Regionalisering för framtiden

av PETER BROBERG och GÖRAN HANSSON

JANUARI 1994

Regionaliseringen är ett begrepp. Det är också ett begrepp som har ett omfattande innehåll där till exempel faktorer som kultur, historia, näring, territorier, folk, organisationer, autonomi, hushållning, nytta och utveckling ingår. Framför allt är skapandet av regioner en fråga om att inrätta vårt samhälle på ett logiskt sätt i relation till de förändringar som sker i världssamhället.

Två mycket starka förändringskrafter är tydliga idag och det är den teknologiska och den kulturella. Dessa två utgör fundamentet för regionaliseringen och ingen debattör eller analytiker som deltar i regionskapandet kan gå utan om dessa krafter.

Den teknologiska utvecklingen, speciellt på informations och kunskapsområdena öppnar för en omfattande kompetensspridning. Vi är inte längre tvingade att samla den tillgängliga kompetensen i centra varifrån "all makt" sedan utgår. Tillsammans med den hierarkiska strukturens många misslyckanden - speciellt synbar i sovjetsystemets sammanbrott - har den tilltagande kunskapsspridningen lett till allmän misstro mot centrala system och avlägsna maktcentra. Detta leder till nya strukturer där besluten pressas ut i decentrala mönster. Kraven på att besluten i högre grad ska tas av dem som blir berörda blir allt starkare.

Den kulturella utvecklingen går i samma riktning. Stora enheter - stater, riken, imperier - upplöses och ur dessa framträder åter de ursprungsfolk som under historiens lopp samlats in under maktfulla centra eller huvudstäder. Alla dessa nygamla folk önskar frihet att utveckla sina kulturella profiler enligt de egna förutsättningarna. Enligt Griggs-registret på Berkeleyuniversitetet finns det över 5 000 sådana folk på jorden. Det kan vara klokt att utgå ifrån att alla folk och provinser kommer att ges större kulturell autonomi i framtiden. Den folkligt kulturella kraften är stor, också bland Europas 120 registrerade nationaliteter.

För att möta dessa två krafter som båda verkar för spridning, decentralisering, demokratisering och ökad frihet så har i Europa och inom EG två politiska nydanelser skapats - den ena är regionaliseringen, den andra är subsidiariteten (närhetsprincipen). Det är dessa som leder till:

1. ett Europa av regioner (länder)

2. ett system med närhetsbeslut.

Det blir allt klarare att även vi i Sverige måste inställa oss på att regionalisering är både nödvändig och oundviklig. EG pressar på med en sådan, men även utan EG blir det nödvändigt att minska centralmaktens styrning av regionerna i landet. Besluten och styrningen måste flyttas ut i mindre regionala enheter. För några år sedan lanserades uttrycket "låt hela landet leva". Detta kan idag omskrivas till "låt alla regioner få forma sin egen framtid".

Hur ser då dessa regioner ut. Ja, här är den kulturella utvecklingen tydlig. Överallt är det de gamla historiska enheterna som träder fram. Att så är fallet är självklart. Önskemålet om regional förbindelse med den egna kulturella identiteten och den egna historiska plattformen är en folklig nödvändighet i öppen mångfaldig värld.

För Sveriges del innebär detta att det mest logiska, nämligen de gamla historiska enheterna, också blir de nya regionerna. Här behövs inga utredningar för att skapa nya regioner. Dessa enheter finns redan och de heter Sameland, Norrland, Jämtland/Härjedalen, Svealand, Götaland, Gotland, Bohuslän, Småland och Skåneland. Dessa enheter är de enda som har möjlighet att bli fullständiga kulturellthistoriska regioner jämställbara med till exempel Flandern, Friesland, Burgund, Bretagne etc.

Från centrala utredningars sida har man föredragit att slå sönder detta kultursystem och forma nya typer av regioner. Men att överhuvudtaget komma på tanken att börja skära sönder de urgamla landskapen i Sverige, och att bunta ihop delar av dem i ohistoriska grupperingar visar på en kulturlöshet som inte borde höra hemma i ett civiliserat samhälle. De utredare som föreslår sådana ingrepp, borde omedelbart kopplas av regionarbetet.

Med de naturliga kulturregionerna som bas kommer den stora frågan som måste lyftas fram på dagordningen hos oss alla - nämligen den nya tidens beslutsfördelning. Hur ska besluten fördelas mellan:

1. Europanivån
2. statsmakten i Stockholm
3. regionerna 
4. kommunerna.

Enligt närhetsprincipen ska ju besluten fattas så långt ner i systemen som möjligt.

Om kommunernas uppgifter i huvudsak förblir oförändrade så gäller då frågan fördelning mellan statsmakten och de nya regionparlamenten. Här finns många möjligheter, men nyttoeffekten bör vara vägledande. En federativ inriktning med nedbantning av statsapparaten och en ansvarsförskjutning till personligt valda regionpolitiker synes omedelbart vara attraktiv. Ska förtroendet för det politiska systemet stärkas måste ansvaret synliggöras på ett mera personligt plan.

För Skånelandsregionens del finns det speciella utmaningar. Vi behöver utveckla en lång rad som arbetsmekanismer inom Öresundsregionen så att den potential som 3,5 miljoner människor i Skånelands och Själlands-området har kan utnyttjas. Öresundsbron öppnar här för kolossala nya möjligheter.

När vi talar om dörren till Europa bor vi på tröskeln. Till detta kommer Skånelands Europanärhet. Skåne, Halland och Blekinge är syd- och västvända och ligger på några timmars avstånd från många potentiella samarbetsländer som Preussen, Pommern och Meklenburg samt baltstaterna. När vi talar om dörren till Europa bor vi på tröskeln. Vår region måste vara organiserad så att vi effektivt kan agera utifrån våra egna förutsättningar och kan utnyttja vårt geografiska läge.

När regionens olika organ ska formas måste detta naturligtvis göras så att näringslivet och kulturlivet stöds. Som förebild kan vi ha Flandern där man under en 20 års tid lyckats att regionalisera både sin kultur och sitt näringsliv i en samverkande aktivitet på alla samhällsplan.

Vi står idag inför ett stort skeende där Europa omorganiseras och där centralstaterna är under omdaning till regionländer efter den logiska geografins, kulturens och det fria näringslivets mönster. Ny teknologi öppnar världen och nya stora forskningsresurser kan efter det kalla krigets slut dirigeras över till framtidsinriktad civil produktion. Vi har all anledning att optimistiskt och kreativt ta itu med framtiden.

Inför detta kan det kännas något patetiskt, ja nästan irrelevant, när vår Skånelandsregion ska formas inför den spännande framtid som står för dörren, att sådana faktorer som länsstyrelsernas vara eller icke vara, högskolesamarbetet mellan Karlskrona och Kalmar, inbördes oenighet mellan skånska och kommuner eller landstingens ekonomiska effektivitet lyfts fram och ges strategisk betydelse.

Regionaliseringen måste naturligtvis ske utifrån en folklig förankring, så att dessa representanter får ett verkligt mandat att agera hemma och i Europa på ett effektivt och övertygande sätt. Den måste ges en kulturhistorisk dimension och en teknologisk koppling. Den måste entusiasmera vårt näringsliv och vår initiativlusta.

Detta kräver stora ansträngningar och mångas deltagande. Regionindelningen ska stå klar om mindre än två år. Man kan frukta att låsningarna bland en del av våra makthavare i vår region förefaller vara så stor att förutsättningarna för en öppen och fördomsfri dialog i detta ärende hindras. Vi har idag inte ens etablerat en lämplig informations- och debattform för att hantera den regionala utmaningen.

© SSF