes också olika organ för politiska, ekonomiska och kulturella samarbetslinjer.

I en del av de kontinentaleuropeiska länderna fanns det då en utbredd önskan om verklig integration i politiskt och ekonomiskt avseende. Det var välkända statsmän som företrädde dessa tankar, som Adenauer i Tyskland, Monnet och Robert Schuman i Frankrike, De Gasperi i Italien, Spaak i Belgien m fl. Men till en början seglade man i motvind och motarbetades eller möttes med förstrött intresse från brittisk och skandinavisk sida. Utan att förtröttas bröt man nya egna banor i försöken att ena Västeuropa och det gav upphovet till de s k europeiska gemenskaperna mellan "de sex": Belgien, Frankrike, Italien, Luxemburg, Nederländerna och Tyskland.

Offentliggörandet skedde den 9 maj 1950 då den franske utrikesministern Robert Schumanlade fram den s.k. "Schumanplanen", som gick ut på en sammanslagning av marknaderna för kol och stål i Västeuropa. Syftet var delat, ty dels var det ekonomiskt för en expansiv utveckling av ländernas tunga industrier, men i första hand var bakgrunden av politisk karaktär, eftersom en integrering av kol- och stålindustrierna skulle för framtiden omöjliggöra väpnande konflikter i Västeuropa. Storbritannien, som också inbjöds, sade nej.

Planen förutsatte en vittgående överstatlighet i form gemensamma institutioner, som skulle taö ver en del av medlemsstaternas suveränitet. Det var ett av skälen till att Storbritannien inte ville vara med. Schumanplanens resultat blev ett fördrag mellan "de sex" - det så kallade "Parisfördraget" 1951 (CECA, Communauté Européenne du Charhonet de 1'Acier), även kallad "Montanunionen". Gemenskapens verksamhet kom igång 1952.

Nästa fas i utvecklingen var förberedelser för en "Europeisk Försvarsgemenskap", som emellertid strandade på den franska nationalförsamlingens motstånd 1954. Följande år 1955 samlades de sex ländernas utrikesministrar till en konferens i Messina och där beslöt man utarbeta en plan för en gemensam marknad omfattande alla sektorer av det ekonomiska livet. Ett hektiskt arbete med imponerande snabbhet och beslutsamhet ledde till, att man på mindreä n två år tagit fram erforderliga fördragstexter. Slutprodukten blev två fördrag, ett om den "Europeiska Ekonomiska Gemenskapen" (CEE, Communauté Economique Européenne) i Sverige bekant som EEC, European Economic Community. Det andra fördraget innefattade den "Europeiska Atomenergi-gemenskapen"(CEEA, Communauté Européenne de 12 'Energie Atomique), vanligen betecknad som "Euratom". Båda dessa fördrag jämte vissa anknytande texter undertecknades av de sex medlemsländerna i mars månad 1957 i Rom.

De har tre gemenskapsfördragen kan ses som en enhet såtillvida, att de vilar på gemensamma politiska grundtankar, även om det finns skillnader mellan Parisfördraget och de båda Romfördragen. Den del av fördragen som spänner över det största fältet är emellertid CEE(EEC).Det kan ses mot bakgrund av att Romfördraget också blev grunden för ett omfattande rättsligt regelsystem för gemenskapens länder.

Med otrolig energi och sakkunskap spaltar Romfördraget upp detaljerade regler för rådet, kommissionen, parlamentet och den ekonomiska och sociala kommittén samt ett rättssystem med rättsakter för förordningar, direktiv, beslut, rekommendationer och yttranden med olika rättsverkningar. Där finner man t ex gemenskapsrätt och nationell rätt och om EG-domstolens behörighet som författnings- och förvaltningsdomstol o s v.

De s k "fyra friheterna" ledde till fyra särskilda kapitel i Romfördraget, ett om fri rörlighet för arbetskraften (art. 48-51), ett om etableringsrätt (art. 52-58), ett om tjänster (art. 59-66) samt ett om kapital (art. 67-73). Regler för jordbruks- och transportpolitiken drogs också upp (art.38-47) liksom konkurrensregler, skatteregler. Inom socialpolitiken kan nämnas fördragets art.119, som bl a ålägger medlemsstaterna "lika lön" för män och kvinnor med samma arbete. Och därtill kommer de "fyra rötterna".

1973 utökades gemenskapen med Danmark, Irland och Storbritannien och 1981 tillkom även Grekland. 1985 presenterades den s k "Vitboken" med planer för målet fri och gränslös rörlighet för varor, tjänster, kapital och personer med slutmålet 1992 och 1986 blev även Spanien och Portugal medlemmar i dåvarande EG. 1991 kom Maastrichtfördraget och i november 1993 bytte EG namn till EU - målet i form av visionerna 1948 var nått – den "Europeiska Unionen"!

© SSF