Staten - nationernas förstörare

De europeiska staterna i modern form uppstod i och med den franska revolutionen 1789. Om förhållandet mellan stat och nation skriver Dr Richard Griggs *.

”Distinktionen mellan en stat (som binder upp sina medborgare med lagens och militärens hjälp) och en nation (som är produkten av kulturell evolution) var inte ifrågasatt förrän i perioden kring den franska revolutionen. Med en nation menas en specifik folkgrupp med en gemensam bakgrund - historia, territorium, språk och kultur. I vetenskapliga termer är det därför felaktigt att sätta likhetstecken mellan stat och nation, men den stora massan av människor i världen är indoktrinerad att tro motsatsen. Denna indoktrineringsprocess började med den franska revolutionen 1789, när Jakobinerna påbörjade försöket att utnyttja kraften i nationalismen som ett sätt att ytterligare centralisera statens makt. Staten började göra anspråk på att vara en nation. Den Kungliga Livvakten i Paris fick nytt namn – National-gardet. Även "Etate General" i Paris (där de olika nationerna skickat sina representanter) bytte namn till Nationella Konstituentförsamlingen. Fransmännen gav ett gammalt ord - ett tankens verktyg - en ny mening. Staten blev till en nation och lojalitet till de gamla nationerna blev identiskt med förräderi.

Frankrikes anspråk var pre-Orwellianskt "double-speak" och revolutionärerna svor att förstöra maktstrukturen i de 39 nationer som då existerade i Frankrike (vissa har dock överlevt rent kulturellt - Bretagne, Occitanien, Provence, etc.). Institutet för Medborgerlig Stolthet (Bureau de l'Esprit Public), den största propagandamaskin som världen dittills skådat, sattes igång för att - med hjälp av teaterpjäser, eder, flaggor, statyer och andra medel - igångsätta en förfranskning av de olika territorierna i det nya storfranska territoriet. Senare försökte Napoleon till och med att göra hela Europa franskt. Arvet från denna tid är statligt nationsbyggande, den ideologiska motsvarigheten till kulor och krut som spreds med alla koloniala erövringar. Det är en form av identitetskonstruktion, som kontinuerligt driver olika folk in i statspropagandans och formuleringarnas minfält. Staten har inte haft förmågan att samexistera med ursprungsnationerna, vilket utgjort grogrund för krig och konflikter sedan staterna uppstod.”

Det franska mönstret har kopierats på de flesta håll. Nästan överallt har staten försökt övertaga nationernas innehåll och terminologi. Det kitt som håller ihop nationen, d.v.s. kulturen, historien och territoriet, har man överfört på staten. Nationerna har därmed reducerats till mer eller mindre dominerade provinser i staten. Där nationernas språk, kultur och historia inte överensstämt med statens har dessa förtryckts. Staten har intagit en kulturdominant position och det är huvudstadsregionens kultur och historia som påförts alla i staten.

Den franska statsmodellen har fört till ett antal territorialstater bestående av flera eller färre ursprungsnationer. Dessa ursprungsnationer har fått rollen som provinser vilka totalt dominerats av statens centralregion genom olika centralistiska system. Efterhand har de mer eller mindre integrerats i de olika staterna, en process som tagit fart speciellt under detta århundrade. I vår tid innebär detta att ett mer eller mindre synligt konfliktmönster finns i nästan alla stater.

Back
Main