SEPTEMBER 1995

Sydsvenska Handelskammaren arrangerade ett seminarium i Kristianstad den 28 september där näringslivet och politiken var representerat. Företagare från nordöstra Skåne fanns på plats, liksom Sydsvenska Handelskammaren och en representant för Helsingborgs dynamiska näringsliv.

Mötet leddes skickligt, paneldeltagarna var prominenta och en rad kloka inlägg framfördes. Ändå efterlämnar det en känsla av tomhet. Något saknas i den skånska framtidsdebatten och publiken gick säkert hem med känslan av att man står och stampar på samma fläck.

Så är det nog också. Den skånska debatten kör på tomgång och för varje månad som går tappar vi positioner i förhållande till andra regioner i Europa. Det finns över 200 regioner inom EU. Många arbetar målmedvetet och konsekvent för en regional profilering och utveckling. Vem har inte sett annonskampanjen för "Flandern - Star Region in Europe"? Även i regionen Stockholm försitter man ingen tid. Där agerar man precis som en Europaregion skall göra som vet vad den vill - offensivt och effektivt på alla områden.

Det finns, när det gäller vår egen region, tre hinder som måste passeras - förvirring, splittring och underdånighet. Med andra ord: vi har inte fått ordning på regionbegreppen, vi har inte kunnat samlas under en regional vision och vi har inte förmått lyfta oss ur den underkuvades position gentemot centrala maktorgan och myndigheter som historien påfört oss. Dessa tre hinder måste passeras och för detta behövs en regional vision som människorna i regionen kan ansluta sig till.

Vi har inte kunnat enas om regionens territorium. Detta beror på två saker. Dels att vi i allmänhet är så historielösa att vi inte vet att Skåne, Halland och Blekinge med sina urgamla gemensamma rötter är en legitim regionenhet i ett Europasammanhang. Inom EU är kultur, historia och traditioner viktiga parametrar.

Dels att näringslivets företrädare i regionen tror att Handelskammarens nuvarande intresseområde skall bestämma gränserna. Uttalanden som gjordes i Kristianstad visar att man inte riktigt förstått de fyra friheternas fundamentala princip. Näringslivets aktiviteter skall ju ske fritt över gränserna och inte skapa nya gränser eller förändra dem.

Så länge som vi inte accepterar de historiska kultursambanden och så länge som vi inte inser att näringslivet (och till stor del den offentliga sektorn) - inom ramen för de fyra friheterna - skall samarbeta över gränserna istället för att skapa nya sådana, så har vi stora problem. Detta kan beskrivas på följande sätt.

Politikerna själva är förmodligen det största hindret. De är fångade i centralstats - tänkande och i rikspartier. De är dessutom ofta bundna i en värld av konkurrerande kommunpolitik. Därför är de obenägna att tänka regionalt. Utan regional vidsyn och lojalitet - ingen regionpolitik.

Denna begränsande miljö har gjort att vissa ledande politiker inte förmår att se varken fördelarna med eller nödvändigheten av det decentraliserande Europa som är på väg. Man försöker t.o.m. aktivt hindra en sådan utveckling i Sverige. Under formuleringen "Sverige har ingen regional politisk beslutstradition" fasthåller man centralmaktsberoendet till Stockholm.

Politikerna är också fixerade på den offentliga sektorn. Regionberedningens nya regionförslag innehåller inte modeller som gynnar politisk och offentlig samverkan med näringsliv och kulturliv.

En annan aktör är massmedia. Tidningarna, radion och televisionen saknar en regional orientering. De är lokalt och bypolitiskt orienterade med ett mer eller mindre starkt riksinslag. Detta är i och för sig förståeligt eftersom bristande politiskt ledarskap har lett till territoriell fragmentering. Inom massmedia har man också varit dåliga på att informera om och analysera regionbildningsprocessen ute i Europa.

Även näringslivet i regionen bär på en viss del av ansvaret för den regionala passiviteten. Man är filialorienterade och många företagsledare har tappat den offensiva förmågan att expandera och växa. Man har inte förmått att behålla ägandeskap och företagsledning i regionen. Beslutsfunktionerna och kapitaladminstrationen har flyttat till platser där förmågan och resurserna finns. Det regional näringslivet är också dåliga på att ställa krav på politikerna och på den offentliga sektor som skall stödja det.

Det regionala näringslivets aktörer är också dåliga på att samarbeta inbördes vilket de låga entreprenöraktiviteterna inför brobygget visar - vi håller på att bli omkörda av danska företag på området.

Ett annat problem för regional samverkan är den för regionen så viktiga jordbruks- och livsmedelsindustrin. Det centralt uppknutna jordbruket har sin orientering nordut istället för söder- och västerut där de stora marknaderna finns. Kristianstadsmötet pekade också på den passivitet som blir resultatet av den bidragsfixering och bristande marknadsanpassning som branschen lider av.

Det går heller inte att komma förbi utbildningens och undervisningens betydelse som regional aktör. Om och om igen påpekades på Kristianstadsmötet det omöjliga i att driva ett effektivt och framgångsrikt näringsliv när universitet och andra utbildningsinstitut inte fullt ut levererar den kompetens och kunskap som behövs. Det är tydligt att vårt universitet inte är regionalt orienterat utan styrs av "nationella" krav på traditionellt "svenska" utbildningslinjer. Regionala näringslivsintressen och utbildningsinstituten förmår inte effektivt samarbeta mot gemensamma mål.

Undervisning i allmänhet och universitet i synnerhet är kulturinstitutioner. Som sådana har de ett identitetsskapande ansvar. För att leva upp till detta ansvar krävs att de ges möjlighet att fatta egna beslut om undervisningens och utbildningens utformning och inriktning. Denna självständighet - autonomi - anses viktig i många länder. Frihet under ansvar har man inte fått hos oss, vilket orsakat det bristande regionala inflytande på utbildningsområdet vi ser idag.

Sist, men inte minst, kommer politikernas nedvärderande av kulturen att få ett negativt inflytande på den regionala utvecklingen. I den regionutredning som nu är ute på remiss finns knappast några kulturella hänsynstaganden medtagna. Kulturlivet har heller inte tillåtits medverka i processen. Man kan också konstatera att kulturlivet i sig har en splittrad syn på de regionala kulturyttringarna, både inom varje organisation och mellan de olika organisationerna. Detta gör att man är ovillig att ta upp frågan om den regionala identiteten eller stå upp som föredöme för den Man sviker därmed sin egen kulturhistoriska bakgrund och den folkliga identitet som regionens kulturliv grundar sig på.

Låt oss istället lära av Europa. I Flandern har man - genom en tät samverkan mellan politiker, näringsliv och kulturliv - under de senaste 25 åren frigjort sig från det fransktalande Valloniens dominans. Flandern har blivit en självstyrande region inom ramen för Belgiens och EU's grundlagar. Flamskt näringsliv, språk, kultur och identitet är under tillväxt. Befolkningen har lyft sig från att vara "nordbelgare" till att bli flamländare. Genom att flamländarna på alla plan har kunnat mötas och samverka har man eliminerat de tre faktorer som hämmar en region - förvirringen, splittringen och underdånigheten. Frågan är när vi i vår region skall bli så säkra på oss själva att vi också förmår eliminera dessa hämmande faktorer.