Scania
A Region in Europe

Regionalismen inför 2000-talet
Författare
Göran Hansson
Peter Broberg

© Stiftelsen Skånsk Framtid
Layout, bilder och text: Göran Hansson
 

Kapitel 17

Röster om regionalisering och demokrati

Man talar idag i Europa om tio grundläggande kriterier som underlag för en optimal regional indelning. Dessa är:

• Historiska gränser

• Administrativa hänsynstaganden

• Behovet av att rationalisera nuvarande strukturer

• Kostnader

• Demografiska hänsynstaganden

• Behovet av att minimera samhällsstörningar

• Öka tillgängligheten av offentlig service

• Ekonomisk logik

• Utvecklingspotential

• Kulturella och språkliga realiteter

Någon likvärdig och genomgripande diskussion om en framtidsstruktur för Sverige med dessa kriterier som bas har inte skett, varken inför EU-medlemskapet eller den regionutredning som föregick skapandet av regionerna  i Skåne och Västra Götaland.

Detta är beklagligt eftersom den bristande debatten på detta område är skadlig för utvecklingen i regionen på längre sikt. För att peka på hur diskussionen pågår utanför Sverige skall i det följande återges röster om regionalisering och demokrati från en internationell konferens om regionalismen som en politisk och ekonomisk faktor i Europa.

På många håll inom EU har man sedan länge haft uppfattningen om att de regioner som anpassar sig bäst till det nya regionala mönstret kommer att åtnjuta fördelar i framtiden - kulturellt, ekonomiskt och näringmässigt.

Starka krafter inom EU har som mål att skapa ett visst mått av självstyre och autonomi i regionerna. Det forskas mycket om hur man med praktisk politik skall kunna såväl återskapa och förstärka den kulturella mångfalden i Europa samt bidra till att med decentralisering och regionalisering av det politiska livet se till att det även sker en ekonomisk utjämning sker mellan Europas regioner. Denna process är viktig även på det globala planet - Europa nu går i bräschen för en positiv politisk utveckling som skulle kunna gagna människor i övriga delar av världen.

I EU-ledningen har man kunnat konstatera att kunskaperna om regionalismen som idékoncept är bristfälliga i flera medlemsstater. Detta gäller både inom statsförvaltningarna och vid andra offentliga institutioner, samt hos allmänheten. Nu etableras emellertid institut och organisationer över hela Europa som forskar och informerar om den nya synen på EU-samarbetet, många med EU-stöd.  De mindre organisationernas inflytande växer, språkinstitut etableras och  det organisatoriska samarbetet inom politiken, näringslivet  och ekonomin på det regionala planet breddas och fördjupas. Universitet och EU-finansierade forskningsinstitut etablerar regionala fakulteter som forskar i regionala och federala frågor. Vissa regioner, städer och universitet har redan etablerat expertis och kompetens inom flera områden både på de regionala och människorättsliga områdena. Här finns framstående personer som systematiskt och praktiskt utvecklar och informerar om kopplingen mellan EU-projektets kulturmångfaldsbaserade decentralieringspolitik å ena sidan  och den globala utvecklingen på människorättsplanet å den andra.

I augusti 1998 hölls en konferens på Christiansborg i Köbenhavn. Experter på regionalisering, EU:s decentraliseringspolitik och mänskliga grupprättigheter var närvarande. Det följande är några röster från denna konferens och de refereras här för att illustrera var diskussionen befinner sig i slutet av 1900-talet.

Krav om regional självständighet – en röst ur det förgångna.
  En forskare förutspådde staternas kollaps. Staternas stora misstag är att, i flertalet fall, monopolisera den nationella identiteten som socialt fenomen. Han såg nu hur Europa höll på att omorganisera sig – i positiv bemärkelse - till den geografiska modell som fanns under medeltiden. Staten som institution kommer att minska i inflytande till fördel för regionerna och EU-organen. Europa kommer ofrånkomligen att bli en kontinent av regioner, trots det starka motstånd som mobiliseras av försvararna av nationsstaten.

Att skapa nya stater på en lägre geografisk nivå är emellertid inte lösningen. F.d. Jugoslavien är ett exempel där nästan alla nya småstater har flera ursprungsminoriteter inom sina gränser. Man flyttar bara det gamla problemet till en ny nivå. Total självständighet, som vissa regioner kräver, är röster ur det förgångna.

Nationalismen – statens ideologiska lim.
En professor från Skottland talade om nationalismen som fenomen. I mitten av 1900-talet föreföll den politiska och sociala vetenskapen ha placerat de ursprungliga kulturregionerna på historiens soptipp. I Europa verkade man tillfreds över att ursprungsnationerna och kulturregionerna slagit sig till ro inom respektive stater. ”Nationalismens” tid var över, trodde man. Något yrvaket upptäckte statsledningarna att regionerna började kräva autonomi samtidigt som suprastatliga organisationer som EU och NAFTA ovanifrån börjat erodera staternas suveränitet. Varför börjar ursprungsnationer och kulturregioner göra sina röster hörda vid den tidpunkt i historien då staterna håller på att förlora sin makt?

Staten har använt sig av nationalismen som ett ideologiskt kitt vilket bundit medborgarna till staten. Statens företrädare ser det som livsnödvändigt att kontinuerligt upprätthålla och förstärka den statsnationalistiska känslan hos befolkningen, om ”kittet” förlorar sin kraft så får staten problem.

”Jag är patriotisk medan du är nationalistisk” hör man ofta centrum anklaga periferin. Men det är svårt, kanske till och med omöjligt, att mobilisera en viss nationalism till fördel för staten gentemot den europeiska unionen medan man å andra sidan samtidigt avfärdar samma anspråk som otillständigt när det kommer från regionerna och riktas mot den egna staten.

Nationalismen som ideologi är den mest framträdande politiska kraften inför 2000-talet. Den är flexibel såtillvida att den fungerar både för staten och för de regioner som önskar arbeta för större autonomi. Den kan användas som bas både för högern och vänstern i det politiska spelrummet. Den ger en känsla av historisk kontinuitet – den ser bakåt i tiden för att skapa en framtid.

Statlig styrning slutar med kriser
Om subsidiariteten talade en forskare från ett tyskt universitet. Subsidiariteten som begrepp kan spåras till en av kyrkans bibelskrifter ”Vad folk kan göra skall folk också göra”.  President Lincoln skrev 1854 ”Det vanligt folk kan göra själva, skall folk också få göra utan statlig styrning”. Subsidiariteten som politiskt alternativ blomstrar när staten är i kris. Regionalismen och subsidiariteten är i grund och botten samma sak. Statlig styrning uppifrån och ner kommer alltid att sluta med kriser. Styrning nerifrån och upp kommer att bli mera framgångsrikt om då de politiska besluten ligger närmare folkets behov och önskemål. Staten är en styrform - regionalismen är en livsform.

Regionalismen är nödvändig
En parlamentariker från Kroatien hade studerat konsekvenserna av Jugoslaviens kollaps. Enligt hans studier av regionalism i det forna Jugoslavien framgår att de områden som hade en mera utvecklad känsla för regional identitet och regionalt självstyre klarade sig bättre när den statliga styrningen i Jugoslavien upphörde. Hans slutsats var att regionala grupperingar blir en nödvändighet, allteftersom statens möjligheter att lösa problem minskar.

EU har förändrat statens möjligheter.
En annan talare menade att två stora förändringar, som begränsar statens möjligheter att agera politiskt, har tillkommit det senast decenniet. Det första är att genom globaliseringen har näringsmässiga och ekonomiska maktstrukturer hamnat utanför statliga myndigheters möjligheter till kontroll. Den andra är att EU:s har rätt att stifta lagar som gäller över statens lagstiftning.      EU stödjer en regionalisering av Europa bl.a. inom följande områden:

EU skapar normer för regionaliseringsprocessen
EU stödjer ekonomisk frihet bl.a. genom att tillåta äganderätt av egendom till personer och företag utan statstillhörighet. EU stödjer inter-statliga aktiviteter, tydliggjort genom Schengenavtalet.

EU har auktoritet att lösa regionala gränsdispyter
70 % av statens historiska suveränitet har redan lämnat staten och endast 30% finns kvar på denna nivå. I denna nya miljö måste nya beslutssytem skapas på områden som miljö, telekommunikationer, rättsväsende, försvars- och säkerhetsområden, m.fl. Trots att denna process varit på gång en längre tid är regionerna på många håll beslutsmässigt svaga, t.ex. när det gäller kontakter med regioner över statsgränserna, speciellt med kontakter över gränserna till icke EU-medlemmar.

Decentralisering och regionalisering har fått starkt fäste i EU.
Ordföranden i ett danskt kulturinstitut underströk att decentralisering och regionalisering fick starkt fäste på EU-nivån i samband med undertecknandet av Maastrichavtalet 1993. Detta avtal innehåller grundläggande principer för självstyre, vilket förutsätter en aktiv medverkan av medborgarna på alla beslutsnivåer i samhället. Fastän det ännu inte formulerats en officiell EU-policy på kulturområdet är kultur och kulturellt utbyte fast förankrat i EU:s agenda, inte bara på statens men också på regional nivå med dess regionala  intressen och skillnader som utgör delar av ett snabbt föränderligt multikulturellt samhälle. Sedan det kalla krigets slut har frågan ”På vilken sida står du?” ersatts med ”Vem är du?”.

Staterna har under senare sekler försökt exportera sin kultur till anda regioner. Frankrike och USA är exempel på stater som har byggt upp en kulturexportmodell där den egna kulturen anses som finare (High Culture).

Medeltidens Europa – då fanns inga statsgränser.
Gränser som mänskliga barriärer uppstod i samband med tillkomsten av dagens nationalstater, menade en välkänd forskare från Bryssel. En av de grundläggande teserna för skapandet av den europeiska unionen – EU – var att skapa ett Europa utan statsgränser. Detta har man uppnått inom flera områden inom EU idag. Brandväsende, ambulans, konsulttjänster och liknande rör sig idag obehindrat mellan staterna, över de existerande gränserna.

Annat är det på det kulturella området. Européerna är idag, paradoxalt nog, mindre rörliga över statsgränserna än man var under medeltiden. Där har EU:s olika politiska beslut och program inte fått tillräckligt genomslag. Ett grundläggande problem är att man inom de olika europeiska institutionerna inte kunnat enas om en kulturdefinition. Inom Europarådet, för att ta ett exempel, handlar kulturpolitiken om frågor som rör skola och utbildning, inte så mycket om människors dagliga kulturella aktiviteter inom ramen för den gruppgemenskap som karakteriserar konceptet Regionernas Europa.

Tragiskt är också att tillkomsten av nya mindre stater i Europa, framförallt genom Sovjetunionens och Jugoslaviens fall, har ökat antalet statsgränser som tjänar som barriärer och hindrar fri rörelse över gränserna. Statsgränser är primärt stystembarriärer mellan stater och inte fysiska och logiska geografiska gränser. De barriärer som statsgränserna utgör kan endast övervinnas om två förutsättningar uppfylls:

1. Starka lokala och regionala politiska enheter måste finnas.

2. Centralmakterna måste tillåta dessa att på alla plan bygga bestående förbindelser över statsgränserna.

Dagens mänskliga rättigheter – inte tillräckliga.
En professor från Salzburg menade att det finns en tydlig länk mellan mänskliga rättigheter och minoriteters rättigheter gentemot majoritetens inflytande på minoriteternas dagliga liv. Det finns en gemensam uppfattning bland experter att de mänskliga rättigheterna, som de är formulerade idag, inte är tillräckliga för att garantera de regionala kulturernas överlevnad. Idag finns omständigheter som tvingar till en assimilering. Det som minoriteterna behöver idag är ett speciellt skydd och ett aktivt stöd samt tillika en speciell form av politisk organisation som tillåter dem att ge uttryck för och bevara sina egna kulturyttringar.

Regionalismen (federalismen) och minoriteternas önskan att bevara sin egen kulturella identitet är grenar på samma filosofiska träd. Regioner är dock inte erkända enheter i dagens internationella lagstiftning. Det får inte anses som enbart negativt, från statens synpunkt, att decentralisera det politiska beslutsfattandet. Regional autonomi ger nämligen tydliga praktiska fördelar och kan hjälpa till att lösa många problem som förföljt Europa under ganska lång tid. Även gränsöverskridande aktiviteter i gränsregionerna kan bli av ovärderlig hjälp när det gäller att bygga transkulturella kontakter tidigare omöjliggjorda av rigida statsgränser.

Vad är en region.
En forskare vid Köpenhamns universitet menade att politiska och administrativa regioner kan beskrivas som territoriella enheter på följande nivåer:

Europarådet - lokalt och regionalt självstyre.
En talare med förankring i Europarådet talade om lokalt och regionalt självstyre. Med demokratisering av Europa menas bl.a. att politisk makt distribueras till olika politiska beslutsnivåer inom varje stat. Det betyder att medborgarna skall göras delaktiga i den politiska processen på de olika nivåerna – lokalt, regionalt (federalt) och i de olika europeiska institutionerna.

Europarådets ”European Charter of Local Self-government” (ECLS) och European Charter of Regional Self-government (ECRS) är bra exempel på normgivande överenskommelser på detta området. ECLS från 1985 är undertecknad av 30 medlemsstater och ratificerad av 5.

ECRS föreligger för närvarande endast i form av ett utkast i väntan på undertecknande av medlemsstaterna. Den tredje pelaren inom Europarådet (förutom Ministerkommittén och Parlamentariska församlingen) är Congress of Local and Regional Authorities in Europe (CLRAE). CLRAE har fått i uppdrag att övervaka efterlevnaden av ECLS och ECRS bland medlemsländerna.

Det är i ECLS som subsidiaritetsprincipen tydligast är formulerad (artikel 4, stycke 3):

”Offentliga beslut skall generellt och med fördel tas av de beslutsfattare som är närmast medborgarna. Om beslut skall tas på andra beslutsnivåer skall nyttan och omfattningen vad gäller krav på effektivitet och ekonomi överväga.”

Det gamla och det nya sättet att fatta beslut.
En expert på regionalpolitik talade om regional planering och utveckling. Allting tyder på, menade han, att regional planering kommer att öka i betydelse i framtiden. Med EU:s expansion österut - ett stor-EU kommer med all sannolikhet att inkludera 20 medlemsstater i framtiden – kommer regionerna att blir alltmer betydelsefulla som politiska och administrativa byggstenar. Regionerna kommer att avkrävas ett stort antal politiska beslut och sociala funktioner som idag till stora delar ankommer på staten. Den typ av regional planering och utveckling, som EU stimulerat under senare år, kommer att ytterligare accentureas i framtiden. En förskjutning i beslutsystem och funktioner i enlighet med förutsättningarna nedan kommer att bli ofrånkomlig.

EU – en regional dimension

Av ovanstående referat framgår klart att samtalet om vår europeiska framtid också har en regional dimension. Det skall också understrykas att parallellt med att regionalismen som forskningsprojekt ökar i intensitet så växer de folkliga krafter som är kulturregionalt inriktade. Allt fler människor i kulturregionerna runtom i världen låter sina röster höras med krav om delaktighet på alla områden. Dessa krav blir svårt för statsmakterna att i längden ignorera. Man kan därför förmoda att de som håller fast vid de gamla centrala styrformerna kommer att få allt större svårigheter att motivera sina argument för ett bibehållande av centralstaten i dess nuvarande form.

© SSF
 

Back
Main