|
|
Regionalismen inför
2000-talet
© Stiftelsen Skånsk Framtid Kapitel 8 Det regionalas humanisering av det etniska.
Regionalismen – en nygammal väg Faktum är att regionalismen följer en helt annan väg än den etniska och folkmässigt exklusiva. Man knyter nämligen det kulturellt unika till territoriet och inte till etniciteten. Varje område på jorden ingår i en kulturregion som har sin särprägel, sin ekologi, sitt historiska förlopp, sina kulturuttryck och sina geografiska samband. Man kan uttrycka det så, att det finns olika kulturella regionala rum som inom sig möblerats på ett visst sätt. Varje regionalt rum på jorden har sin form, sina möbler, sina symboltavlor, sina ljuspunkter och sina komplikationer. Dessa rum skapas av de människor som i historisk tid bott i regionen samt de som för tillfället bebor där oavsett det individuella ursprunget för varje enskild individ. Gemenskapen knyts till detta rum och dess unika särprägel. Det är alltså det gemensamma området och inte individernas ursprung som är det bärande elementet. Regionalismen framhäver mångfald, decentralism och kulturell särprägel på ett sätt som de flesta stater inte gör. Vad som är eller kan bli ett specifikt kulturellt rum har för regionalismen större betydelse än statens centralorganisation. Särskilt på kulturella områden verkar regionalismen för att regional autonomi skapas. Människorna som nu eller i framtiden bebor ett kulturellt regionalt rum är förvaltare och utvecklare av den specifika regionkulturen. De bär kulturidentiteten från generation till generation genom sina kulturaktiviteter. Och med människorna avses alla de som bor och verkar i regionen - historiskt, idag och i en framtid. Inte bara de som har djupa släktmässiga rötter där, utan också alla som tillkommit eller flyttat därifrån. Det regionala folket omfattar således alla som bor i, verkar i eller sympatiserar med regionen. Regionalismen öppnar därmed dörren för alla att delta i den kulturella identitetsutvecklingen. Detta innebär också, att kulturrummet inte har någon fix möblering en gång för alla. En del saker försvinner och andra inslag kommer till. Om kulturmiljön är trygg och identiteten stark uppstår normalt inga problem när saker förändras. Förutsatt att förändringarna är naturliga och fria, och inte påtvingade uppifrån eller utifrån, kan det nya blandas med det existerande och integrationen sker då på ett berikande sätt. I denna bild finns ett kulturellt ansvar också för dem som under åren flyttat från sina hem i regionen och bosatt sig på andra platser i andra regioner. Förmodligen är det så att ingen kultur kan överleva utan att mottaga
impulser utifrån. Även regionbefolkningen mår gott av att nya idéer och
människor kommer till. Detta innebär således att det regionala folkbegreppet
är ett öppet begrepp, som omfattar en territoriellt kulturbärande grupp av
människor. Vad som är etniskt knyter sig till musik, konst, litteratur,
arkitektur, matkultur etc, etc - inte till en viss genetisk pool - eller
”folkstam”. Folk kan flytta ut och in i regionen, men det regionalt unika
finns kvar som territoriets själ, det utgörs av ”möblemanget” i det
regionala rummet och detta består av både nytt och gammalt. Detta blir
alltmera viktigt i framtidens globala värld där människors rörlighet
sannolikt kommer att öka. ©
SSF
|