SSF - Regionalismen inför 2000-talet

Scania
A Region in Europe

Regionalismen inför 2000-talet
Författare
Göran Hansson
Peter Broberg

Kapitel 1

Regiontanken - freden och mångfalden

Samhället och förändringstrycket
Världssamhället är inne i en snabb förändringsprocess. Den teknologiska utvecklingen har medfört att nya förhållanden uppstått, nya samband har vuxit fram och gamla strukturer tvingas därmed till förnyelse. Ekonomi, handel, kommunikation, produktion och information får nya villkor och förutsättningar.

Också storleksmönstret påverkas. De politiskt-geografiska enheterna ställs inför nya utmaningar och det gäller från världssamhället som helhet via staten ner till kommunerna. Speciellt utsatt är staten. Detta är t.ex. tydligt inom teknik och ekonomi. Överstatliga marknadsblock har bildats (EU, Nafta, Asean etc), företagen blir alltmera multinationella och teknikutvecklingen har i flera avseenden förts över på överstatliga samverkansformer. Exempel på sådana är energi- och rymdprogrammen, utvecklingen av flygplan, tåg och bilar, samt forskning kring avancerade produkter av många slag.

Staten har uppvisat en tämligen stor anpassningsförmåga uppåt när det gällt nya ekonomiska och tekniska projekt. En sådan anpassning saknas emellertid i hög grad när det gäller justeringar neråt. Detta hämmar demokratin och kulturen. Anledningen till detta är att staten i de flesta fall vilar på ett historiskt konfliktfundament. Många stater är resultatet av erövringar, krig med grannar, exploatering av provinser, kolonisation och fasthållande av oekologiska och kulturödeläggande gränser. Staten, med de expansionistiska drag som historien uppvisar, är inte bara ett gammalt problem den är också ett nutidsproblem.

I den nutida utvecklingen har i Europa staten och dess styrorgan, inklusive dess parlamentariska institutioner börjat förlora i betydelse. Många beslut flyttas uppåt – t.ex. till EU, FN, NATO, IMF och WEU – och den försvagning som därmed sker får också en inomstatlig betydelse. Statens olika delar – regionerna – riktar sina blickar dels mot Bryssel och dels mot sina grannregioner oavsett statsgränserna och i mindre grad mot de gamla huvudstäderna. Detta är ett uttryck för att regionerna önskar beslutsmakt över den egna situationen – en strävan som i grunden kan vara demokratiskt, ekonomiskt och kulturellt fördelaktig.

En utveckling mot större regional frihet hade kunnat ske utan speciella problem, om inte statsnationalismen varit så stark. I många stater finns ett komplex av statlig dominans, utnyttjande, negligering och förakt gentemot de regionala kulturer och ursprungsnationer som finns inom dess gränser. Central-maktskonservatism och huvudstadsarrogans är vanlig. Detta komplex är mycket konserverande och hindrar friare och mera demokratiska samverkans- och utvecklingsformer både i de egna regionerna och inom ramen för de nya överstatliga enheterna. Statsnationalismen med dess chauvinistiska tendens är en broms på utvecklingen.

Det är viktigt att söka bort från denna statsnationlisms negativa dominans genom att finna vägar framåt där anpassningar till demokratiska och kulturella krav och önskemål kan ske. Detta kan göras utan att staten som institution nödvändigtvis behöver upphöra. De tankar som samlas inom begreppet ”regionalism” är försök på att finna sådana vägar. Bakgrunden för regionalismen som politisk idé är att finna ett sätt att förena den logiska geografin, den historiska bakgrunden, de kulturella rötterna och demokratin i en process som vilar på ickevåldsprincipen i ett globalt rörligt samhälle samt på respekt för de gruppmässiga kulturella mänskliga rättigheterna. I ”Regionernas Europa” försvinner inte staten i denna process men anpassas till nya förhållanden.

Ett koncept av regional typ måste kunna fungera globalt. Då det förutsätter en uppgörelse med ”statsnationalismen” är det lämpligt att en beskrivning av ”regionalismen” tar sin utgångspunkt i Europa. Det är här den moderna staten uppstått och det är här vi tydligast kan se relationerna och kampen mellan staten och dess delar – regioner, nationer och provinser.

Regionbegreppet
Begreppet region har som grundbegrepp ingen särskild betydelse. Man talar ibland om regioner i ett vidare perspektiv, t.ex. kring Östersjön. Ibland omfattar regionbegreppet närliggande områden på båda sidor om en statsgräns, t.ex. kring Öresund och ibland menar man en stadsregion, t.ex. kring Glasgow. När man inom regionalismens ramar använder regionbegreppet, så är detta knutet till såväl geografin som historien. De flesta samhällsbildningar har sina rötter i en tid då människan styrdes av naturen. Man hade inte teknik till att betvinga naturen och därför kom samhällsbildningarna i historisk tid att följa naturliga barriärer. Det blev den logiska geografin som styrde.

När vissa regioner inom statskonceptets ram expanderade - bl.a. med teknikens hjälp – inkorporerades allt större områden i de växande centralstyrda statsbildningarna. När dessa stater stötte ihop i sin expansion, resulterade detta i krig och många gränser är resultatet av rena maktförhållanden. En del gränser är därför ekologiskt och kulturellt onaturliga.

När man idag vill finna territoriella strukturer som är ekologiska, då kommer man ofta tillbaka till de historiska ursprungsmönsterna. Samtidigt finner man att folklig kultur och identitet i många fall är knutna just till dessa gamla enheter. Även om nya förhållanden råder här och var, så är det grundläggande sambandet tydligt mellan:

den logiska geografin,
den historiska bakgrunden,
de folkliga kultur- och identitetsmönsterna
en nutidig ekologisk inriktning.

Dessa samband är hörnpelare i regiontänkandet.

Detta innebär att regionen i grunden inte är expansivt utåtriktad med territoriella ambitioner. Regionen är begränsad till sin storlek och söker det geografiskt lämpliga som avgränsning. Generellt är det riktigt att säga att regionen därför är mera fredsinriktad än staten. Formuleringen ”Hellre 2000 Luxemburg än ett Sovjetunionen” pekar på att ur ett fredsperspektiv är många små logiska enheter att föredra framför ett stort maktsystem.

Till denna fredsbevarande aspekt kommer regionens möjligheter att utveckla sin egen livsform, kultur och identitet. Detta kan leda till en regional mångfald och förhoppningen hos regionalister är, att den regionala kulturen skall kunna motstå både den central-orienterade statens och det globala massamhällets nivellering. Centralbyråkratisk standardisering och global kulturnivellering – ibland illustrerad med Hollywood, McDonalds och Coca Cola – är båda regionalismens och den kulturella mångfaldens fiender.

Kulturell folklig kraft måste ha en ordentlig rotkontakt och det är större möjligheter att denna kontakt finns inom regionala och lokala ramar än i statlig regi. Det är t.ex. starkare och lättare att kulturellt vara skotte, walesare och engelsman än att vara brittisk, eftersom detta att vara ”brittisk” inte har någon självklar kulturell bas.

I EU har man valt att bygga de nya regionala strukturerna kring begreppet ”regioner” och inte kring ”nationer” eller ”folkgrupper” (”peoples”). Man har utgått ifrån att statens antimångfaldsagerande under en lång tidsperiod har lett till en situation, där en del av befolkningen i vissa kulturregioner förlorat sin identitetskänsla. Att i ett initialskede samlas kring de gamla kulturgränserna kan därför vara vanskligt.

Under senare år har begreppet "region" tagit en allt större plats i framtidsdebatten. I ett europeiskt perspektiv har man utvecklat ett regionbaserat koncept - kulturellt, ekonomiskt och politiskt. Ur detta har bilden av ett "Regionernas Europa" vuxit fram, som en möjlighet att omorganisera det europeiska samhället. EU:s NUTS-klassificeringssystem kan vara ett första steg på en väg mot ett Europa av ”kulturregioner”.

Anhängare och motståndare
Framtidsvisionen "Regionernas Europa" har både samlat anhängare från alla delar av Europa och fått motståndare upp på barrikaderna. Få framtidsvisioner har frammanat så starka känslor som denna regionala framtidsbild och det finns all anledning att få analyserat vad det är som framkallar så positiva respektive negativa reaktioner.

Förmodligen är det så att det är kärnan i regionkonceptet som är orsaken till känslorna. Denna kärna handlar om regionalt självstyre, autonomi eller olika grader av självständighet. Det är detta som både föder förhoppningar och frammanar oro. Det innebär nämligen en omfördelning av makten. Det anger nya nivåer i det konstitutionella mönstret och det frammanar en ny ekologisk-kulturell territorieuppfattning. Det talar också i grunden om en fördjupning av demokratin.

Ur rent funktionell synpunkt är det inget märkligt med ett regionkoncept inom en EU-ram. Idag har vi territorialstater med både självstyrande regioner och kommuner - i de flesta stater i Europa grundlagsfäst lokalt självbestämmande. Uppflyttat till EU-nivå skulle detta innebära regioner med motsvarande självstyre men underställda både de statliga och de europeiska organen, precis som kommunerna idag är underställda enbart statliga organ. En sådan regional nyordning skulle kunna betraktas som en rent storleksmässig anpassning till EU. Den skulle inte ta bort kommunerna eller eliminera staten utan etablera en storleksnivå som ligger mellan kommun och stat och som var lämplig för en rad beslutsområden. Helt odramatiskt skulle det vara tal om en storleksjustering som alla borde kunna acceptera.

Nu är det inte så. Förändring av beslutssystemet i regional riktning skulle innebära att makt flyttades från huvudstäderna ut i regionerna. Till detta kommer en förstärkning av den regionala kulturmångfalden och detta stör en del inom den politiska sektorn, vilka byggt lagstiftning, kulturpolitik och sina strukturer baserat på en mono-kulturell filosofi med huvudstaden som den centrala maktfaktorn. Detta stör centralsystemen och därför reagerar dessa mot en regionalisering. En regionalisering hade också, med detta statliga motstånd, blivit svår och kanske rent av omöjlig om inte EU – d.v.s. ett antal starka medlemsstater - haft intresse i en regional utveckling i Europa och verkat för en decentralisering. Även om inte konceptet "Regions of Europe" är officiell EU-politik så finns det starka krafter i EU som stödjer denna tankegång. Ett regionalt Europa ligger därför i tiden. Den regionala anden i Europa är nu ute ur flaskan och det är sannolikt inte längre möjligt att få t.ex. Vallonien, Flandern, Katalonien tillbaka i den ”gamla” statens flaska.

Back
Main