Scania
A Region in Europe

Ett argument som ofta ventileras när en regional lösning kommer på tal är att regionerna blir mera självcentrerade och ovilliga att fördela resurser från rikare till fattigare regioner. Man hävdar att staten skulle vara en garant för en rättvis och jämnare fördelning mellan regionerna. Problemet med detta resonemang är att statssystemets brister också starkt medverkat till att ge stora skillnader både mellan Europas stater och mellan regioner inom dessa. Dessa brister har t.ex. orsakat de stora och oacceptabla befolk-ningstransfereringar som sker mellan stater och mellan regioner som tidigare omnämnts. Det kommer att krävas att det inom EU skapas mera effektiva ekonomiska mekanismer för utjämning mellan regionerna än de som för närvarande finns inom de olika staterna. Ur regionalistisk Europa-synvinkel måste det anses fördelaktigare om svagare regioner stöds från en ekonomiskt starkare EU-bas istället för som idag av varje stat för sig. Den principiella fråga man skall ställa sig är – om man vill spetsa till det - om det är norra Italiens skyldighet att försörja den södra delen eller om detta är ett gemensamt europeiskt ansvar.

Regionerna kommer så småningom komma i expansionstankar och starta nya konfliktsituationer med sina grannar.

Det är inte tänkbart att regionerna i en framtid kommer att tillåtas föra en expansionistisk politik liknande den som historiskt ligger bakom tillkomsten av flertalet av dagens stater. Genom att regionalismen förutsätter en framtid både för staten och EU kommer de konstitutionella spärrarna i Regionernas Europa att sannolikt förhindra en sådan utveckling. Dessutom är det så att den konstitutionella, politiska och administrativa nedbrytning i mindre enheter som regionalismen förutsätter gör eventuella konfliktsituationer i Regionernas Europa storleksmässigt mera hanterbara.

Staten som politisk och administrativ institution kommer att upphöra när regionerna fått självstyre.

Utan tvekan ligger det rent tekniskt och administrativt en problematik i en maktförskjutning från centralstat till decentral regionstat. Detta innebär dock inte att staten upphör som en viktig länk i den europeiska beslutsstrukturen. I Regionernas Europa blir det subsidiaritetsprincipen som kommer av avgöra den lämpligaste nivån för varje enskilt politiskt beslut. Det finns flera beslutsområden där regionerna idag inte har egen beslutstradition. En alltför snabb övergång kan medföra svårigheter på en del områden – de ekonomiska, juridiska, fördelningspolitiska för att ta några exempel. Detta är något som varken EU, staten som helhet eller befolkningen i regionerna är betjänta av. En regionalisering bör därför ske på förhandlingsbasis, med försiktighet och i en stegvis process.
 
Problemen kring regionerna och de egna minoriteterna.
Ett viktigt problemområde gäller frågan om regionen och de egna minoriteterna. Det är ju inte så att minoritetsproblemen försvinner med en regionalisering. En del regioner kommer att omfatta ett enda regionfolk som självt varit minoritet i staten och andra kommer att ha mindre minoriteter inom regionen. Det är naturligtvis helt avgörande att regionerna inte övertar den nivellerande statsideologin och tillämpar den i mini-skala

Regionerna kommer naturligtvis att generera en mängd interna små konflikter i olika frågor. Fullt tänkbart är att man, liksom staten gjort, kommer att försöka negligera kulturella krav från minoriteter inom det egna territoriet. En sådan negativ utveckling måste balanseras med europeiska instanser som kan fungera både som spärrar och medlare när dessa problem uppstår.

För att förhindra negativa tendenser inom minoritetsområdet i det nya regionala mönstret i Europa är det viktigt att både även EU som helhet och varje stat för sig ser över sin poltik på det regionala området. Framtidens regionalpolitik, kulturpolitik och utvecklingen av de regler och konven-tioner som rör de mänskliga rättigheterna inom FN, Europarådet och EU måste anpassas till den pågående regionala utvecklingen. Denna utveckling i Europa är redan en realitet på flera håll och det kommer att bli både skadligt och kostsamt för Europas medborgare om medlemsstater blundar för denna och inte anpassar de konstitutionella strukturerna i tid.
 
Missuppfattningarna
En rad dåligt underbyggda och ibland direkt felaktiga uppfattningar är vanliga i samhället när regionalismen kommer på tal. De följande är exempel på dessa:

Staten är den enda och lämpligaste storleken och formen för framtidens samhällsorganisation.
Inom Europa finns stater av alla storlekar, allt från de största på mer än 80 miljoner människor till de minsta på ett par hundra tusen. Till de minsta hör, som tidigare nämnts, både ekonomiskt, välfärdsmässigt och kulturellt de mera framgångsrika. Staten som politisk och administrativ enhet är dessutom i grunden en labil institution - 90% av alla stater som existerat i historien finns inte längre.

Regionförespråkarna vill frigöra sig från staten och ”öppna eget”.
Regionalismen förordar inte att regionerna i Europa skall tillåtas bilda egna suveräna stater. I stället önskas ökad autonomi inom statens och EU:s konstitutionella ramar med de anpassningar som är nödvändiga.

Subsidiaritetsprincipen är något som bara gäller mellan EU och staten och inte mellan staten och regionerna.
Det är riktigt att subsidiaritetsprincipen som företeelse inom EU:s politiska liv från början enbart gällt relationerna mellan EU och dess medlemsstater. Men konstruktionen är mycket lämplig att även gälla relationerna mellan EU, staten och regionerna. Faktum är att det är i European Charter of Regional Self-government (ECRS) som subsidiaritets-principen tydligast är formulerad. Det finns redan EU-beslut där de federala delstaterna i Tyskland genom subsidiaritetsprincipen fått avsevärt inflytande över beslutsprocessen.

Den regionala flaggan kommer att ersätta statsflaggan.
I Regionernas Europa kommer flaggningen som företeelse i framtiden att även gälla andra värderingar än att enbart visa lojalitet mot staten. Den kommer i viss utsträckning att också få en identitetsmässig, kulturell och historisk symbolik. I framtiden kommer vi i Regionernas Europa att få se EU-flaggan, statsflaggor och regionflaggor vaja tillsammans med lokala och specifikt kulturbaserade flaggor.

Regionala förespråkare är provinsiella chauvinister.
Det finns ingenting som säger att man i provinserna skulle bli mera chauvinistiska än man är i dagens stater. Den statschauvinism som man inom den globala sporten idag uppvisar, bl.a. inom fotbollen, är tidvis mycket obehaglig. Kopplingen till främlingsfientlighet får då synliga drag. Det är sannolikt tvärtom så att behovet av chauvinistiska manifestationer blir mindre på regional nivå. Den kulturella och identitetsmässiga till-hörigheten är där tydligare och stabilare och därför inte behöver demon-streras och befästas i samma utsträckning som statstillhörigheten.

En regional utveckling är farlig – ”se bara på utvecklingen i Jugoslavien”.
Liknelser med Jugoslavien är mycket vanliga, trots att problemen på Balkan har en helt annan bakgrund och orsak än de man kan finna i andra delar av Europa. Om något borde Jugoslavien-exemplet peka på faran i att stat och centrala myndigheter tvingar sina administrativa och statscentrala mönster och strukturer ner över de regionala, utan att regionerna samtidigt ges rimliga möjligheter till politiskt medinflytande i processen. Det är tvärtom kanske t.o.m. så att regionalismen hade kunnat bidra till en lösning på problematiken på Balkan, där självstyrande regioner inom ramen för en större struktur – kanske EU – hade varit ett alternativ. Istället har nya stater skapats med de nya problem som detta innebär.

Regionalism är identisk med federalism.
Konstitutionellt och politiskt är regionalism och federalism två helt skilda företeelser. Federalismen är en helt inomstatlig konstitutionell politisk stryrelseform där staten är uppdelad i mer eller mindre självstyrande delar och med ett mer eller mindre starkt politiskt maktrcentrum. Regionalismen däremot förutsätter öppna beslutslinjer – från EU och staten och mot regionen och det lokala nedåt - där subsidiaritetsprincipen är det viktigaste verktyget för att fördela politisk makt.

Folken i regionerna är förtryckta i mindre utvecklade stater, men utan problem i väl utvecklade samhällen.
Ett vanligt påstående är att det bara är i tredje världen som folken i kulturregionerna är förtryckta. I utvecklade samhällen förekommer inte denna företeelse. Detta resonemang är i grunden rasistiskt eftersom det förutsätter att människorna i Europas kulturregioner på något sätt står över de problem som man upplever med förtryck och kulturförstörelse på andra håll i världen. I verkligheten delar man i alla kulturregioner samma bekymmer över att se den egna kulturen, språket och identiteten mer eller mindre snabbt förstöras genom den destruktiva vanvård och ignorans som många statsledningar uppvisar. Brott mot mänskliga kulturella och språkliga rättigheter är sålunda ett allmänmänskligt problem.

Regionalismen kommer att skapa ett Europas Förenta Stater.
Denna missuppfattning om utvecklingen i Europa är vanlig och uttrycks även bland höga och inflytelserika politiker liksom av massmedia. Konceptet ”Europas Förenta Stater” förutsätter att staten i sin nuvarande konstitutionella form består men att dess inflytande och suveränitet kommer att reduceras till den nivå som gäller för delstater i federala stater i Europa och på andra håll i världen. Man bortser också från den nivå som skapats genom den regionalisering av det politiska och administrativa livet som är en realitet i många stater i Europa och är på gång i flera andra. Utifrån regionalismens synvinkel och dagens situation i ”Regionernas Europa” är konceptet ”Europas Förenta Stater” både orealistiskt och inte önskvärt. Dynamiken i den regionala utvecklingen i Europa gör dessutom att detta blir ett ointressant och orealistiskt framtidskoncept Den regionala beslutsstrukturen, med subsidiariteten som det viktigaste verktyget, har större framtidsutsikter.

© SSF

Back
Main