Centraliseringens materiella och kulturella aspekter

Misslyckad statlig regionalpolitik
Det har ofta hävdats att denna statsintegration materiellt sett varit till fördel för de involverade. En allmän välståndsutveckling har förutsatt system-samordning, större kvantiteter och långtgående centralisering. Hittills har denna process i stor utsträckning accepterats, även om många småskaligt tilltalande mönster och närhetskvaliteter försvunnit i centraliseringsprocessen. Faktum är att de små självstyrande staterna i Europa – Luxemburg, Lichtenstein, Monaco, etc – är ekonomiskt mycket välmående och medborgarna där har stort självförtroende och är trygga i sina egna identiteter.

I statsbildarprocessen har dock en rad regionala obalanser på de ekonomiska och arbetsmarknadsmässiga områdena uppstått. Dessa obalanser har man fram tills nu delvis försökt hantera med statlig ekonomisk regionalpolitik. Denna har dock sällan varit tillräckligt fördelaktig för de subsidierade provinserna. Stater-nas misslyckade regionala utjämnings-politik har under hela 1900-talet fört med sig en avsevärd folkförflyttning från landsbygden till storstäderna, från fattigare regioner till rikare och från mindre ekonomiskt framgångsrika sta-ter till sådana som lyckats bättre. Sett både ur ett regionalistiskt och ett människorättsperspektiv är detta i det långa loppet inte acceptabelt.

Kulturell utarmning
Även kulturellt sett har integrationen varit till stor nackdel för de provinser som dragits in i statsbildningarna. Man tvingas konstatera – med 1900-talets facit i hand – att huvudstadsregionerna, d.v.s. centralstaternas kärnor, har konsekvent utarmat provinserna. Provinsernas kulturer har betraktats just som "provinsiella" och mindre värda än centralnationens. Kärnregionens språk / dialekt har blivit riksspråk. Centralnationens historia har blivit statens, d.v.s. allas historia och förkunnas öppet i regionernas skolor som om den vore det. Huvudstadsmiljön har blivit den dominerande samhällsscenen och rikslikare har pressats ut från huvudstäderna på nästan alla områden.

Den centrala dominansen och motståndet mot denna är olika i olika centralstater. På vissa håll kvarstår den ursprungsnationella känslan klart, som i Skottland, Wales eller Katalonien. På andra håll är detta medvetande tillbakapressat, rentav eliminerat. I en rad stater är den officiella enhetlighets-myten så förhärskande att den knappt kan ifrågasättas eller ens debatteras. Västeuropa uppvisar alla dessa varianter och Sverige hör till de stater där en enhetlig riksmyt byggts upp så starkt att det nästan blivit möjligt att öppet ifrågasätta eller ens diskutera den.

Ändå är det så att det under den polerade ytan i nästan alla stater finns känslor antingen för det ursprungsnationella eller det regionala. De historiska rötterna, de kulturella skillnaderna eller de regionalekonomiska olikheterna bildar inslag i en blandning, som ställer provinser/nationer mot den central-styrda enhetsstaten. Gång på gång har "världen" överraskats av hur starka dessa regionala och rotförankrade kulturkänslor är. De kan ha under-tryckts i generationer och i stort sett varit osynliga, ändå finns de där som en latent kraft.

Back
Main