AUGUSTI 1995

Artikeln den 19/8 om de dansk-svenska relationerna var briljant i sin analys men ger upphov till funderingar kring ordens betydelse och hur användning av ord kan förhindra en öppen samhällsdebatt.

Men vad menas när tidningen, underförstått, menar att allt skall förbli som idag eftersom "historiens kort är lagda"? Menar tidningen att staten som institution alltid har rätt och folken i de inkorporerade provinserna alltid har fel? Vilka signaler sänder inte dessa ord till våldsstater som Indonesien, Kina, Nigeria och Ryssland och de förtryckta folken i Östra Timor, Tibet, Ogoni och Tjetjenien respektive?

När tidningen påstår att det finns "motståndsfickor" i Skåneland så går tankarna - vilket kanske var avsikten - ofelbart till väpnad aggression a lá Jugoslavien. Finns det sådana grupper i Skåneland? Jag betvivlar detta. Skribenten påstår också att det skulle finnas grupper som "hellre ser sig som östdanskar". Existerar dessa? Jag betvivlar också detta.

Faran med att förvanska ordens egentliga betydelser och lägga tvivelaktiga värderingar på dem beskrivs av Václav Havel i "Summer Meditations" 1992. Han skriver att ett honörsbegrepp i Slovakien under efterkrigstiden var federalism. Med federalism menas statens uppdelning i politiska delenheter med ett mer eller mindre starkt statscentrum - m.a.o. en form av ett statspolitiskt subsidiaritets- eller närhetssystem. Från Tjeckiens sida tillerkände man på ett tidigt stadium Slovakien federalism men i praktiken behöll man all makt i Prag. I Slovakien blev därför begreppet "federalism" med åren liktydigt med "förtyck från Prag". Genom att slarva med ordens egentliga betydelse var det inte längre möjligt att debattera en federal lösning för Tjeckoslovaken. Havel menar att denna begreppsförvanskning av ett centralt ords betydelse bidrog till en total delning av Tjekoslovakien i två stater - Tjeckien och Slovakien - istället för en federal politisk uppläggning under en gemensam grundlag.

I Sverige håller vi på att gå samma väg som i Tjekoslovakien. Ordens betydelse är ofta bakvända och dubbeltydiga. Man säger "nation" men menar "stat". Betydelsen av begreppen nationalitet och medborgarskap blir därmed oklara. Regionbegreppet - som redan i sig är ett diffust begrepp - blir inte klarare av det virrvarr av betydelser man lägger på det i den svenska regiondebatten.

Det finns väl ingen som idag vill förneka att Sverige består att ett antal kulturregioner som under en senare del av Sveriges historia, bl a genom militärmakt och kolonisation, lagts under samma centrala styre. Det finns alltså i Sverige ett antal territorier som inte är av "svensk nation". (Nation betyder ju i sin ursprungliga form födsel/folkstam dvs en folklig gruppering som har en egen historia, ett eget språk - levande eller historiskt, en kultur som skiljer sig från omgivningens och som bebor ett klart definierbart territorium).

Sverige som ett folk, ett språk och en kultur är en sålunda en fullständig myt. Beklagligtvis har de svenska myndigheternas hjärntvätt har varit så effektiv att folk knappt vet vad man talar om - inte heller i de erövrade provinserna - när regionernas egna historiska och kulturella bakgrunder kommer på tal. Historieförfalskningen och propagandan blir en del av statens "historiska" arv på vilket medborgarna sedan bygger sin identitet. Historiker, journalister och kunskapsförmedlare hamnar i återvändsgränder i sitt arbete - vetenskap och statschauvinismen kommer i konflikt med varandra. Självcensuren breder ut sig.

I Europa upphöjer man numera den kulturella mångfalden - den som faktiskt också finns i Sverige - till Europas främsta kvalitet och speciella kännemärke. I Sverige går man motsatt väg och gör "omnationalisering" och "försvenskning" till positiva egenskaper. Genom att använda den felaktiga termen "nation" istället för "stat" försöker de svenska myndigheterna legitimera både sin existens och en assimileringspolitik som inte accepterar mångfald. Man avkräver "nationell" lojalitet av befolkningen i form av "nationaldagsfirande" och flaggviftning.

Det behövs en öppen och förutsättningslös debatt om EU's framtid. Tyvärr har man från centralt håll inte velat informera folk om att det finns två vägar framåt. Den ena är att fasthålla staten som den enda politiska organisationsformen. Den andra är att utveckla regionernas Europa. Det är dessa två alternativ som är det grundläggande innehållet i de regeringsförhandlingar om EU's framtid som skall komma igång under 1996.

För Sveriges del kunde en regional lösning baseras på de naturliga kulturregionerna i Sverige vilket skulle innebära stora möjligheter ekonomiskt, kulturellt och demokratiskt.

Detta skulle utan problem låta sig göras inom ramen för en svensk och en europeisk grundlag. För vår regions del kunde detta innebära att den historiska Skånelandsregionen - Skåne, Halland och Blekinge - etableras med ett regionalt parlament samt med en egen representation i EU-parlamentet och Regionkommittén - dvs man ger regionerna en reell politisk makt vilket de knappast har idag. Detta skulle ge regionen en kulturhistorisk dimension som passar väl in i Europas "kulturella mångfald".

För att denna vision skall bli verklighet krävs, för den demokratiska debattens skull, dels en större tolerans för olika åsikter, även om de råkar falla utanför svensk riksnorm, dels att vi blir mera försiktiga hur vi använder orden. Att benämna alla försök att lyfta fram regionens kulturprofil för "provinsiell chauvinism" eller kalla dem som föreslår ett utökat regionalt politiskt styre för "separatister" är statspropaganda och gynnar varken debatten eller demokratin.

Ordens förvanskning, politisering och dubbeltydighet blir till minfält i debatten om EU's framtid och för förståelsen om de mänskliga rättigheterna. Sveriges medlemskap i EU måste få innebära att debatten om vår regionala framtid ges möjlighet att blomstra i ett friare debattklimat än det vi har i Sverige idag.