NOVEMBER 1995

Med en bindel för ögonen och ett rep kring halsen yttrade Ken Saro-Wiwa sina sista ord: "Gud, ta min själ - men kampen fortsätter". De som nu, i mänskliga rättighetstermer, protesterar mot hans avrättning och som glömmer att hans kamp handlade om grupprättigheter, är förblindade av statspropagandans och formuleringarnas dimridåer. Detta handlar om ett indoktrinerat tänkande som inte kan göra sig en föreställning om begreppet genocid - nationsmord (geno = nation cide = att mörda). Ken Saro-Wiwa var ledaren för The Movement for the Survival of the Ogoni People (Rörelsen för Ogonifolkets överlevnad). Han var också en av ledargestalterna för Unrepresented Nations and Peoples Organisation i Haag och är en av representanterna i det FN-stödda samarbetsorganet för upprättandet av grupprättigheter för världens ursprungsbefolkningar. Ken Saro-Wiwas "kamp" handlade om att bekämpa ett kulturellt folkmord.

Ken Saro-Wiwa delade identitet med de 500 000 människor som representerar Ogonifolket, ett av omkring 6000-9000 internationellt icke erkända nationer av vilka många dagligen är utsatta för olika former av förföljelse och folkmord initierade av "nationsskapande" processer (en ofta förskönande omskrivning av Statsbyggande med nationsförstörelse). Från Arktis i norr (inuiterna) till tasmanerna i söder finns det tusentals nationer som motsätter sig den kulturella assimilationen som blir resultatet av att stater försöker bygga identiteter som är baserade på konstgjorda gränser skapade av krig och andra historiska maktprocesser. Många akademiker benämner numera kollektivt dessa orepresenterade nationer som Den Fjärde Världen.

Distinktionen mellan en stat (som binder upp sina medborgare med lagens och militärens hjälp) och en nation (som är produkten av kulturell evolution) var inte ifrågasatt förrän i perioden kring den franska revolutionen. Med en nation menas en utpräglad folkgrupp med en gemensam bakgrund - historia, territorium, språk och kultur. I vetenskapliga termer är det felaktigt att sätta likhetstecken mellan stat och nation, men den stora massan av människor i världen är indoktrinerad att mena motsatsen. Denna indoktrineringsprocess började med den franska revolutionen 1789 när Jakobinerna påbörjade försöket att utnyttja kraften i nationalismen som ett sätt att ytterligare centralisera statens makt. Staten började göra anspråk på att vara en nation. Den Kungliga Livvakten fick nytt namn - Nationalgardet. Även Etate General i Paris (där de olika nationerna skickat sina representanter) bytte namn till Nationella Konstituentförsamlingen. Fransmännen gav ett gammalt ord - ett tankens verktyg - en ny mening. Staten blev till en nation och lojalitet till de gamla nationerna blev identiskt med förräderi.

Frankrikes anspråk var pre-Orwellianskt "double-speak" och revolutionärerna svor att förstöra de 39 nationer som då existerade i Frankrike (vissa har överlevt - Bretagne, Occitanien, Provence). Institutet för Medborgerlig Stolthet (Bureau de l'Espirit Public), den största propagandamaskin som världen dittills skådat, sattes igång för att - med hjälp av teaterpjäser, eder, flaggor, statyer och andra verktyg - igångsätta en förfranskning av de erövrade territorierna i "Frankrike". Napoleon försökte till och med att göra hela Europa franskt. Arvet från denna tid är nationsbyggande, den ideologiska motsvarigheten till kulor och krut som spreds med alla koloniala erövringar och som så småningom även överfördes till Afrika. Det är en form av identitetskonstruktion som kontinuerligt driver afrikanerna in i statspropagandans och formuleringarnas minfält - stater och nationer kan inte samexistera vilket utgör grogrund för krig och grovt våld.

Den geopolitiska situationen i Nigeria med dess 250 nationer är kanske unik i sig men ändå representativ för Afrika. 15 miljarder dollar används varje år av afrikanska stater för militär upprustning - inte för att försvara gränserna mellan de olika staterna utan för att bibehålla intern säkerhet där gamla nationer och nya stater konfronteras med varandra över naturtillgångar, kultur och industriell exploatering. Maktstrider mellan nationsbaserade grupper för kontroll över en stat (ex. Hutu mot Tutsi i Rwanda) eller för territoriell utbrytning (ex. Somaliland) har skapat några av världens längsta och blodigaste krig (utbrytarkrig i Sudan har pågått sedan 1955). Staternas oförmåga att finna en bättre lösning för samlevnad med nationerna än "ett ideologiskt nationsbyggande" har skapat en sådan instabilitet att flertalet afrikanska stater antingen ingår i en krigszon eller tar emot flyktingar från en sådan (totalt 25 krig och hälften av världens flyktingar). Folkmord förekommer regelbundet (ex. Rwanda och Burundi). Som ett resultat av detta har svält blivit en rutinsak och fattigdomen har ökat (många afrikanska stater har skurit ner på välfärdsprojekt för att kunna finansiera de militära utgifterna). Diktatur i Afrika är en vanlig politisk lösning.

Alla som spelar med i det statssystem som inte godtar rättigheter för fjärde världens nationer måste dela ansvaret för de folkmord som förekommer. Ken Saro-Wiwa sade till sina bödlar: "Vad är detta för en stat?". Man kan också fråga sig: "Vad är det för en värld vi lever i, som blir alarmerade över några hängningar men som i tysthet accepterar folkmord?" Massavrättningar och terrorisering av Fjärde Världens nationer är dagliga företeelser men vår oförmåga att formulera och efterleva gruppmässiga rättigheter för sådana nationer får oss att betrakta sådana händelser som "interna polisiära aktiviteter", "rikets inre angelägenheter" eller "etniska oroligheter". Folkmord tonas ned som ett ofrånkomligt öde för "stammar" som är fångade i framstegsutvecklingen, som ett resultat av "demokratiseringsprocessen" eller "den ekonomiska utvecklingen". Motstånd mot statliga "nationsbyggnadsprogram" blir till "terrorism" och "separatism". Det anses att oljeledningarna genom Ogoniland är Nigerias ekono miska livsådra. Ogonofolkets motstånd blir då till "förräderi" som skall mötas med utomjuridiska avrättningar och hängningar. Ken Saro-Wiwas och Ogonifolkets övertygelse säger något helt annat: trupper och oljebolag har överträtt kulturella gränser, förstört Ogonifolkets miljöer och underlåtit att förhandla om några som helst rättigheter för den Ogoniska nationen.

Det är viktigt att protestera mot orättvisor riktade mot individer men det är lika viktigt att protestera mot den typ av folkmord som lett till avrättningar som det här är tal om. Om vi accepterar att Ken Saro-Wiwas död egentligen är en fråga om rättigheter för nationer, dvs folkgrupper, så kan detta medverka till att få ett slut på statspropagandans och formuleringarnas dimridåer med dess destruktiva effekter. Inom Afrikas 50 stater finns omkring 1500 nationer (bara i Nigeria finns 250) som kan leva sida vid sida endast om vi accepterar nationella - folkgruppsmässiga - rättigheter och börjar förhandla om territoriella och kulturella lösningar. All annan form av politik föder krig, skapar antagonism mellan kulturer och genererar flera rotlösa, hemlandslösa människor som driver omkring i monotona landskap.

Det är intressant att notera att Ken Saro-Wiwa oftare omnämnts i pressrapporter med sin statsidentitet (Nigeria) än sin nationalitet (Ogoni). Detta måste bero på att statsindoktrinerade personer känner obehag inför tanken om en jämbördig existens av nationer inom staternas gränser. I Sydafrika, för att hålla sig till den afrikanska kontinenten, har arvet efter apartheidpolitikens identitetskonstruktion gjort det ännu svårare att tala om rättigheter för folkgrupper. Grupprättigheter för nationer skapar Pavlov-reaktioner inför de hemskheter som Apartheid stod för och dess samhörighet med rasism. Dessa rättigeter diskuteras därför aldrig. Det verkar att vara mera behagligt att tänka i individuella mänskliga rättighetstermer än de som rör folkgruppers rättigheter.

Förändringar börjar i hemmet. När vi har lärt oss att erkänna och acceptera det människor säger att de är, har vi lagt grunden för respekt för det verkliga mänskliga samhället. Att enbart protestera mot respektlöshet mot individuella mänskliga rättigheter blir liktydigt med läpparnas bekännelse utan reflexioner över vad Ken Saro-Wiwa menade när han talade om sin kamp för Ogonifolkets rättigheter.