DECEMBER 1994

Ett spöke rör sig i den svenska samhällsdebatten. Detta spöke är inget fantasifoster utsprunget ur skuggspelet i dunkla slottsvalv. Istället är det ett högst påtagligt fenomen med rötter i den Roskildefred som blev så historisk för Norden.

Det spöklika gäller den geopolitiska obalans som uppstod 1658 och som in i vår tid ger problem. Speciellt gäller detta staten Sverige som genom sina erövringar tillskansade sig områden som skapar spänningar i riket. Inte minst i EU-debatten och i de strukturförändringar som krävs inför EU-medlemskapet huserar spöket från Roskilde.

I Roskilde fördes Skåneland, Bohus och Jämtland/Härjedalen över från det danska till det svenska. Trots de ansträngningar som gjorts av det svenska centralmakten att söka övertyga befolkningen om det naturligt i dessa annekteringar, så borde det idag stå klart att så inte är fallet. Geografiskt, ekologiskt, kommunikationsmässigt m.m. så bör Sydskandinavien höra ihop och Jämtland/Härjedalen höra till Norge.

När vi idag står inför en situation där de europeiska maktpolitiska gränserna nerprioriteras då tar den logiska geografin över och de organiska sambanden framträder. Då utan starka stater i Europa får vi naturliga regioner. Då tenderar Skåneland att samla sig kring Köpenhamn/Malmö-Lund-centrat och Jämtland ser sin framtid ihop med Tröndelag.

Denna naturliga ordning ger den svenska statsmakten frossa. I flera hundra år har man från Stockholm drivit tesen om Sverige i betydelsen ett land, ett folk, ett språk och en historia. Denna rikslögn har accepterats, men i regionernas Europa hållen den inte längre. Den nya verkligheten vill man dock inte acceptera i centralkorridorerna. Anledningen är helt klar. Stockholm och Mälardalen (Svealand) lever gott på att hela riket fungerar som matarområde med kapital humanresurser och råvaror. Investeringarna i framtiden är enorma i Stockholms regionen i förhållande till övriga riket. Därför gäller det för centralmakten att hålla allt tal om regional jämlikhet nere - folklig demokrati, regionparlament, historisk osanning, inrikes kulturell mångfald etc. etc.

Därför har Sverige också hamnat på kollisionskurs med EU i regionfrågorna. EU önskar det sk NUTS-regionsystemet antaget med tyngdpunkt på vad som benämns Basic Regions. Om dessa Basic Regions skall ha kvalitet skall de följa den logiska geografin, ha kulturell och historisk förankring och egna beslutsmässiga parlament.

Sverige har försökt att spela ut med att varje kommunförbund skulle vara en region, ett förslag som bara har ett syfte nämligen att fasthålla Stockholm som beslutsfattare i alla överkommunala frågor. Detta har avvisats av EU.

I den regionkommitté som skapats och där Europas Basic Regions skall ha säte dvs ett forum för Flandern, Bretagne, Katalonien, Wales etc. har Sverige fått 12 platser. Istället för att då låta de naturliga kulturregionerna Sameland Norrland, Svealand, Götaland, Gotland, Skåneland, etc. få var sin plats så fördröjer centralmakten regionaliseringsprocessen i Sverige och sänder 6 personer från vardera Svenska kommunförbundet och Svenska landstingsförbundet, båda med säte i Stockholm. Detta är ännu ett exempel på det bakvända Sverige som sitter fjättrat i sitt centralstatstänkande.

Centralstaten Sverige är helt ur takt med tiden. Värnandet om det monokulturella Sverige och skräcken för Roskildespöket är orsaken. Men också ute i regionerna är men efter i tankegångarna. Politikerna i vår region har inte insett fördelarna av att samla Skåneland dvs Skåne Halland och Blekinge i ett tydligt koncept. Politikerna i Småland har inte fattat vikten av att hålla fast i hela Småland.