JANUARI 1994

Den 28 januari gick remisstiden ut för Regionberedningens (RB) förslag till ny regional indelning. Remissinstanserna, inklusive kommunerna, fick i praktiken bara några veckor på sig att utarbeta sina yttranden. Denna korta beredningstid är inte acceptabel med tanke på frågans stora betydelse.

RB synes arbeta efter förutbestämda mål, har oklara definitioner och saknar historisk förståelse. Detta har inneburit att processen också gjorts obegriplig vilket de kommunala yttrandena nu visar. Samtidigt hålls befolkningen utanför.

Allmänt kan sägas att vår region är på avvägar. Föråldrade politiska strukturer, ett kvardröjande centralmaktstänkande och en utbredd brist på europeisk förståelse håller på att spela bort våra framtidsmöjligheter. Den här gången gäller det inte anknytning till Danmark eller Sverige. Nu gäller det frågan om att fortsätta som en centralstyrd perifer provins i Sverige, alternativt att bli en dynamisk region i Europa. Centralorienterade krafter i Sverige fullföljer den historiska linjen, där Sverige består av en maktfull huvudstadsregion och ett antal maktlösa provinser.

I Skåne råder stor intern politisk oenighet, ett resultat av en långvarig Splittra- och härskapolitik från huvudstaden, i kombination med egen oförmåga att samlas kring viktiga frågor. En sådan fråga är den regionala indelningen i samband med EU- medlemskapet. Nu finns möjlighet att skapa kulturhistoriskt riktiga enheter underställda regionala parlament, men istället vill man på sina håll ha kommunala landskapsförbund dvs större kommunförbund av samma typ som de något mindre som finns idag. Detta är orealistiskt eftersom kommunförbundsidén utgör en mycket tveksam, troligen omöjlig, organisationsform för regional beslutskraft.

Parallellt med dessa strävanden verkar ett antal andra intressen - tex inom länsstyrelserna - för att bevara det bestående. Man kan konstatera att de konserverande krafterna är enorma. Till detta kommer att regiondiskussionen från vissa håll förs som om det väsentliga är den offentliga förvaltningen, den statliga kontrollen och den kommunalpolitiska positioneringen. En del inom politik och förvaltning tycks anse att deras områden är så väsentliga, att samhället skall byggas upp utifrån politiska och offentligt administrativa strukturer.

Det finns ett helt annat synsätt på denna fråga. Detta synsätt börjar i den fria konkurrensens Europa där vi den från 1 januari 1994 genom EES-avtalet är med. Detta Europa är också ett samhälle där gamla centralstater är på retur och kultur- och näringsregioner på frammarsch. "Flandern - Star Region of Europe" - "Katalonien – Europas spjutspetsregion", är exempel på de slagkraftiga nya enheter som är på väg och som markerar sig inom kultur och näringsliv.

För den som studerat vad som händer i Europa idag är det uppenbart att regionfrågan är av högsta dignitet. Framtiden knyter sig till den regionala dimensionen. Detta framgår av att EU placerar regionen som ett framtida betydelsefullt regionalpolitiskt element. Den anses t.o.m. vara grundbulten i den struktur som nu byggs upp.

Det finns två basala utgångspunkter för regionskapandet. Den första är insikten om att ett samhälle lever på och av sitt näringsliv. Därför måste regionen passa näringslivet och via Handelskammaren i Malmö har vårt eget näringsliv också krävt en betydligt större region än landskapet Skåne. Samma näringsliv önskar också klara beslutslinjer i politiken och föreslår därför att regionen skall styras av ett direkt valt parlament. Kommunikationsmässigt är det ju också så att Halland och Blekinge allt fastare knyts ihop i en Skånelandsregion - en effekt av den logiska geografin. Kommunikationerna uttrycker ju normalt också näringslivets samband och sedan äldsta tid har Hallands och Blekinges trafikflöden siktat mot Lund-Malmö-Köbenhavn.

Den andra utgångspunkten är kulturen. Det är en tydlig trend i Europa att kulturellt och historiskt baserad identitet eftersträvas överallt. Många regioner har också en annan historisk bakgrund än den stat de ingår i. Hos oss utgör denna utveckling en gyllene möjlighet att på nytt ge vår region en egen regional prägel. Och med denna region avses då naturligtvis Skåne, Halland och Blekinge som har en gemensam historia och bakgrundskultur. Denna historiska samhörighet har centralmakten sökt spränga genom att eliminera Skånelands historia från undervisning och kulturliv. Men nuet och framtiden söker sina rötter och i det moderna informationssamhället går det inte längre att dölja historiska och kulturella samband.

Om Sverige skall klara sig genom en smidig regionindelning så skall man inte försöka skära sönder våra urgamla landskap. När dessa landskap skall grupperas i regioner så måste det göras med historien som riktlinje. Enligt detta bör för södra Sveriges del Skåneland utgöra en och Småland en annan region. Därmed skulle två klara kulturidentiteter kunna växa fram. Smålänningar och skånelänningar kommer då att kunna möta Frieser, Bayrare och Normander på en europeisk kulturnivå.

Näringsmäs rspektiv för ögonen binda en "regional" lösning till en förlängning av kommunförbunden och av gamla offentliga strukturer i en ohållbar territoriell enhet, vore en katastrof. Det är likaledes allvarligt att näringslivet och politikerna är på kollisionskurs i regionfrågan utan synbarlig vilja till dialog och förhandlingar. Vad vi istället behöver är flexibilitet, fantasi och framförhållning. Därför borde vi i nuläget etablera regionala ad hoc - organ och dessa bör bestå av representanter för politik, näring, kultur, universitet, landsting och framtidsforskning.

År 1999 kan vi befinna oss i en av två mycket olikartade situationer. Den ena är att vi inte genomför en kulturell, näringsmässig och politisk regionalisering. Den andra innebär att vi får ett regionalt Skåneländskt parlament med beskattningsrätt. Vad kommer då detta att innebära för vår framtid?

Det första alternativet med tyngdpunkt i en statlig - kommunal beslutsstruktur innebär att vi passar dåligt in i de av EU:s regionstrukturer som ligger till grund för den europeiska regionalpolitiken. Vi får dessutom en svag representation i den nybildade EU-regionkommittén där viktiga frågor som rör socialpolitik, transregionala transportsystem, hälso- och sjukvård samt språk- och kulturlivet skall förankras.

Vi kommer också att få se mera av kommunal bypolitik och en fortsatt centralstyrning från Stockholm och därmed höga konkurrenshämmande centraloffentliga kostnader. Effekten av detta blir ett onödigt högt kostnadsläge för vår industri. En annan konsekvens av allvarligt slag blir en fortsatt regional kulturell utarmning och bristande regionalt mediainflytande.

Vi får svårigheter att utveckla en samlad regional näringslivspolitik. Status quo består i den statliga sektoriella regionala röran med disharmoniska funktionsindelningar.

Konflikterna mellan näringslivets önskemål och det politiska tänkandet kvarstår. Vi kommer att se fortsatta svårigheter att ta samlade regionala beslut och genomföra dem.

Det andra alternativet, som motsatt är Europa- och framtidsinriktat, innebär ett regionalt parlament med beskattningsrätt samt med personvalda ledamöter som inte samtidigt bör få ha kommunala poster. Ett sådant kan agera effektivt utåt mot omvärlden och inåt mot regionen. Det kan fylla sin plats i EU:s strukturer och få ett kraftfullt politiskt mandat. Dessutom får vår region, för första gången sedan Generalguvernementet upphävdes och Skånska lantdagen upplöstes 1719-20, egen majoritet i ett organ som har ett ansvar för den egna regionen.

Om hela Sverige skall leva i framtiden krävs att alla regionerna i riket ges möjlighet att ta ansvar för den egna framtiden. En sådan regional trend är synlig i hela Europa idag och denna är klart kulturorienterad. Därför måste vi också inse skillnaderna mellan begreppen Skåne, Skåneland och Sydsverige. Det är på tiden att diskussion om detta förs fram till allmän debatt.

Oavsett om Sverige blir medlem i EU eller ej måste den regionala frågan lösas på ett sådant framtidsinriktat sätt att kulturliv och näringsliv gynnas samt att det bidrar till att återskapa förtroendet för politikerna och den politiska processen.