JULI 1994

År 1923 utgav David Assarsson i Helsingborg pamfletten "Det Skånska Problemet" i vilken han lyfter fram det kulturella vacuum som uppstått genom den svenska centralmaktens kulturpolitik i Skåneland. Genom att frånta befolkningen dess eget språk och historia, rivit av rötterna och frammanat ett förakt för skånska kulturyttringar och det danska moderlandet har en kulturell ogärning av stora dimensioner begåtts. Stockholmspolitiken har haft som mål att få ett folk att glömma och ta avstånd från sin egen bakgrund. Genom förtigande och massiv svensk - historisk propaganda har man fått Skånelands befolkning att identifiera sig historiskt med erövrarmakten. Detta tillstånd ansåg Assarsson som i längden ohållbart.

Huvuddelen av Skåneländsk historisk tid är dansk historia och ett intresse för den egna historien innebär ett engagemang för Danmark. Före 1720 är huvudparten av Skånelands relationer med Sverige präglade av konflikter, krig, våld och förtryck. Under tiden 1276- 1676 angrep svenska makthavare Skåneland 37 gånger och övergången till Sverige präglas av ett våld så förfärande att man uppenbarligen känt sig nödsakad att mörklägga det. Danmarks svek är att danskarna funnit för gott att "glömma" Skåneland totalt. Resultatet av detta är att Skåneland idag varken har historiska rötter eller vänner utanför de egna gränserna. Det skånska problemet är unikt.

Även om miljön idag är restriktiv gentemot en skåneländsk regional kulturrenässans, så utbreds historiekunskapen allt mer. Med denna skaffar sig folk också mer realistisk geopolitisk syn. Detta innebär att man förstår det självklara i att Skåneland blev en del av det danska riket när vattnet band samman. Det är sålunda en bluff att tala om Öresund som en naturligt gräns. Man förstår också att det svenska våldet var ett led i den onaturlighetens politik som skulle föra in Skåneland i Mälardalens maktsfär. Att järnvägarna vid 1800-talets slut knöt banden till Sverige på ett nytt sätt inser de flesta liksom att de senaste 100 åren har av denna orsak ökat Stockholms inflytande. Allt detta är uttryck för olika tiders transportförhållande och den logiska geografin.

Det står emellertid klart för många att en ny situation kommer att gälla framöver. Öresundsbron binder ihop de två stadsområdena vid Sundet. Skåneland-Själland blir en tvillingregion med samstämmiga intressen. Europautvecklingen främjar den logiska geografins regioner och metropolernas inflytande. Kulturregioner på egen historiegrund får ökad betydelse.

För oss innebär detta växande samverkan med Köbenhavn och avtagande med Stockholm. Mer Europa och mindre Sverige med andra ord.

I denna utveckling har det uppstått en ny problematik. Skall ett integrerat sydskandinaviskt samarbete mellan Skåneland och Själland styras från Stockholm? Skall samarbetet över Sundet hämmas av att Skåneland fortfarande bakbinds av Mälardalen?

Skall skånsk identitetsutveckling och kulturell uppblomstring hindras av att det historiska Skåneland dumpas av centralmaktens ambitioner att söka etablera en "sydsvensk" människotyp utan rötter. En invånare i fantasilandet "Södra Götaland".

Svaret på detta borde vara nej - men tyvärr är det ja. Och orsaken är inte i första hand centralmakten i Stockholm utan våra egna skånska politiker. Politiker i regionen utan regional förståelse utgör idag det största hotet mot vår framtid.

Det stora politiska Sveket framgår tydligt av hanteringen av regionfrågan. Sedan 1992 har en regionberedning i Stockholm haft uppgift att framlägga förslag till regionalisering av Sverige.

Regeringsdirektiven har krävt analys av tre modeller.

1) staten skall fortsatt ha kontrollen över regionerna,

2) kommuner i regional samverkan (dvs kommunförbund) och

3) nya regionala direktvalda parlament.

Med stöd från Malmö stad, landstingsförbundet i Skåne och kommunförbunden i de skånska länen har utredningen styrts mot alternativ 2 (kommunförbund). Alternativ 3 (parlament) lades på hyllan på ett tidigt stadium trots näringslivets önskemål. Den mest sannolika utgången av det myckna utredandet blir att regionberedningen kommer att föreslå en sammanslagning av alternativ 1 och 2. Man behåller länsstyrelserna under statlig kontroll och utvidgar kommunförbunden att gälla region Skåne. I praktiken innebär detta att allt förblir som vanligt och en ny politisk/ byråkratisk nivå tillsättes. Det bidde en tumme.

Genom den kända taktiken att splittra och härska har man skapat oklarhet i regionindelningsprocessen och dragit ut på tiden. Skånska politiker har fallit för bypolitik och uppvisat egenintresse vilket gjort att man saboterat hela frågan. Istället för att nu i god tid före valet stå med ett färdigt förslag till en Skånelandsregion med ett direktvalt parlament i överensstämmelse med kulturella förutsättningar och med näringslivets önskemål, så har man inte åstadkommit något användbart.

Fyra stora villfarelser präglar politikerna:

1. på grund av historielöshet och bristande förståelse för de trender som råder i Europa, har man ingen kultur-territoriell förståelse. Man inser inte konsekvenserna av den logiska geografin och missar därmed Skånelandskonceptets framtidsstyrka.

2. på grund av politisk kraftlöshet tror man att regionfrågan kan lösas stegvis. Man inser inte fördelen och styrkan av att upprätta ett strategiskt mål, en regional vision, och realisera detta.

3. på grund av bypolitiskt nit inser man inte att vår region hamnar mellan två stolar med staten och kommunen som enda beslutsnivåer. Man inser inte att en region behöver ett regionstyre bl.a. som ersättning på en lång rad områden där statsmakten kan decentralisera besluten och kontrollen.

4. på grund av personambitioner förs idén med ett Skånskt kommunförbund fram istället för regionstyre trots att politikerna vet att detta betyder framtida kraftlöshet.

Till dessa fyra kommer det speciella "Kung Malmö"-syndromet som representeras av Joakim Ollén. Ollén är ordförande i Svenska kommunförbundet och samtidigt kommunalråd i Malmö. Genom att stödja utvecklingen mot ett skånskt kommunförbund uppnår Ollén två saker - dels räddas Svenska kommunförbundet dels ges Malmö ledarplatsen i Skåne. Till råga på allt har Ollén också, genom Svenska kommunförbundet tagit plats som representant i EU's nyinstiftade regionkommitté bland representanter från Katalonien, Vallonien, Bayern, m.fl.

I kommunförbundets grönbok om EU menar man att regioner inte behövs i ett framtida EU-Sverige. Dessutom tar Ollén personligen avstånd från allt vad regioner i Sverige heter ("I Blickpunkten" Civildepartementet nr 1/94). I den kommitté som EU skapat för att främja Europas regioner sitter således från oss en person som motarbetar själva regiontanken.

Ollén saboterar därmed regionens möjligheter på ett mycket effektivt sätt. Detta agerande från hans sida står i skärande kontrast till de besked som Ollén t.ex. förmedlar via danska tidningar där han förespråkar regionala lösningar inom ramen för ett framtida regionalt samarbete över Sundet. Detta är dubbla budskap.

Genom det ostringenta och visionslösa beteende som demonstrerats av våra skånska politiker - med några få undantag - har regeringens regionberedning kunnat förhala frågan.

Ett förslag som enligt regeringsdirektivet skulle varit klart för Skånes del den 1 mars 1993 och för övriga Sveriges del den 1 april 1994, kommer nu först den 31 december 1994. Detta innebär att vi kommer att gå till val utan att kunna ta ställning till den i särklass viktigaste aktuella frågan för regionen samt att vi förlorat en hel mandatperiod i konkurrensen med andra regioner i Europa.

Vi har två månader kvar till valet. Det är således hög tid att våra skånska politiker tar sitt ansvar som skåningar i denna tvärpolitiska fråga och ser till att regionfrågan löses så att befolkningen får en stabil plattform att stå på i det framväxande Regionernas Europa.