SSF - Regionalismen inför 2000-talet

Scania
A Region in Europe

Regionalismen inför 2000-talet
Författare
Göran Hansson
Peter Broberg

Kapitel 1

Regionerna och de mänskliga rättigheterna

Faktorer av stor betydelse är det konstitutionellt-territoriella och den enskilda människans rätt gentemot makthavare av diverse slag. Detta har man – bl.a. genom FN och Europarådet - sökt reglera med de mänskliga rättigheterna.

Under senare år har folk- och kulturgruppernas rättigheter tilldragit sig stigande intresse. Detta har skett därför att statsledningarna ofta negligerat, diskriminerat eller förtryckt kulturfolkgrupper inom de egna statsgränserna. De mänskliga rättigheterna som är skapade kring individen kompletteras nu med kulturella rättigheter som gäller kulturgrupper.

Det är otänkbart att EU-konstruktionen, med Maastricht- och Amsterdamavtalen som den senaste byggstenarna, skulle kunna utvecklas utan att man tog hänsyn till dessa nya mänskliga kulturella rättigheter. De handlar om det egna språket, om rätten till sin historia, om den folkliga identiteten samt rätten till inflytande på det territorium de olika regionfolken fått i arv av förfäderna.

På samma sätt är det nödvändigt att ta hänsyn till dessa rättigheter när stora och genomgripande samhällsförändringar görs. Vid sådana förändringar är det ofta folk- och kulturgrupper som berörs. Det handlar nu i allt större grad om den nya synen - morgondagens - på den globala och lokala kulturens situation och hur den regionala grupptillhörigheten skall kunna säkras. Den i bl.a. Sverige förestående, och av EU-medlemskapet initierade, regionindelningsprocessen är en sådan förändring där de kulturella rättigheterna är relevanta. Trots detta vill man från vissa centrala statsledningars sida, helt bortse från den kulturhistoriska bakgrunden i de olika regionerna, trots att vissa av dessa kan vara koloniserade medan andra inkorporerade med militärmakt sent under historiens gång.

Även inom FN-sfären sker nu en utveckling inom kulturgruppstänk-andet. FN är idag är en organisation som, namnet till trots, representerar stater och inte nationer. Detta har, som tidigare nämnts, lett till att FN fått begränsa sig till frågor av mellanstatlig karaktär. Det kommer emellertid nu starka signaler om att en mellanstatlig debatt om den framtida synen på folkgruppers rättigheter är förestående och detta visar att man är på väg att tänka om.

FN:s kommission om de mänskliga rättigheterna antog i februari 1992 ett utkast till en deklaration för personer som tillhör nationella, etniska, religiösa eller språkliga minoriteter. Denna nya deklaration som antogs av FN:s ekonomiska och sociala råd samt av FN:s generalförsamling senare under året, går mycket långt i sitt försvar för folkgruppers rättigheter. Enligt denna deklaration, som utarbetats av en arbetsgrupp inom FN som tillsattes redan 1978, skall staterna:

skydda minoriteternas existens.
skydda deras nationella, kulturella, religiösa eller språkliga identitet genom lagstiftning eller andra åtgärder.
skapa goda förutsättningar för att minoriteterna skall kunna utveckla sin kultur, religion, sitt språk och sina traditioner.
om möjligt skall undervisning ske i minoritetens modersmål.
kännedom om minoritetens historia, tradition, språk och kultur skall uppmuntras i undervisningen, också för majoriteten i landet.
minoriteten skall ha rätt att medverka i beslut på statlig och regional nivå i frågor som berör dem.

Innebörden i denna deklaration är tydlig. Tyvärr verkar det som om det inte finns någon enskild medlemsstat, med ett centralistiskt förflutet, som är villig att ta det första steget mot en mera kulturgruppsliberal politik. Istället gör man allt för att finna begränsade lösningar som enbart berör små grupper av ursprungsminoriteter för att slippa bredda begreppet att också inkludera de övergripande regionala kulturmönster som utgör staternas innehåll. Kanske tror man, att den administrativa, legala, militära och politiska struktur som den suveräna staten är baserad på, kommer att falla ihop när makt och inflytande flyttas från central till kulturregional nivå. Att se den framtida staten som en konstellation av likvärdiga kulturregioner där det centrala har sin roll att spela och det regionala en annan, är uppenbarligen svårt för centralister och centralstatsförespråkare.

FN saknar dock verktyg att handskas med medlemsstater som förgriper sig på eller negligerar kulturminoriteter inom dess gränser. De inomstatliga kollektiva rättigheterna för kulturgrupperna har således varit FN:s svaga punkt. Det internationella samfundet, bl.a. representerat av FN, har alltför länge negligerat minoriteters, nationaliteters och folkgruppers rättigheter. Praktiskt taget alla stater har problem inom detta område, men man har överlag varit obenägen att från statligt håll vilja diskutera dessa.

Ytterligare ett exempel på den stigande uppmärksamheten kring minoritets-problemen i världssamhället är de år 1998 upprättade ”Permanenta Interna-tionella Domstolen”. Denna har bl.a. till uppgift att döma i internationella konflikter och går därmed in på statsmakternas hittills interna och okränkbara områden. Staterna har dock gett domstolen en rad begränsningar och dess inflytande när det gäller brott mot mänskliga rättigheter kan långt ifrån betraktas som tillräckligt.

Back
Main