Regionalismen inför 2000-talet
Författare
Göran Hansson
Peter Broberg

© Stiftelsen Skånsk Framtid
Layout, bilder och text: Göran Hansson
 

Kapitel 1

Regionen som ett fredsinstrument

Naturanpassning och kulturell evolution
Man kan också se kulturregionen som ett fredsinstrument. Det ligger i regionalismens idé att alla regioner är likvärdiga. Ingen region skall kulturellt styras från en annan region och territoriell expansion är i ett regionalt perspektiv i grunden irrelevant.

Kulturregionerna är resultatet av kulturell evolution under en lång tidsperiod och har sin bas i gamla historiska enheter. Dessa var, som tidigare nämnts, naturanpassade eftersom det först var efter 1500-talet som människan med teknologins hjälp mera effektivt förmådde sätta sig över naturens hinder. De gamla länderna var därför oftast ett uttryck för den logiska geografin. Skogar och berg bildade gränser, slättland och skogsland var skilda, transporterna följde naturens förbindelser och vatten band samman. Man var naturstyrd.

Idag söker vi åter ett samspel med naturen och en ekologisk inriktning. De begränsningar som i äldre tider styrde samhällsbildningarna är desamma som vi idag ofta måste anpassa oss till. Gamla historiska och framtida ekologiskt inriktade mönster är därför ofta överensstämmande. De gamla historiska kartorna är nu värdefulla, när det gäller att finna ekologiska och naturliga ramar för vårt framtidssamhälle.

De naturbaserade historiska regio-nerna kan också vara basen för våra moderna regionalkulturer. När vi idag söker ekologiskt lämpliga enheter är dessa ofta i överensstämmelse med äldre kulturella mönster, d.v.s. vi får kulturella enheter på köpet. Samtidigt får vi kulturregioner som har sina gränser sedan gammal tid. Att i ett nytt regionalt Europa föra ”regional expansionspolitik” är irrelevant. Det är inte den territoriella arealen som skall ökas - det är den regionala kulturen som skall fördjupas.

Den stora fördelen med att förskjuta tyngdpunkten från den territoriella historiskt expansiva staten, till den mera stabila kulturregionen är uppenbar. Stater har kunnat ta territorier (ofta etablerade kulturregioner) från varandra och påtvinga människor nya medborgarskap. Detta har lett till både lokala och internationella konflikter och förvecklingar. Men att utvidga Skottlands eller Wales gränser och att kollektivt göra engelsmän till skottar eller walesare är knappast möjligt. Att göra i Småland bosatta smålänningar till skåningar är likaså ogörligt, ej heller byter bayrare till saxare, o.s.v. Regional kultur och identitet är sålunda territoriellt bundna. På så sätt blir i normala fall det kulturregionala konceptet ett stabilare och fredligare koncept än det statsmässiga. Expansionismen som fenomen blev möjlig och folkrättsligt accepterad först när centrala regioner själva började definiera sig som stater.

Det finns naturligtvis ett antal svårigheter som regionalismen måste lösa. Men dessa är särfall som inte rubbar de generella regionalismens principer, men som ändå kräver sina lösningar.