MARS 1996

Under de senaste åren har en rad internationella debattörer pekat på de allvarliga problem Europa står inför. Speciellt tre företeelser har lyfts fram. För det första förutspås staten, dvs den europeiska statsmodellen, att minska i betydelse som politisk instans. För det andra kommer styrningen av den globala ekonomin att flyttas från Europa/USA till Asien. För det tredje förefaller det som om den visionära framtidsdebatten är på väg till andra centra - till USA och Asien - medan de politiska visionerna i Europa har fastnat i ett otidsenligt mönster. Synsättet på demokratins, kulturens och näringslivets roller och möjligheter är - bl.a. i Sverige - fastlåst inom de politiska statsgränsernas ramar.

I takt med att staten förlorar en del av sina möjligheter att utöva makt, så börjar de underliggande kulturregionala krafterna att göra sig gällande. När Francis Fukuyama skriver att slutet på den starka staten som politisk idé innebär "The End of History" - slutet på historien - är detta dock helt fel. Det expansiva statsbyggandet under de senaste två århundradena har förpassat de regionala kulturfolken till en undangömd plats i världspolitiken. Detta håller nu på att ändras. Ett stort antal folk och regioner från jordens alla hörn låter sina röster bli hörda och kräver att åter få bli en del av historien. Dessa folk och regioner har i många fall länge levt under svåra ekonomiska omständigheter. De börjar nu att ställa krav på det globala samhället - krav som blir allt svårare att bortse ifrån.

Även i Sverige finns ett underliggande kulturregionalt mönster som dolts av en expansiv centralistisk politik under de senaste par hundra åren. I Europa kallas detta regionala mönster idag för "kulturell mångfald" och anses vara en god samhällsmässig kvalitet. Men århundraden av storsvensk propaganda, med den allmänna historielösheten detta har fört med sig, gör att man här hos oss inte vill se detta regionala mönster. Än mindre att lyfta fram detta som ett underlag för den politisk/administrativa regionala anpassning som nu måste göras

Denna brist på historisk/ kulturell och europeisk/global insikt i Sverige har förlamat regiondebatten. Istället för att låta de globala, europeiska och regionala aspekterna ligga till grund för denna, har frågan reducerats till att bli ett effektivitetsprojekt för den offentliga sektorn. Debattfixeringen vid den i det stora perspektivet triviala frågan om var landshövdingeresidenset skall ligga är ett tecken på detta.

Regionberedningen (RB) som tillsatts av regeringen har inte i sitt arbete på ett tillfredsställande sätt diskuterat och definierat de grundläggande kriterierna för en regional indelning. Rapporten "Regional framtid" är endast en belysning av förhållanden som rör den offentliga sektorn. Detta begränsade sätt att närma sig regionproblematiken är inte acceptabelt varken för regionerna i Sverige eller ur ett internationellt perspektiv.

På andra håll i världen talar man om tio grundläggande kriterier som underlag för en optimal regional indelning. Dessa är:

Faktum är att de grundläggande kriterierna och direktiven för den regionala indelningensprocessen i Sverige är så begränsade och så illa definierade att de försvårar en riktig bedömning. En sådan måste nämligen utgå från kulturens, geografins, ekonomins, mänskliga relationers och miljöns villkor. Det liggande förslaget är dessutom alltför vagt i sin beskrivning av den logiska geografin som ligger i botten för samhällets utveckling.

Man tvingas också konstatera att RB's förslag inte är i enlighet med den EU's regionpolitik enligt artikel 3B i Maastichtvtalet. Denna stödjer nämligen en regional utveckling baserad på subsidiaritetsprincipen och övriga regionala EU- strukturer.

På samma sätt som på andra håll i världen, måste en regionindelning i Sverige utgå från väldefinierade kriterier där kulturens, ekonomins, näringslivets och demokratins villkor prioriteras. Processen måste därför föregås av en debatt för att klarlägga dessa grundläggande kriterier. Detta har inte skett. Dessa kriterier måste också inkludera ekonomiska, sociala och miljömässiga hänsynstaganden. Gör den inte detta kommer allmänheten inte att uppfatta beslutsfattarprocessen som varken rättvis, logisk eller kvalitativ.

Idag är nog de flesta eniga om att politisk makt, enligt EU's recept, bör föras över till den regionala nivån. Hur detta skall ske, och i vilken omfattning, bör det finnas många synpunkter på.

Innan beslut av denna dignitet fattas måste frågan förankras i befolkningen på ett mera öppet sätt än som hittills varit fallet.

Mekanismer för allmän debatt och rimlig medverkan av befolkningen är därför nödvändig.

Med det regionala kulturmönstrets renässans är vi kanske i början på historien - inte vid slutet som Francis Fukuyama hävdar. Låt oss därför tillsammans kulturlivet, näringslivet, den offentliga sektorn och allmänheten påbörja en diskussion om visioner och framtid. Det gäller inte minst hur vi skall bemöta konkurrensen från Asien och kraven om de mänskliga kulturella rättigheterna. Närhets och demokratitanken bakom begreppet "Regionernas Europa" är en relevant nödvändighet som bör ingå i denna diskussion.

Fotnot 1:
Francis Fukuyama "The End of Hisotry", "The Last Man"
Kenichi Ohmae "The End of the Nation State. The Rise of Regional Economies"
Mahathir Mohamad/ Shintaro Ishihara " The Voice of Asia"