SSF - Regionalismen inför 2000-talet

Scania
A Region in Europe

Regionalismen inför 2000-talet
Författare
Göran Hansson
Peter Broberg

Kapitel 1

EU:s NUTS-system och kulturregionerna.

EU och regionbegreppet
Ovan har beskrivits att EU byggt upp sitt NUTS-klassificeringssystem som en neutral struktur vars huvudprinciper är

de tre nivåerna (NUTS 1, 2 och 3)
frihet att ordna detta mönster för varje stat
tyngdpunkt på NUTS 2 - basregionen
en flexibel verksamhetsomfattning som omfattar sjukvård, regionaltrafik, kultur och språkpolitik och alla andra områden som är av betydelse för regionerna

Den neutrala karaktären av detta är en klart medveten uppläggning från EU:s sida. Man har i Bryssel stor förståelse för att den folkliga och kulturella verkligheten i Europa är så mångfaldig och komplex att en hög grad av flexibilitet behövs. I Romfördragets kulturavsnitt (Maastricht) Avd. IX artikel 128 står:-

"Gemenskapen skall bidra till kulturens utveckling i medlemsstaterna med respekt för deras nationella och regionala mångfald ..." samt "... att förbättra kunskaperna om att sprida de europeiska folkens kultur och historia".

Den danska antropologen Anne Knudsen har understrukit vikten av att ta hänsyn till den kulturella mångfalden i Europa i sin bok ”Kultur uden kampvogne” (1994) på följande sätt: ”Om européerna långsiktigt skall kunna orientera sig kring sina gemensamma och övernationella intressen kan det inte tjäna något till att gemenskapen blir inrättad på ett sådan sätt att priset blir kulturell utplåning.”

Man skall uppmärksamma, att EU sålunda skiljer mellan stater och nationer - d.v.s.. mellan medborgarskap och nationalitet - och man talar i en lagtext om "de europeiska folken " och inte om de europeiska statsbefolkningarna. EU:s högkvarter ligger dessutom i ett Belgien, en stat som under 1995 delades i tre delar på kulturell grund. Här uppstod huvudstadsenheten Brys-sel samt Vallonien och Flandern, d.v.s. ”en fristad” plus två enheter som uppfyller kriterierna för att vara nationer. I EU lever man med kulturfolkens problematik inpå knutarna och man har sitt eget närexempel - Belgien - på hur en fredlig regionalisering/ nationsetablering kan genomföras.-

Positiv NUTS-implementering nödvändig.
När EU:s neutrala NUTS-ordning skall implementeras i Europas stater, så borde detta, helt självklart, ske på ett sätt som stärker Europas kulturella mångfald och ökar identitetskänslan i de olika regionerna. Detta kan bara göras om man tar utgångspunkt i de basala kulturområdena inom statsgränserna. Viljan till en sådan regionalisering varierar starkt. Av tradition har federala stater varit mer kulturregionalt positiva, medan centralinriktade stater velat bibehålla sin centralistiska och dominanta struktur. Detta visar sig också under den nu pågående Europaanpassningen.

I stater som t.ex. Tyskland där gamla historiska regioner/länder utgör grunden, och där man är en förbundsstat, är det självklart att NUTS-regionerna blir identiska med det historiska ländermönstret. I en del centralstater som Spanien och Holland har provinserna – nationerna haft en relativt stark ställning. Där är steget till Katalonien, Andalusien, Galizien, Friesland. Flevoland m.fl. naturligt att ta.

I centralistiska stater som Frankrike, Storbritannien och Sverige försöker man att undvika den kulturhistoriska kopplingen. Man försöker istället göra regionaliseringen till ett offentligt administrativt projekt som på intet sätt skall sättas in i ett kulturregionalt samband. Bristen på regional demokrati är slående i denna process. -

I både Storbritannien, Frankrike och Sverige har det centrala statsstyret, utan en rimlig folklig och demokratisk inblandning i de berörda regionerna, hos EU:s statistiska avdelning registrerat NUTS-regioner (basregioner) som inte är historiskt eller kulturellt baserade. I Storbritannien har NUTS-regionerna en koppling till de regioner som de man under andra världskriget skapade om landet skulle bli invaderat. I Sverige har man delat in landet i 8 regioner (Riksområden), men dessa har mycket lite med de kulturella och historiska gränserna att göra. Inte heller i Frankrike har man tagit hänsyn till det kulturella mönster som finns utan delat in landet i nya och tekniskt–administrativa enheter.

Inter-europeiska politiska grupperingar
Dessa olikartade beteenden från de europeiska staternas sida ger en rad problem i ett EU-sammanhang. T.ex. har EU-organen fått mycket olikartad pondus. De statsorienterade institutionerna ökar sin makt och sitt inflytande, medan de gemensamma bibehålls tämligen tandlösa. Men nu är det inte längre så, att staterna är ensamma som aktörer på den internationella arenan. Europas småfolk, kulturregioner och historiska enheter har börjat agera. Det har skapats inter-europeiska regionala politiska partier och organisationer som agerar parallellt – bl.a. i EU-parlamentet - med det etablerade politiska etablissemanget.

Man ser positivt på detta på många håll inom EU-ledningen eftersom det där råder stor sympati för "Europas Regioner"- konceptet. Detta lägger upp till en dragkamp mellan Europas statsledningar och dess regioner, vilket tyvärr kan komma att skapa konflikter och att hämma utvecklingen. Detta är beklagligt och syndarna är de centralinriktade staterna, som inte vill acceptera att Europa och världen går mot en decentral/regional nyordning. Europas möjligheter att påverka den globala utvecklingen hämmas av detta.

Den enda idag synbara vägen framåt, såväl i Europa som globalt, är att en allmän acceptans skapas omkring regionala lösningar – både inrikes- och utrikespolitiskt. Statens företrädare måste bringas till insikt om att statens tid i dess traditionella form är förbi. Både historiskt och i nuläget är statssystemet tillbakahållande, konfliktskapande, förtryckande eller dominerande. En långsam utfasning av vissa delar av statsmakten och en smidig övergång till regionala enheter, som tillfredsställer de kulturella och identitetsmässiga behoven, kan ses som en möjlig väg framåt. Denna måste då ske i organiserade former och inom ramen för överordnade organ t.ex. EU:s. Detta kan dock bara ske om de monokulturbaserade och dominerande statscentrala krafterna fås att acceptera regional kulturmångfald, närdemokrati och humanism som positiva och kvalitativa mål.

Back
Main