JULI 1995

Den svenska opinionen svänger våldsamt. 61 % av den svenska befolkningen skulle ha röstat nej till EU om valet hade gjorts idag. Endast 30% skulle sagt ja! Enligt Sifo. Det finns all anledning att fördjupa sig i orsakerna till denna märkliga opinionsutveckling. Att det inte står rätt till i kungariket Sverige står klart om man jämför motsvarande opinionsutveckling i Danmark. 1979 önskade 35% av danskarna utträde ur EU - men endast 8% önskade utträde 1993 (SOU 94:12)

Myndigheter och politiker i Sverige har uppenbart inte förmått att definiera och förmedla de positiva möjligheter som Europa kan erbjuda. Istället har negativa signaler – ofta tvivelaktiga - dominerat. Den har handlat om narkotika över gränserna, faran med den svenska alkoholmodellens förmenta kollaps, salmonellakycklingar och oetisk djurbehandling. Man ger EU skulden för Sveriges dåliga ekonomi. Detta har tydligen skrämt folk.

Vad som istället borde diskuteras är de reella svårigheter som staten som politisk organisation har stött på och som har sin grund i globaliseringen av ett antal viktiga samhällssektorer. Många bedömare menar att det inom en snar framtid inte längre kommer att finnas några "svenska" produkter eller teknologier, inga "svenska" bolag och inga "svenska" industrier. Det kommer inte att finnas vad man traditionellt menar med en "svensk" ekonomi.

Verkligheten har gått förbi centralstatsromatikerna - globaliseringen av de traditionellt statsbaserade aktiviteterna är ett faktum som inte låter sig stoppas. Statens möjligheter att påverka ekonomin, kapitalflödet, näringslivet, företagandet, produktutvecklingen och människors rörlighet är redan nu begränsade.

Politikerna har tappat greppet om utvecklingen vilket har försatt dem i en brydsam situation. Man försöker att finna vägar att "återta makten från marknaden". Besluten skall fattas i riksdagen och ingen annanstans, sägs det. Det talas i negativt tonläge om EU och det nya Europa.

Man har hittills inte velat informera folk om att det finns två vägar framåt. Den ena är att fasthålla staten som den enda politiska organisationsformen. Den andra är att utveckla regionernas Europa. Det är dessa två alternativ som är det grundläggade innehållet i de regeringsförhandlingar om EU's framtid som skall komma igång under 1996.

En politisk beslutsförskjutning bort från statsnivån - dels uppåt mot EU och dels nedåt mot regionerna - är tydlig i hela västeuropa idag. Denna utveckling har accentuerats under senare år. Flertalet EU-stater har, eller är på väg mot, en mer eller mindre utpräglad federal politisk uppläggning med regionerna som viktiga byggstenar. Maastrichtavtalet understryker denna trend. Svenska politiker har på alla sätt försökt undvika denna regionala utmaning - alla verkar låsta i centralstatstänkandet.

Ett kraftfullt territoriellt och konstitutionellt regionalt alternativ - med näringslivets, demokratins och kulturlivets bästa för ögonen - borde naturligtvis istället ligga till grund för den politiska diskussionen. Utan tillstymmelse till öppen politisk debatt har man i skymundan lotsat fram den uppifrån-och-ner-lösning som sammanslagningen av landstingen till den nya s.k. "Skånestyrelsen" innebär. Istället för en institutionell nedbrytning i mindre enheter, som EU rekommenderar, har vi fått en mastodont till sjukvårdsorganisation, det nya Skånelandstinget som man döpt till "Skånestyrelsen". Denna är en halvmesyr till regional lösning vars fördelar ännu inte tillräckligt tydliggjorts för väljarna.

Den underliggande målsättningen bakom konceptet med Regionernas Europa är att stödja en återgång till den logiska geografin, d.v.s. en politisk/administrativ ordning som ger förutsättningar för att människor och näringsliv i regionerna - under fria och otvungna förhållanden - skall kunna driva näringar, ha kulturellt utbyte och genom politiska beslut utveckla sin region.

För Sveriges del kunde en regional lösning baseras på de naturliga kulturregionena i Sverige vilket skulle innebära stora möjligheter ekonomiskt, kulturellt och demokratiskt. Detta kan utan problem låta sig göras inom ramen för en svensk och en europeisk grundlag. För vår regions del kunde detta innebära att den historiska Skånelandsregionen - Skåne, Halland och Blekinge - etableras med ett regionalt parlament samt med en egen representation i EU-parlamentet och Regionkommittén. Detta skulle ge regionen en kulturhistorisk dimension som passar väl in i den kulturella mångfald som hävdas att vara Europas speciella kännetecken och kvalitet.

Valet till EU-parlamentet i Sverige bjuder istället på samma gamla centrala politikeransikten, nominerade ur anonymitetens partifilter, långt borta från den enskilde medborgarens påverkan. Representanterna till Regionkommittén utsågs centralt, väljarnas inflytande bortsågs helt ifrån. Av "Vår man/kvinna i Europa" blir sålunda intet. Är det så konstigt att vanliga människor blir misstänksamma mot politiken, demokratin och - i förlängningen - även mot EU?

För Sveriges, regionernas och demokratins skull gäller i den närmaste framtiden att engagera människorna i det mest spännande utvecklings-, demokrati- och fredsprojektet i Europas historia. Misslyckas man med detta informationsprojektet kan kanske opinionstrycket sätta hela Sveriges EU-medlemskap i gungning.

Politikerna måste nu medverka till att införa verklig regional parlamentarisk autonomi inom de beslutsområden som lagts fast i Maastrichtavtalet. Det gäller framförallt språk- och kultur-frågor, hälso- och sjukvård, internationella kontakter samt regionala infrastrukturfrågor. Genom att flytta den verkliga beslutskraften från Stockholm till regionerna - dvs närmare människorna - kan politiken och demokratin vitaliseras.

Fortsatt fjärrstyrd kommandodemokrati á la Sverige eller decentraliserad regiondemokrati á la EU. Det är valet vi står inför idag - ett val som kan vara avgörande för den framtida opinionsbildningen i EU-frågan.