NOVEMBER 1993

Dominans - ett universellt mönster
Förhållandet mellan dominerande och dominerade folkgrupper/nationer är ett område som tar sig många olikartade uttryck. En del av dessa är så fysiskt brutala att de drar nästan all uppmärksamhet till sig. Det öppna våldet tillämpas på så många håll att andra former för maktutövning hamnar i skymundan.

En stats maktutövning över en eller flera folkgrupper eller en nationer kan ske på flera sätt, liksom den kan ske via en transformeringsprocess där metoderna skiftar efterhand. Man kan nästan tala om ett universellt mönster för en sådan process. Denna process innehåller maktmetoder som börjar med våld och övrig brutalitet, övergår i olika former för administrativa förtrycksformer och avslutas med en civilisatorisk dominans där bl.a. självcensur är en viktig beståndsdel.

Skall man finna lämpliga benämningar för dessa faser så kan begreppen imperialism, kolonialism och dominalism kanske användas. Imperialismen står då för den krigiska fasen då en nation eller ett land invaderas. Kolonialismen för den fas då man med hjälp av ekonomiska och administrativa medel utnyttjar det invaderade området. Slutligen dominalismen som kan beteckna den fas då det invaderade området görs till en provins som vävs in i den expansiva staten.

Från öppet våld till självcensur
Det går att placera de flesta maktutövningar på linjen från öppet våld till raffinerad kulturmanipulation. Skulle man göra upp ett sådant schema idag, så skulle väldigt många stater hamna i avsnittet för öppet våld, en hel del i området för ekonomiskt administrativt förtryck och några stycken i dominalismens fält, där kulturpressen verkar. Mycket få - kanske bara enstaka - skulle bli placerade längst ut i processen, nämligen där samhällstrycket ändrat skepnad och övergått i självcensur.

De är nog rätt att påstå att i denna självcensurfas befinner sig Skåneland, d.v.s. det forna östdanska landområdet bestående av Skåne, Halland och Blekinge. Den process som Skåneland har genomgått följer helt den generella modellen som beskrivits ovan. Alla faserna har tillämpats och Skåneland är därför av stort allmängiltigt intresse som studiemodell för andra ursprungsminoriteter.

Kulturrikedom skydd mot angrepp
När man närmar sig frågan om minoritetskulturernas situation globalt sett, så kan man jämföra denna med de biologiska arterna. På både naturens och kulturens områden inser man värdet av artrikedom. Tyvärr kan man konstatera att det moderna storsamhället hotar både biologiska arter och mänskliga kulturer. Kulturmångfalden är mänsklighetens gemensamma arvedel och att utrota en sådan är lika negativt som att utrota en art. I båda fallen förlorar världssamhället en del av sin rikedom. Biologiska arter och kulturella varianter utgör skydd mot monokulturens risker, sårbarhet och fattigdom. Detta råder det generellt stor enighet om. Men tillämpat på specifika situationer syns ofta den kluvna linjen. Det är klart att andra skall säkra mångfalden, säger man i praktiken, men vi själva skall inte behöva göra det.

Ett aggressivt Sverige - Skånelandssaken är ett sådant exempel. Här har ett expansivt och aggressivt Sverige invaderat ett skånsk-danskt kulturområde. Man har garanterat i avtal Skånelands rätt att bibehålla kultur och autonomi inom Sverige i fem freder - men genomför ändå ett genomgripande försvenskningsprogram. Man har gjort allt för att eliminera Skånelands kultur och när denna är borta så talar man om "världens mest lyckade omnationalisering" och får t.o.m. detta att framstå som något positivt.

Den skånsk-svenska processen omfattar följande faser. Mellan 1276 och 1676 - d.v.s 400 år - förekom 37 krig i Skåneland vilket innebär att grannen i norr nästan varje årtionde fallit in med mord och brand.

Efter Roskildefreden 1658 upprättas ett generalguvernement Skåneland med egen lantdag i Malmö. Parallellt med fortsatt gerillakrig påbörjas ett ekonomiskt/ administrativt maktövertagande. Den dominerande handeln väster/söderut skars av, lagsystemet ändrades och administrationen styrdes upp till centralmakten i Stockholm. Detta fortgick trots att fredsavtalen föreskrev det motsatta.

Självcensur
År 1720 nedlades generalguvernementet Skåneland ensidigt av den svenska regeringen och försvenskningsprocessen sattes in med full kraft. Vid mitten av 1800-talet har processen gått så långt att självcensuren börjat verka. Efterhand gör enskilda människors förhållande till karriären, affärerna, vänner, släkt och grannar, myndigheter etc. att man finner det smidigast att inte ifrågasätta omnationaliseringen. Man accepterar att det egna skånska språket gradvis förträngs, att man inte får läsa sin egen historia i skolorna. Istället läser man svenskarnas historia som om det var ens egen.

En generellt negativ hållning till det danska moderlandet upparbetas. Skåneland blir en perifer provins i ett alltmer centraliserat Sverige. I karriären och i politiken blir den naturliga skånska språktonen inte längre gångbar. Plötsligt kan det bara sjungas på uppsvenska. Det ställs upp erövrarstatyer på torgen. Namnen försvenskas, allt vad skånskt är anses drygt och efterblivet. Varje försök att återresa en rimlig hembygdsstolthet och skånskhet blir omedelbart betecknat som löjeväckande och därmed motarbetat.

En vändning på gång
I vår aktuella situation nu i slutet av 1900-talet håller en vändning på att ske. Intresset för kulturella rötter växer. Ett Europa av autonoma regioner blir en alltmer påtaglig framtidsvision. Teknologin gör det möjligt att samla kunskap utanför huvudstäderna.

I en sådan utveckling är det rimligt att också Skåneland återfår sin plats på den globala regionala kartan. Folken i regionerna, även i Sverige, har fått en ny möjlighet att återupprätta sitt självmedvetande, nya möjligheter att restaurera sin egen kultur och att skapa en regional identitet. Sedan ett antal år tillbaka pågår också detta. En rad organisationer och föreningar verkar idag inom olika kulturella områden med mål som passar väl in i en europeisk regionalism. Dessa kulturaktiviteter knyts till allmännpolitiska krav i enlighet med de mänskliga rättigheterna och deklarationer om minoritetskulturernas utvecklingsrätt.

EG:s intentioner motarbetas
Ett mycket tydligt centralmaktsagerande gäller den regionindelning som skall genomföras i Sverige inför Europasamarbetet. Här är centralstaten ovillig att acceptera de kulturhistoriska basmönstrens existens. Istället försöker man spela bort dessa och ersätta dem med nya regionkonstruktioner där existerande landskap, i vissa fall t.o.m. delar av dessa, buntas ihop utan hänsyn till kulturella och historiska bakgrundsrelationer. Den uppenbara ambitionen är att man önskar bibehålla Stockholms maktposition.

Myten om ett land och ett folk
I Sverige drivs myten om landet med ett folk, en historia och ett språk. Trots att Sverige - uppenbart för de flesta - är ett rike eller en stat inom vars nuvarande gränser finns flera folk/ nationer med olika bakgrunder, språk och historia. Denna myt om ett enhetligt Sverige ligger sedan till grund för statens agerande inom och utom landet. Man accepterar därför inte tesen om mänskliga rättigheter för folkgrupper, endast för individer tillhörande staten. Man accepterar inte att begreppet "befolkning" ersätts med "folk" i konventionstexter. Därför har man inte ratificerat FN/ILO-konventionen 169 trots att den svenska delegationen till ILO-konferensen Genéve 1988 enhälligt röstade för den beslutade konventionstexten.

Sverige har inte heller inkorporerat Europakonventionen* om de mänskliga rättigheterna i svensk lag trots att Sverige varit bunden till konventionen sedan 1953. 1983 var Sverige en av mycket få stater som lade ner sin röst när FN:s generalförsamling enades om en resolution som skulle återbörda stulna konst- och kulturföremål till ursprungsländerna. Sverige har inte heller, till skillnad från flerparten av Europas stater, skrivit på Europarådets avtal om de europeiska region- och nationsspråken från 1992.

Minoritetsorganisationer
Skånelands kulturella situation har observerats av internationella organisationer som UNPO (Unrepresented Nations and Peoples Organisation) och FUEV (Föderalistische Union Europäischer Volksgruppen) i vilka en skåneländsk kulturorganisation företrädd av Stiftelsen Skånsk Framtid (SSF) innehar medlemskap. I samband med ansökningen om medlemskap i dessa båda organisationer, blev Skånelands folkliga, historiska och kulturella situation granskad av internationella jurister och experter på förhållandena kring minoritetssituationen och de mänskliga rättigheterna. Som en indirekt konsekvens av medlemskapet i dessa båda organisationer kan man säga att folket i regionen internationellt numera kan uppfattas som en minoritetsgruppering baserat på de kulturella, territoriella och historiska fakta som gäller.

Det framstår som allt tydligare den ur mänsklig och kulturell synvinkel självklara åtgärden att ta bort den förfalskade kulturbilden i Skåneland och ge en egen regional kulturbild möjlighet att växa fram inte kommer ske utan en hård kamp med en ganska opåverkbar svensk centralmakt. Detta arbete är i gång och alla demokratiska och fredliga krafter bör stödjas i denna process. Lyckas det så finns det hopp för många andra minoriteter, både i och utanför Sverige.

Fotnot * Europakonventionen har efter artikelns tillkomst blivit inkorporerad i svensk lagstiftning som en konsekvens av Sveriges medlemskap i EU den 1 januari 1995.