Scania
A Region in Europe



 

333-årsboken om Skånelandsregionen
1658 - 1991
historielös - försvarslös - framtidslös

(Copyright: Respektive författare och Stiftelsen Skånsk Framtid.)

Kapitel 14

Göran Hansson. Född i Ystad 1941. Numera bosatt i Mellanskåne, sjökapten.

"Mitt skånska problem"

av GÖRAN HANSSON

De första fyrtio åren av mitt liv förflöt utan att jag skänkte en tanke på min egen skånska bakgrund och historia. Ingen i min närvaro tog någonsin upp det som jag nu fått veta kallas "det skånska problemet".

På lektionerna i skolan diskuterades aldrig sambandet mellan den historia som berättades och dagliga skånska kulturyttringar som språk, matkultur, korsvirkeshus, anekdoter om det skånska lynnet eller om bakgrunden till de lokala seder och bruk som jag sen barnsben vant mig vid. Efter fullgjord skolgång var det fortfarande oklart för mig varför vi skåningar skiljer oss från övriga svenska medborgare.

Året 1981 upplevde jag som en vändpunkt ty det var det året som jag för första gången kom i kontakt med den skånska historien sedd från en skånsk utgångspunkt. Det var Uno Röndahls bok "Skåneland utan förskoning" som stod för väckelsen. Vilka oförrätter från svenskarnas sida hade inte begåtts mot Skåne och det skånska folket under årens lopp!

Men trots allt var det väl inte de svenska fysiska oförrätterna mot mina medskåningars förfäder som upprörde mig mest, livet var inte så mycket värt i gamla tider, krig och stridigheter hörde till vardagen. Det som grämde mig var att jag låtit mig dragas vid näsan under alla dessa föregående år.

Det svenska etablissemanget hade fört mig bakom ljuset. Mina föräldrars generation hade undanhållit sanningar för mig i den mån de nu själva var medvetna om dem. TV och radio höll tyst och de skånska politikerna hade under årens lopp sålt sina skånska väljares själar till den mälardalska överheten. Lokala tidningar och andra informationsorgan som bibliotek och museer hade underlåtit att förmedla historien utifrån den egna skånska utgångspunkten. Skånska skollärare hade utan att blinka stått och rabblat den svenska historien som om verkligheten utanför deras läseböcker inte existerade. De svenska historieböckerna, har jag nu fått klart för mig, är mästerverk i förljugenhet och undanhållanden av sanningar.

Dessutom upptäckte jag snart att danskarna, våra grannar och tidigare landsmän, helt sonika klippt av sina kulturella bindningar till folket i sina forna landsdelar, Skåne, Blekinge och Halland. Kulturellt utbyte över Öresund och över södra Östersjön till Bornholm var i verkligheten lika med noll. Den plötsliga insikten om att skåningarna, när allt kom omkring, var helt utan vänner var naturligtvis deprimerande.

Ingen i min bekantskapskrets visade någon medvetenhet om den skånska historiska bakgrunden. Reaktionerna när ämnet tas upp varierar men är i allmänhet negativa. "Låt allting vara som det är!" säger somliga. "Rör inte i gammalt skit, det blir bara problem", "Skall vi höra till Danmark? Aldrig i livet, så mycket arbetslöshet som dom har där!" "Flagga Skånskt? Det vågar jag inte, vad skall grannarna säga". Etc.

Vad är det som gör att skåningarna inte öppet reagerar mot ett mälardalskt förmynderi av Skånelandsregionens folk som än i denna dag och allt tydligare framstår som diskriminerande, ja man skulle rent av kunna säga provocerande. Vad är grunden till detta saktmod, skäms de för att tala i sin egen sak? Det saknas sannerligen inte skäl att opponera sig.

Varför blev det inte ett ramaskri när den svenska riksdagen på 70-talet genomförde en lagstiftning som bara gällde folk bosatta i Skåne, den s.k. Lex Öresund. Denna diskriminerande lag förbjöd underhållning på färjorna över Öresund, begränsade skattefri försäljning och kvoterade sprit- och tobaksförsäljningen. En sjöresa mellan Malmö till Köpenhamn med de stora färjorna (frid över deras minne) tog en timme och fyrtio minuter. Resan Göteborg - Fredrikshamn tar tre timmar. Är verkligen denna lilla skillnad på åttio minuter så stor att den motiverar att de folkvalda frångick principen om likhet inför lagen och beslutade om en inkonsekvent lagstiftning som enbart riktades mot folk bosatta i Skåne? Göteborgarna påfördes inte en Lex Kattegatt och stockholmarna slapp Lex Ålands Hav. Både Stockholm och Göteborg har idag världens största och modernaste färjor med alla bekvämligheter medan färjetrafiken över Öresund går på kryckor; de stora Köpenhamnsbåtarna har slutat att gå för länge sen.

Ett lamt försök gjordes i Maj 1984 av de skånska riksdagsmännen att i riksdagen demonstrera en viss enighet gentemot den inkonsekventa och diskriminerande lagstiftning som Lex Öresund innebär. Denna enighet sabbades dock av en Malmöpolitiker, och frågan om den skånska enigheten i denna saken har sedan dess varit död. Den behandling som skåningarna upplevde i riksdagen den gången var ett utslag av den svenska folkviljan. De är bara 10% av riksdagsmännen, saknar vänner och har dessutom femtekolonnare i de egna leden.

I November 1984 sade sig dåvarande finansministern Kjell- Olof Feldt vara för en uppmjukning av Lex Öresund. Han uttalade att "skåningarna kan se fram emot att ha roligt i svensk lagombemärkelse". Eftersom skåningarna var underrepresenterade i regeringen, bland statsråden och i partistyrelserna blev det, som vi alla vet, intet av Feldts löfte. Varför lät sig Skånes befolkning nöja?

Så sent som 1985 beslöt riksdagen att inte tillåta skattefri försäljning på Ystad - Rönne linjen, trots att turen är längre än Stockholm - Mariehamn. Snacka om diskriminering!

År 1984 snöpte den svenska staten alkoholstyrkan på Skåne Aquavit med tre procent. Tillverkningen av nämnda spritsort hade vid det här laget redan flyttats från Skåne till Falkenberg. Inga protester mot varken snöpningen eller flyttningen hördes från Skånes folk och dess lokala politiska representanter.

Skånsk senap har gjorts för mild och för söt och har ingenting med Skåne att göra. Snustillverkningen har flyttats från Malmö till Göteborg. "Tobaksbolaget fimpar Skåne" löd en rubrik i tidningen under 1990, tobaksodlingen lades ner. En stor del av den skånska brödförsörjningen kommer utifrån, bl.a. från Eskilstuna, vilket om något borde kännas förnedrande för innevånarna och politikerna i den forna så kallade "svenska kornboden". Skånska ölbryggerier är numera nedlagda. Så sent som 1983 gav staten småbryggarna ett ultimatum; äts upp av den statliga jätten Pripps frivilligt, annars blir det tvångsåtgärder. Tystnaden från regionerna och NO var påtaglig, inte ett pip hördes ur det skånska folkdjupet. Ett gott skånskt öl? Goda skånska ostar? Gott Skånebrännvin? God skånsk senap? Glöm det!

Under åttiotalet krystade riksdagen fram ytterligare en diskriminerande lag. Det skånska folket förbjöds att köpa tullfritt på Kastrup inför den förestående flygresan till Malmö eller Sturup. Göteborgarna med ungefär lika lång resa, tidsmässigt sett, hade inga problem med att få hem sin ranson. Återigen ansåg sig statsmakterna föranledda att utverka en speciell lagstiftning som bara var riktad mot de människor som var bosatta i Skåne. De synbarligen spaka skåningarna och deras politiska representanter vände bara andra kinden till.

Etermediapolitiken är ett kapitel för sig själv. Den svenska makteliten har under åren gjort allt för att förhindra att etermedia regionaliseras. Som verktyg har använts alla möjliga tillhyggen såsom förslag till parabolförbud, kabelnämnder som är politiskt färgade, politiskt tillsatta radionämnder samt en onödig term "rikssvenska" som etermedialt arbetsspråk. Sveriges monopolteves regionala centralkontor (!) ligger i Örebro. En förutsättning för att ett regionbetonat program skall sändas i riksteven är i praktiken att det har "riksintresse". Lokala kabelbolag är också toppstyrda med politiskt färgade medlemmar i ledningen. Allt detta för att göra det svårt för att inte säga omöjligt att uppnå ett rimligt regionalt konsumentinflytande på området. Vad är det rikspolitikerna är så infernaliskt rädda för?

Och inte nog med detta, Sveriges television visar dessutom arrogansen att utnämna en av de två monopolkanalerna till "Stockholmskanalen". Regionernas tevetittare höjer inte ens på ögonbrynen trots att denna stockholmsregionala service sker på bl.a. skåningarnas licensbekostnad.

Det så kallade lokala nyhetsprogrammet Syd-Nytt skulle kanske döpas om till Nord-Nytt eftersom det är ytterligt glest mellan de skånska rösterna både framför och bakom mikrofonerna. Det är i praktiken icke-skånska journalister som står för ruljangsen, de har bara temporärt flyttat ner till Malmö för ändamålet. Vad vet dessa journalister om den skånska folksjälen? Hur skall man kunna förvänta sig att de skall kunna förmedla det skånska folkets syn på vardagliga frågor när de inte känner dess historia, kultur eller innersta väsen? För övrigt säger benämningen Syd- Nytt något om den orientering som styr monopolmediapolitiken. Syd om vad - Stockholm?

Den 10 November 1989, Mårtensafton, slog Stockholmskanalen alla bottenrekord. I ett av licensbetalarna subventionerat program för huvudstadsbor, Svepet, förlöjligade en flasigt obegåvad programledare den skånska mårtenstraditionen. Dagen till ära intervjuades folk på gatan i Stockholms innerstad med frågan "Behövs Skåne?" Förutom att frågan i sig är korkad visade intervjuoffren sitt förakt för Skåne genom att genomgående säga sig klara sig utan det. En tyckte till och med att Skåne med fördel kunde lämnas tillbaks till danskarna. Efter detta förolämpande bredsideangrepp på skåningarna i ett monopolmedium kunde man ju tänka sig att det skulle bli en lokal skånsk folkstorm. Eller åtminstone att de skånska politikerna skulle ta sina väljare i försvar. Men som vanligt hördes inte ett ljud från Skånehållet.

I September 1989 annonserade Sveriges TV i den skånska dagspressen efter medverkande till ett planerat teveprogram. I annonsen poängterades att personer som talade skånska inte skulle göra sig besvär med att svara. Och denna diskriminerande attityd visar TV gentemot den skånska kulturen som producerat så många av de mest folkkära kulturpersonligheterna i Sverige under årens lopp!

Kan det vara så att Sveriges TV brände fingrarna det året Åke Arenhill producerade Julkalendern? Det var förmodligen den vackraste julkalender som någonsin visats på TV, men ett program som fick utstå mycken kritik på grund av att det talades skånska i det. En av Sveriges tre största tidningar publicerade en intervjuartikel med rubriken "Låt oss slippa skånska i radio och TV". Den ovan nämnda teveannonsen visade med all tydlighet att det i den svenska centrala mediastyrningen inte finns plats för regionala uttrycksformer och att folk i regionerna synbarligen tappat så mycket av sitt självförtroende att de blivit oförmögna att ta saken i egna händer.

Under hösten 1990 pågick en debatt om etableringen av en ny markbunden tredje TV-kanal. De lokala Malmöpolitikerna lät sig intervjuas i Syd-Nytt och visade prov på just den underdåniga undergivenhet som jag talar så mycket om här. I stället för att kräva att denna tredje kanal skall vara regional till sin utformning till glädje för bl.a. skånsk kulturell och språklig utveckling, som en möjlighet att bryta Stockholms dominerande och likriktande mediepolitik, satt politikerna istället och "höll tummarna" för att de styrande i Stockholm självmant skulle visa godheten och generositeten att förlägga denna nya kanal till Malmö eller Göteborg.

Det är mig en gåta att folken i regionerna låter sig bli kulturellt överkörda av centralmaktens etermediala ångvält. Tror de att stockholmare skall ha monopol på det officiella tänkandet bara för att Stockholm kallas för "huvudstaden"?

På 60-talet genomförde politikerna triumfartat den stora skolreformen över huvudet på regionernas skattebetalande medborgare. Alla skulle gå samma skolgång vare sig de bodde i Piteå eller Tomelilla, samma lektioner, samma böcker, samma prov. Ingen debatterade reformens meriter utifrån de olika regionala utgångspunkterna, ingen verkade ha modet att peka på att de olika regionernas medborgare kunde ha helt olika historisk, språklig och kulturell bakgrund. "Likriktning" och "Regional utslätning" började plötsligt kallas för "Jämlikhet" och "Lika chans". Krig är fred! Samtidigt som folken i Västeuropa diskuterar återupplivandet av de europeiska regionala särarterna, Östeuropa reser sig mot arroganta och maktfullkomliga centralregimer och man i Norge har "rädda dialekterna"-kampanjer, så tillåter regionernas folk i Sverige att statsmakten går motsatt, d.v.s. centralismens väg.

Medan man på kontinenten utvecklar och fördjupar den kulturella regionala betydelsen i ett framtidsinriktat gemensamt Europa så låter det skånska folket sig dras in i en svensk central-nationalistisk styrning. För bara några år sedan införde de svenska makthavarna nationaldagen som ersättning för den svenska flaggans dag utan att någon från regionerna protesterade. Synbarligen lever makthavarna under illusionen om en etnisk homogenitet som i verkligheten inte existerar. Varför är den svenska statsmakten så ovillig att sära på begreppen nationalitet och medborgarskap? Finland, Danmark, Storbritannien m.fl. stater har en mycket generösare syn på denna frågan.

Den konstgjorda och omotiverade länsindelningen i Skåne infördes en gång av den svenska kungamakten för att bättre kunna kontrollera det svenska rikets olika delar. Denna för regionen olyckliga uppdelning har nått sitt syfte; de skånska politikerna trampade i den svenska fällan och hemfaller numera åt en splittrande bypolitik. Så har nu t.ex. de båda skånska landstingen blivit en lokal version av Jan Ersa och Per Persa, de evigt grälande grannarna.

Så sent som i november 1990 satt ett antal representanter för den svenska centralmakten i TV-rutan och debatterade en uppdelning av det svenska riket i ett färre antal län. Man ville spara pengar sades det. En plan gick ut på att bilda ett större län bestående av hela Skåne, Halland, halva Småland och en bit av Västergötland. Blekinge hamnade ihop med andra halvan av Småland, Öland, Gotland och en bit av Östergötland. Inte en enda av de medverkande i programmet visade ambitionen att söka en naturlig uppdelning på kulturellt baserade organiska regioner. Som äkta imperialister som ingenting lärt av historien eller av utvecklingen i Europa satt de med linjal och blyertspenna och ritade raka fina streck tvärs över etniska, historiska och kulturella regioner. Precis som kolonialmakternas tjänstemän som på sin tid drog streck över Afrika och Mellanöstern med de olyckliga följder för befolkningen som vi nu får bevittna. Och detta skall komma från svenska politiker så sent som i November 1990, samma månad som den franske presidenten Mitterrand i samband med nedrustningskonferensen i Paris uttalade: "En sak har historien lärt oss - man leker inte med gränserna"!

Kommer vi någonsin att slippa se svenskarnas krigssymboler på våra sedlar i form av bilder på deras gamla grymma kungar? Med tanke på det lidande dessa åsamkat folken i provinserna är det ju både arrogant och provocerande av makthavarna att avbilda dem där. I våra skånska förfäders namn borde vi för länge sedan ha krävt att dessa nunor skulle ersatts med neutrala och fredliga motiv som alla kan leva med.

Ingen skånsk historieundervisning i skolorna, skånska begivenheter förtalas eller förtigs i etermedia. Skåne är inte längre värt att satsas på i det svenska helhetsförsvaret. Inga skånska historiska byggnadsverk togs med på den svenska FN-listan över byggnadshistoriska monument som skall skonas i händelse av krig. "Skånska minnesmärken är av en sort som det finns så många av på kontinenten", sade Riksantikvarieämbetet. Man frågar sig hur många spikar som skall slås i den skånska kistan innan folket vaknar upp.

I november 1990 utbrast Malmöhus Läns miljövårdsdirektör "Oj, då! 2,5 miljoner räcker inte långt till landskapsvård när nu åkermark skall tas ur bruk". Naturvårdsverket, Lantbruksstyrelsen och Riksantikvarieämbetet (samma riksantikvarieämbete som alltså inte tyckte att skånska minnesmärken var värda att spara på!) delade ut pengarna. Östergötland som också är ett jordbruksområde, men betydligt närmare Stockholm, fick 7,5 miljoner. Enligt miljövårdsdirektören kommer stora delar av det mellanskånska landskapet att växa igen i brist på resurser för vård.

Listan på oförrätter mot Skåne och skåningarna kan säkert göras mycket längre av dem som är mera observanta på händelseutvecklingen än undertecknad. Varför klagar inte folken i regionerna, varför säger inte skåningarna ifrån på skarpen att nu får det vara nog, varför tar de inte sin egen sak i sina egna händer? Varför törs så få, om ens några, skånska opinionsbildare stå upp i försvar av den skånska kulturella profilen? Varför hittar man så få skånska offentliga företrädare som vågar agera som språkliga förebilder för den skånska ungdomen? Varför är det så tyst?

Kanske hittar man svaret hos Václav Havel i hans brev till Dr. Gustáv Husák, Generalsekreteraren i det Tjeckoslovakiska kommunistpartiet (Václav Havel, "Living in Truth", Faber and Faber 1987). Han skriver:

"Den grundläggande frågan man skall fråga sig är: varför uppför sig folk egentligen som de gör? Varför gör de alla dessa saker som tillsammans ger ett massivt intryck av total enighet i samhället till stöd för landets regerande statsmakt? För en fördomsfri observatör är svaret, tror jag, tydligt: de drivs av rädsla och fruktan.

För fruktan över att förlora sitt arbete lär skolläraren ut saker som han inte tror på; för fruktan inför sin framtid repeterar eleven efter honom; av fruktan för att inte kunna fortsätta skolan går den unge mannen med i Ungdomsförbundet och engagerar sig i de nödvändiga aktiviteterna. (...)

Fruktan för konsekvenserna av vägran får folk att ta del i allmänna val, att rösta för de erbjudna kandidaterna och låtsas att de anser att sådana ceremonier är utslag av äkta demokrati; fruktan för sina arbeten, positioner eller framtidsutsikter får dem att gå på möten, de röstar på alla förslag som de anser sig tvungna till eller på sin höjd lägger ner sin röst och håller tyst; det är fruktan och rädsla som får dem att låta sig bäras genom olika förnedrande utslag av självkritisk botfärdighet och att fylla i en massa degraderande frågeformulär; rädsla för att någon skall angiva dem förhindrar människor att uttala sig offentligt, ja även privat, om sina verkliga åsikter. (...)

Den fruktan jag talar om är naturligtvis inte av den vanliga psykologiska sorten som kan förklaras i precisa och definitiva känslotermer. De flesta av dem vi ser omkring oss darrar inte som asplöv precis; de bär ansikten som avspeglar självförtroende och självtillfredsställelse. Vi talar här om en rädsla i en djupare mening, kanske i en etisk mening, nämligen det mer eller mindre medvetna engagemanget i en kollektiv förnimmelse av en allestädes närvarande fara; bekymran om vad som är, eller blir, utsatt för denna fara och att gradvis bli van vid faran som en substantiell del av verkligheten omkring oss. (...)

Fruktan är naturligtvis inte den enda byggnadsstenen i dagens sociala struktursituation. Icke desto mindre är fruktan det viktigaste fundamentala materialet vilket samhället utnyttjar för att demonstrera ytlig uniformitet, disciplin och anonymitet, det material på vilket officiella dokument i sin tur grundar den bild om det samlade och enhetliga samhället som staten sedan lever på. (...)"

I Kanada försökte premiärminister Mulroney sommaren 1990 göra sitt bästa för att hålla ihop ett sönderfallande Kanada. Han misslyckades dock med att få genomfört ett konstitutionellt tillägg som skulle ge staten Quebec status som ett distinkt fransktalande samhälle inom den centrala kanadensiska statens ram. Detta konstitutionella tillägg skulle, hoppades Mulroney, förhindra Quebecs frigörelse som nation.

I decennier har den fransktalande delstaten Quebec försökt att bibehålla sin språkliga, historiska och kulturella särart och den engelskspråkliga delen av Kanada har energiskt, och i viss mån framgångsrikt, motarbetat denna strävan.

I Sovjetunionen vägrade Gorbatjov att acceptera de baltiska staternas oberoendeförklaringar och tar till ekonomisk utpressning och våld mot dem i hopp om att förhindra att de uppnår nationellt självbestämmande.

Både Mulroney och Gorbatjov är för sent ute. De har, tillsammans med de etniska majoriteterna, dominerat och dikterat villkoren för minoriteterna för länge och visar tillmötesgående och god vilja gentemot dem först i ett läge där minoriteterna redan sagt ifrån att det nu får vara nog.

Om dessa centralstatsförespråkare blir framgångsrika kommer det annalkande 2000-talet att, alarmerande nog, likna de krigshärjade och destruktiva arton- och nittonhundratalen. I de ovan åberopade fallen söker makthavarna centralistiska lösningar på sina etniska problem, baserade på ett önsketänkande om en homogen etnisk nationalism som i verkligheten inte finns.

Inom den förestående allmänna utvecklingen mot balkanisering runt om i Europa och övriga världen finns en universell läxa såväl för alla de etniska minoriteter som sitter fast i centralnationalismens rävsax som för de dominerande nationalistiska centralstater vilka förvägrar sina minoriteter deras rätt att förvalta och utveckla sitt eget kulturella, språkliga och historiska arv.

För de etniska minoriteterna gäller det att inse att centralstaters makthavare inte förstår, eller inte vill förstå, en minoritets behov av att utveckla sin egen kulturella framtid. Centralmakter lever synbarligen under illusionen att ett minoritetsfolks historiska och kulturella arv på något sätt kan byta nationalitet och de motsätter sig därför i det längsta regional autonomi för landets minoriteter.

Om 6 miljoner kanadensare av franskt ursprung inte kan leva i samexistens med bibehållandet av den egna kulturella särarten med 20 miljoner kanadensare av brittiskt ursprung, eller 1.2 miljoner skåningar med 7 miljoner svenskar, så är det föga hopp för folken i de mindre bemedlade regionerna i världen.

För de nationalistiska centralstaternas regimer gäller det att i god tid inse att demokratisk frihet inte kan kombineras med ett etniskt minoritetsförtryck inom landets gränser. Numera kan man konstatera att de olika etniska minoriteterna flyttar fram sina positioner på centralstaternas bekostnad. Om inte makthavarna i god tid ger de etniska minoriteterna det självbestämmande de söker inom den centrala statens ram, kommer den förr eller senare att finna sig i en situation där den tappat alla förhandlingsfördelar gentemot de minoriteter som kräver ökad regional frihet. Bara våld eller kapitulation återstår för dessa makthavare.

Historien har om och om igen visat att när en stat tar intoleranta idéer som religiositet eller etnicitet till samhällets hörnstenar, så har detta ofta blivit orsaken till våld och krig. En stat som definierar sin existens i nationalistiska eller religiösa termer kommer förr eller senare att bli chauvinistisk och intolerant.

Centralstatsnationalister, vare sig de är av vänster- eller högertyp, är politiska reaktionärer därför att de är benägna att definiera samhällets gemensamma goda som en funktion av majoritetens etniska eller religiösa tillhörighet. De utgår således inte ifrån en funktion av det goda för alla medborgare oavsett personliga egenskaper och individuell etnisk eller religiös tillhörighet. Därför blir nationalistiska stater av naturen intoleranta, diskriminanta och, till slut, totalitära.

Det kan sålunda bli nödvändigt att försöka skapa och förbättra ett modernt, framtidsinriktat, kulturliberalt statsskick av den typ som på en del håll i väst visat sig både tolerant och generöst, och på samma gång ta avstånd från gångna tiders nationalistiska centralmakter. Denna insikt ligger säkert till en del bakom förändringarna mot den västeuropeiska regionsbaserade (och inte statsbaserade) gemensamma marknaden men förefaller ännu inte ha funnit sin väg till de styrande eliterna i Östeuropa och Sverige.

När den svenska centralmakten gick stick i stäv mot Europas regionala trender och införde nationaldagen i utbyte mot svenska flaggans dag, så är den i det längre perspektivet ute på hal is. Det är ju möjligt för en kulturellt och historiskt medveten skåning, att i egenskap av svensk medborgare, med gott hjärta fira svenska flaggans dag. Men det är svårare för samme skåning att fira Sveriges nationaldag. Han är ju svensk medborgare men inte av svensk nationalitet.

På något sätt måste individen skyddas från såväl statsmaktens tyranni som för det majoritetstyranni den kan utsättas för i egenskap av minoritetstillhörig. Det förefaller mig idag att en federalistisk statsbildning ger både de bästa möjligheterna till regional kulturell utveckling och det största skyddet för de enskilda individerna.

Skånelandsregionens folk har inte bett om att bli annekterade till det svenska riket, härtill blev det tvingat under stora sociala kostnader. Om det skånska folket, liksom alla andra minoritetsfolk inom landet, skall fortsätta med att tillhöra det svenska riket av egen fri vilja och av gott hjärta så krävs det att den svenska majoriteten och dess storsvenska makthavare, innan det är för sent, överger sin nationalistiska och centralstatsorienterade politik och respekterar alla Sveriges minoriteters rätt att utveckla sin egen kulturella, språkliga och historiska särart.

Vi skåningar har sedan sekler tillbaks av svenskarna, med sedvanlig brist på respekt för andra folk, kallats för "halvdanskar". När Öresundsbron nu byggs och vi möter danskarna på den i ett öppnare Skandinavien eller Europa, skall vi då av dem bli kallade för "reserve-svenskar"?

Om vi i framtiden skall vara skåningar, svenskar, skandinaver eller européer - eller om vi skall förbli enbart "halvdanskar" eller "reserve-svensker" -- bestämmer vi bara själva. Först när vi kommit underfund med vem vi är kan vi komma i åtnjutande av den respekt vi i grund och botten förtjänar.

För min egen personliga del kan jag säga att jag från en ganska omedveten position har rört mig fram mot en alltmera kulturmedveten regional hållning. I denna process har jag fått upp ögonen för hur de stora statliga maktsystemen beter sig mot kulturminoriteter. Samma mönster gäller överallt, men bara i olika grad. På vissa håll får k-pistarna tala, på andra kan förtigande och förlöjligande vara huvudvapnen. Det har varit mycket berikande att såhär i efterhand upptäcka detta mönster. Samtidigt som jag som skåning känner stark indignation mot centralmaktens Sverige som stulit mina rötter liksom mot det Danmark som övergett mig.

Denna indignation knyter sig naturligtvis till frågan om det skall gå att lura på skåningarna en historia som inte är deras, en falsk påklistrad ny identitet. Abraham Lincoln påstod: "Man kan lura en del av befolkningen för evigt, hela befolkningen kan man bara lura en kort tid -- men man kan inte lura alla människor i all evighet". Skall det verkligen bli just skåningarna som slår hål på denna tesens påstådda universella giltighet?

Jag har i varje fall blivit lurad länge nog, det är inte möjligt för mig att ur bokens kunskapsdjup konstatera att jag låtit mig luras i över 300 år för att sedan lägga ifrån mig boken för att låta mig luras i 300 till!

Tiden är mogen, synes det mig, för det skånska folket att klä sig i sin egen kulturella dräkt och hävda sin rättmätiga plats bland Nordens och Europas folk. Varför skall en sådan självklar sak som att hävda ett folks gemensamma bakgrund behöva mötas med misstänksamhet och höjda ögonbryn?

Borde vi inte istället leva i en tid då Skånelandsregionens folk, politiker, TV-folk, kulturpersoner, idrottsfolk, litteratörer och alla vi andra -- tvärtom borde tycka att det är skamligt att vara historiskt okunniga, kulturellt ignoranta och allmänt passiva vad gäller skånsk gärning och skånsk markering i det dagliga arbetet?

© SSF
 

 
 

Book Index

Main