APRIL 1994

Av flera anledningar har Europa påbörjat en regionaliseringsprocess. Den traditionella centralstaten har blivit för dyr och för oflexibel för framtidens samhälle. Samtidigt är det så att många av dagens stater är geografiskt och kulturellt onaturliga. De passar inte längre in i bilden av ett effektivt, ekologiskt eller mångfaldsinriktat samhälle.

Inom EU har denna process pågått en längre tid. Detta europeiska projekt är inriktat på att försöka lösa de strukturproblem som de centrala beslutsprocesserna skapat under lång tid. Denna typ av strukturproblem är vi alltför medvetna om även i dagens Sverige. Regionaliseringsprocessen i Europa, och som nu också är aktuell och på gång i Sverige, är således inget omotiverat hugskott från byråkraterna i Bryssel. Den är en nödvändighet.

EUkonstruktionen har från början varit inriktad på att finna en ny politisk struktur där de omoderna nationalstaterna efterhand blir avlösta av nya, mera praktiska beslutsnivåer. De två viktigaste är den supernationella (överstatliga) och den subnationella (regionala). Man skulle kunna kalla dessa för samarbetets nivå, respektive närhetens nivå.

Det är värt att notera att nationalstaten inte har en självklar plats i EU's nuvarande avtalstexter - varken i Romfördraget där man talar om utjämning mellan regionerna eller i Maastrichtavtalet där regionbegreppet ytterligare befästs både i kulturavsnittet och vad gäller instiftandet av regionkommittén. Staten har heller ingen självklar plats i det NUTS-klassificeringssystem som ligger till grund för EU's regionalpolitik.

Trots denna politiska inriktning klamrar sig de centrala statsmakterna fast vid ministerrådet och förorsakar därmed själva det beryktade demokratiska underskottet. Detta fasthållandet av centralstaten måste upphöra, vi måste lära oss att arbeta med de gemensamma demokratiska EU-institutionerna och lita på dem.

Men oavsett om Sverige blir medlem i EU eller ej är det nödvändigt av många skäl - ekonomiska, demokratiska och kulturella - att föra ner besluten närmare människorna. Vi kan inte fasthålla en central statsform som är ur takt med tiden. Redan den samverkan vi fått med EU och kravet att följa dess stadgar genom EES-avtalet gör att vi måste ha samhällsstrukturer som är jämförbara och funktionsdugliga i det öppna Europa. Såväl kultur- som näringslivet måste ges en chans att kunna utvecklas och konkurrera.

Man skall alltså inte se denna omstrukturering som något negativt. Ett ökat superstatligt samarbete och substatliga närhetsbeslut kan komma att vitalisera det svenska samhället och skapa förutsättningar för att en rad samhällsproblem kan lösas. Inte minst borttagandet av central byråkrati och centralstatliga kostnader kan öppna upp för positiva nyordningar och därmed frigöra krafter och kapital för lokala kultur- och välfärdssatsningar.

Regionaliseringsfrågan är av enorm betydelse. En felaktig regionalisering kan få negativa konsekvenser för lång tid framåt. En framtidsinriktad regionalisering kan motsatt ge extra motorkraft för morgondagens svenska sa rsöker statsorganen, länsstyrelserna, etc att kämpa emot. Inom Svenska kommunförbundet hävdar man t.o.m. att kommunförbundet kan fungera istället för regioner. Vissa kommuner anser att det räcker med två nivåer - kommunnivå och statsnivå. Allt detta maktbevarande är till skada för vår framtid.

Det kan vara lämpligt att här peka på ett strålande, och troligen ganska unikt, svenskt förnyelseexempel. Det var när ståndsriksdagen avskaffade sig själv år 1866 och den moderna representationen infördes. Då avgavs makten frivilligt av människor i maktens boningar som insåg att en ny tid var inne. Samma insikt borde demonstreras idag av statsmakt, näringsliv, institutioner och organisationer.

Den andra faktorn är komplexiteten i regionbildningen och denna är mera svårgripbar. Vad är det som skall utgöra grunden för den territoriella indelningen? Vilka parametrar är av betydelse?

Om man startar med EU så är avsikten med konstruktionen att främja fri handel, fred, demokrati, närhet och kultur. Grundläggande, och redan infört, är principen om de fyra friheterna, d.v.s. fri rörelse av varor, tjänster, kapital och människor. Detta betyder att alla kan handla och samverka ekonomiskt med alla andra utan territoriella eller marknadsmässiga bindningar eller krav. Rent generellt bör därför inte näringslivs- och offentligt-funktionella argument kunna lyftas fram som parametrar för territoriella regionbildningar. Kulturaspekterna däremot har en stor plats i det nya Europa som håller på att växa fram. Här kan man istället tala om de fyra rötterna som grund för regionernas utformning. Dessa utgörs av territoriet, historien, folket och kulturen, dvs om oföränderliga eller långsamt föränderliga faktorer. För territoriets del gäller geografiska strukturer som endast påverkas genom mycket stora tekniska insatser. I dag har man börjat tala om "den logiska geografin" som ett uttryck för att man skall låta naturliga förhållanden råda och inte bygga in onaturliga maktgränser, påtvingade handelsflöden och dylikt. Väldigt ofta är de ursprungliga historiska enheterna synonyma med det geografiskt naturliga.

När det gäller historien så är denna inte heller påverkbar, även som makten ofta försökt presentera och tolka den som stöd för egna strävanden. Likaså utgör folkkontinuiteten en stabil faktor. De flesta regioner har en befolkning som bott där sedan gammalt och där utvandrare lämnat regionen och invandrare kommit till under årens lopp. Denna långsamt föränderliga folklighet blir därmed också en kollektiv bärare av de regionala och de lokala kulturerna.

De fyra rötterna är inte bara stabila, de är också mänskliga kvaliteter. I en värld som blir alltmera nivellerad är det en absolut nödvändighet att världens många kulturfolk och regioner fasthåller sina geografisk-historiska och folkligt- kulturella särarter. Dessa regionala kulturidentiteter är, fastän föränderliga, ändå lika viktiga som de biologiska biotoperna. Ekologisk och kulturell mångfald är grunden för livet och samhället.

Det är svårt att se regionfrågan annorlunda än att det är de fyra friheterna som skall ge alla möjlighet att samverka med alla andra, medan de fyra rötterna skall bilda bas för folklig kultur, språk, identitet och samhörighet. Regionbildningen skall därför utgå från de fyra rötterna och regionerna kan därefter samverka fritt ekonomiskt och näringslivsmässigt inom ramen för de fyra friheterna.

Med den kulturhistoriska regionen som bas kan man dock lägga en högre dimension på ekonomin. I många regioner kan vissa branscher dra nytta av den regionala kulturen och använda denna i marknadsföringen av produkter som ges regionala attribut. I detta fall är det viktigt att regionen inte är någon nutidig artificiell territoriell enhet. Det är istället viktig att regionen får ett gångbart och tydligt namn som den kan använda för sin profilering i stället för enbart en geografisk beskrivning av ett område. Skåneland/Scania är det förra och ta stopp. Framtiden skall inte behöva dras med ett delat Halland eller Blekinge, ett sönderskuret Småland, eller ett illa hopkokat Västsverige.

En intressant principfråga gäller Kungsbacka i Halland. Vid varje tillfälle då frågan om de kulturhistoriska gränserna tas upp kommer exemplet Kungsbacka fram. Låt oss titta närmare på detta.

Kungsbacka är en gammal del av Halland och ursprungsbefolkningen är hallänningar. Närheten till Göteborg har gjort att många göteborgare bosatt sig i Kungsbacka och samspelet med Göteborg är stort. Av denna anledning säger en del att Kungsbacka bör höra till Göteborgsregionen (Västsverige). I ett sådant resonemang bortser man från att Kungsbacka inom ramen för de fyra friheterna kan ha samverkan hur mycket som helst med Göteborg, vad gäller varor, tjänster, människor och kapital, utan att för den skull bli en del av Göteborg. Detta är en fundamental EU-princip.

Man bortser också ifrån att hallänningarna i Kungsbackafrågan faktiskt har mänskliga rättigheter till det territorium de fått i arv av sina förfäder. De har en rättighet - och kanske rent av en kulturell plikt - att fortsätta att vara hallänningar. Om de handels- och servicevägarna idag råkar gå mot Göteborg så behöver detta inte bli fallet i all framtid. Därför skall inte detta orsaka en delning av Halland. Om det flyttar ryssar till Narva som sedan bildar en majoritet där, skall då denna stad avskrivas av Estland för att tillföras Ryssland? Om Malmö i en framtid får stor handel och samverkan med Köbenhavn när bron byggts, skall då Malmö dras ur Skåne och bli en del av Själland? Nej, naturligtvis inte. Om det är en sak som historien borde har lärt oss; så är det att man kan inte leka med kulturhistoriska gränser.

De som arbetar med regionaliseringen i Sverige borde utvisa en större respekt för rötterna och för landskapsidentiteter som har en över 1000-årig hävd samt för historiska mönster som vilar på geografisk och ekologisk grund. Av alla förslag om en regionindelning som presenterats de senaste åren av organisationer, myndigheter och politiska partier har inget tagit hänsyn till dessa kriterier. De har alla skurit landskap och kulturregioner i bitar.

Man kan inte ta alla skåningar, hälften av hallänningarna, hälften av blekingarna, kronobergarna och kalmarbygdens smålänningar, skaka ihop dessa och få ut en kulturregion på Europeisk nivå. Det görs försök på detta - man talar om "sydsvenskar" och "västsvenskar" - och tror att det är så enkelt att skapa kulturidentiteter. Det är det inte.

Regionindelningsfrågan har behandlats på ett dåligt och okultiverat sätt. I Europa har man på många håll redan konstaterat att statsnationalism är motsatsen till kulturell mångfald. Den kulturella mångfalden i Sverige hade vunnit på om Regionberedningen, Sydsam, Handelskammaren och Svenska Kommunförbundet m.fl. gick tillbaka till folkkulturerna. Varken ett friskt träd eller en sund region kan växa utan egna rötter.