NOVEMBER 1994

Nu är folkomröstningen över. Med marginal röstade medborgarna i Sverige för en anslutning till EU. Man talar om att landet delats i två läger - ett i tätortsområdena och ett i glesbygden. I Mälardalen var övervikten mot ett ja avsevärt medan medborgarna i glesbygdsområdena i norra delen av Sverige var övervägande negativa. Detta är bakvänt med tanke på EU's regionala perspektiv. Det borde istället vara tvärtom.

EU erbjuder mycket stora möjligheter att utveckla det egna regionala näringslivet, den egna kulturen och den egna ekonomin i en positiv riktning. Hela EU's regionalpolitik vilar på ett regionalt geografiskt mönster och skall utformas efter ett par grundprinciper - mot en institutionell nedbrytning i mindre enheter, mot en utveckling av likartade regionala geografiska regioner samt mot en regionhierarki bestående av tre nivåer. Det skall dessutom i det längre perspektivet utvecklas mot en i de olika regionerna likartad administrativ pondus.

Den grundläggande tanken bakom detta är önskan att utjämna den ekonomiska nivån mellan regionerna samt om en återgång till ett handelsmönster i enlighet med den "logiska geografin". Dvs, det grundläggande geopolitiska målet är att skapa ett politiskt/administrativt Europa som bättre återspeglar Europas geografiska och kulturella realiteter än vad som är fallet idag.

Kulturens betydelse understryks ofta av EU's ledande ideologer. Även här i Sverige görs ibland uttalanden som framhäver det mångfacetterade kulturarvets betydelse. I praktiken är det sämre ställt med den svenska kulturpolitiken på det regionala området. Genom att ensidigt stödja kulturella aktiviteter i Stockholm med stora statliga bidrag så tar man samtidigt bort möjligheterna för regionerna att bevara och utveckla de egna kulturyttringarna. Denna politik har orsakat en för regionerna ofördelaktig kulturstyrning mot Stockholm.

EU's kulturpolitiska modell går motsatt ut på att man regionalt och lokalt fritt skall få möjlighet att utveckla den egna kulturen utan styrning uppifrån. EU har också för avsikt att stödja regionala kulturkontakter över gränserna - att skapa ett kulturellt nätverk på alla nivåer.

EU's kulturpolitik förutsätter därför en beslutsnivå även på det regionala planet med mandat att investera egna medel och krafter i den egna kulturen. Man har lagt grunden för en subsidiaritetsdialog mellan de statliga, regionala och lokala nivåerna. Detta kommer att ge helt nya möjligheter för regionerna att försvara och utveckla de egna kulturprofilerna.

Ett utmärkande drag för centralstaten är koncentrationen av politisk, ekonomisk, kulturell och näringslivsmässig makt till huvudstadsområ När man centralt i Sverige uppdagar att delar av näringslivet håller på att försvinna utomlands sätts alla krafter sättas in på att förhindra denna ofördelaktiga händelseutveckling. Man försöker stoppa de multinationella företagens reträtt med alla medel - inflationsbekämpning, räntepolitik, utbildningspolitik, näringslivspolitik, etc. Men det som anses som naturligt och riktigt på statlig nivå gäller inte på regional nivå. När företag och arbetsplatser flyttas från regionen utlöses sällan motsvarande aktiviteter.

EU erbjuder regionerna helt nya möjligheter att skapa ett kraftfullt regionalt politiskt forum och därmed en möjlighet att bevaka de egna intressena. Ett forum där regionala visioner och strategier kan skapas. Ett forum där demokrati och politik kan få nytt liv. Ett forum i vilket människor, på grund av beslutsnärheten och de klara ansvarslinjerna, kan känna delaktighet och engagemang.

Men denna möjlighet håller på att rinna oss ur händerna på grund av dagens bristande politiska enighet i vår egen region. Trots flera års debatt har man inte kunnat enas om det mest elementära - regionens territoriella omfång, ett gångbart namn eller en regional representation i väntan på ett parlament.

Den svenska centralistiska statsapparaten står inför ett vägval. Antingen fortsätter man den linje som hittills fått styra regionaliseringsdebatten - centralt och byråkratiskt, utan folklig förankring, utan företrädare för regionerna, utan kulturella och historiska hänsynstaganden samt utan demokratisk öppenhet.

Eller också följer man de kriterier som EU satt upp för regionalpolitiken, den allmänna kulturregionala trenden i Europa och det underliggande kulturella mönstret i Sverige. Då leder detta fram till en regional indelning som bättre passar in i ett Europasammanhang och man följer dessutom de mänskliga kulturella rättigheterna. Sverige skulle då, som ett aktuellt exempel, få en unik möjlighet att verkligen bli ett föredöme för de stater som står på tur för medlemskap.

Den regionala lösningen innebär inte bara att centrala organ befrias från beslut som bättre kan hanteras regionalt. Ett regionalt självstyre kan också återge folken i regionerna det självförtroende som man under lång tid tagit ifrån dem. Ansvar för den egna situationen, vare sig denna är politisk eller personlig, är den vitamininjektion alla människor behöver och har rätt till. EU erbjuder regionerna detta och därför är det bakvänt att man i norra Sverige i omröstningen gick tvärs emot dessa fantastiska nya möjligheter.