Staten i det globala samhället.

Staten och kolonialismen
Den europeiska statsbildnings- och statsnationaliseringsmodellen fördes under 1800-talet ut i världen. På många håll organiserades territorialstater tvärs över naturliga ekologiska, kulturella och nationella gränser.

Afrika är ett slående exempel på hur en gammal småskalig folkstruktur inordnats i statsbildningar av europeisk modell med stora problem som följd. Där finns 1500 kulturnationer med olika språk, kultur och historia. Enbart i Nigeria finns 150. Denna kulturmångfald bortsåg man helt ifrån när dagens statsgränser en gång drogs upp på den afrikanska kontinenten.

Flertalet stater i Afrika är mindre än 50 år gamla, vilket till en del kan förklara de legitimitetsproblem som många statsledningar har, dels inåt mot den egna befolkningen och del utåt på den internationella arenan. Detta anses på många håll vara den bakomliggande orsaken till Afrikas speciella problem, problem som bara kan lösas genom att en speciell regional struktur måste skapas där man tar hänsyn till den stora kulturella mångfalden.

Även om Afrikas problem kan anses som speciella, så är det i grunden samma allmänmänskliga typ som finns i stort sett överallt. Inom de idag etablerade statsgränserna finns över 6000 folkkulturer i världen. För mångas vidkommande gäller att ett nationellt eller kulturellt självstyre är ett mål. Detta orsakar spänningar mellan dominanta eller förtryckande stater och kulturnationer/regioner, vilket innebär att detta potentiella konfliktmönster utgör ett av det globala samhällets stora problem.

FN – statsmaktens beskyddare
Denna globala kulturspänning mellan territorialstater och kulturnationer har också sin grund i en institutionell problematik. En huvudorsak till att problemen är svårlösta ligger i staternas självpåtagna roll som den enda legitima internationella förhandlingsinstansen vilket avspeglar sig bl.a. i FN:s konstruktion. I FN är idag 197 stater representerade under benämningen "nationer", d.v.s. även FN har övertagit statsnationalismens terminologi. Statens försök till övertagande av folknationens koncept har sålunda förts vidare uppåt och ytterligare försvårat förståelsen för en nödvändig regional lösning på de globala problemen. Dessa "statsnationer" har skapat en global ordning som gör intervention i andras inre angelägenheter praktiskt taget omöjlig. Denna ordning inkluderar ett av staterna skapat monopol på rätten att förhandla om internationella frågor, inklusive de frågor som berör kulturgruppers och ursprungsbefolkningars framtid. Detta betyder i sin tur att varje stat – relativt fritt - kan förtrycka, exploatera eller dominera sina egna nationer utan att FN kan ingripa på ett effektivt sätt. Många statsledningar gör också så och antalet "regionala konflikter" har ökat kraftigt under senare årtionden. Av 50 krig 1995, stora som små, var endast två mellan stater - övriga var inomstatliga konflikter.

Statsnationalismen – källan till morgondagens krig
FN har inte några möjligheter eller medel att lösa dessa problem. Därför upplever vi tragedierna i f.d. Jugoslavien, Tjetjenien, Afganistan, Tibet, Östra Timor, Rwanda, Nigeria och Baskien. Listan över dagens inomstatliga konfliktområden kan göras lång. Men de konflikter som präglas av öppet synbart våld är bara toppen på ett isberg av problem av olika slag. Hela detta isberg består av olika mer eller mindre synliga och allvarliga identitets- och autonomikonflikter – källan till morgondagens krig. Tillsammans utgör de en kultur-humanistisk problematik som måste lösas. Om FN:s konstruktion gör det omöjligt för denna organisation att finna fram till hållbara lösningar, så måste det göras av andra institutioner. Världssamhället står här inför en enorm kulturell utmaning.

En av de organisationer som tagit upp denna problemställning är UNPO (Unrepresented Nations and Peoples Organisation) med huvudsäte i Haag. UNPO’s målsättning är att ge röst åt alla de nationer och folkgrupper på det globala planet som idag inte har möjlighet att framföra sina synpunkter på annat sätt. Detta sker enligt ickevåldsprincipen. En fredlig nationellt mångkulturell värld är således målet och till UNPO är idag kulturregioner och folkgrupper knutna som tillsammans omfattar närmare 100 miljoner människor.

För Europa finns också sedan andra världskriget organisationen FUEV (Föderalistische Union Europäischer Volksgruppen), med motsvarande målsätt-ning. FUEV verkar, bl.a. genom lobbyverksamhet och opinionsbildning för att få de olika europeiska staternas och institutionernas lagstiftning, konventioner och avtal att acceptera folkkulturernas fortsatta existens och utvecklingskrav i Europa.

Regioner och kolonier
Det i Europa dominerande synsättet att statliga maktcentra har rätten att påtvinga olika provinser den centralstyrda kulturen har följt med ut över kontinenterna. Speciellt de första stora kolonimakterna Spanien och Portugal ansåg att de erövrade folken var primitiva och därför skulle ”omskolas” till den religion, den vardag och de värderingar som kolonisatörerna hade med sig.

Det råder ingen egentlig skillnad på t.ex. Danmarks behandling av inuiter, Sveriges av samer och de europeiska kolonisatörernas behandling av Amerikas och Afrikas ursprungsfolk. Men det råder i princip heller ingen skillnad på behandlingen av tredje världens ursprungsbefolkningar och de europeiska staternas vanvård och förstörelse av de regionala kulturerna i Europa. Erfarenheterna av denna statliga behandling av de regionala kulturerna, regionfolkens identiteter och deras självkänsla har kataloner, skottar, bretagnare, friesländare, skåningar, gotlänningar och andra gemensamt med flertalet folkgrupper i tredje världen. Metoderna har varierat, men målet – att skapa enhetlighet på den centrala maktens villkor – har nästan överallt varit detsamma. Därför delar många provinser/regioner i Europa en kulturell situation med koloniserade folkgrupper runt omkring i världen. De har alla mist eller pressats tillbaka i sin egen kultur av en utifrån kommande kulturdominerande makt.

Många av Europas regioner kan därför dela erfarenheter med andra folk- och kulturgrupper runt om i världen och ett samspel som verkar mellan Europas kulturregioner och andra folkgrupper ger regionalismen både en ökad bredd och större humanistiskt djup. Från de kulturfolk som idag ställs inför ett brutalt öppet våld, till de regioner i välutvecklade samhällen som hämmas genom statlig styrning och integrering finns en stor spännvidd av mekanismer. Alla leder de till ödeläggelse av den kulturella mångfalden. Det är en gemensam uppgift för alla människor i hela världssamhället att verka för att denna kulturförstörelse i alla typer av samhällen snarast upphör.

Back
Main